brunheten

Har haft ensamtid med vårt stora barn ikväll. På torsdag blir hon 5 år.

Vi bakade muffins till hennes kalas på lördag. Hon fick göra allt. Jag stod mest bara bredvid. Hon är en grym äggknäckare och bagerska överhuvudtaget. Vi pratade om allt möjligt. Mitt hjärta hade känts lite tungt tidigare på eftermiddan, men under vår stund ihop blev det bara varmt mjukt och fluffigt.

Hon sa:

- Mamma... På dagis pratar vi om hur vi ser ut och om hur vi är... Och när det blir min tur ska jag säga att jag är en smart och pratsam person. För det är jag ju..."

Lugnt konstaterande.

 

Hon pratade om svärord. Frågade om varför man INTE får lov att säga att någon är ful medan man FÅR lov att säga jäkla skit. Ja i vår familj får man lov att svära. Jag förklarade.

 

När vi målade målarbok medan kakorna stod i ugnen pratade hon om att alla färger är fina och att alla människor kan ha alla färger. Ibland har tex Vendel rosa tröja och ibland har Inez blå tröja. Det var bra tyckte hon. Hon själv vill helst mest bara ha rosa hela tiden dock, men höll med om att det ju är synd på alla de andra fina kläderna i garderoben. Hon målade Snövits hår grått i prinsessmålarboken. Och huden brun.

 

I prinsessmålarboken har vi som regel att man måste göra prinsessornas magar lite större när man målar. För de är så smala att det är synd om dem för de är så hungriga.

 

Idag köpte jag en födelsedagsblomma åt henne, min förstfödda unge.

Jag köpte även ett ord att stoppa ner i blomman. PRINSESSA står det. Jag har ALDRIG tidigare, på 5 år, kallat min unge för prinsessa, förutom när hon vart utklädd till det förstås. Men aldrig någonsin annars.

Men nu köpte jag det här ordet. För hon är min prinsessa. Hon är min modiga, vilda, snälla, smarta, busiga, kluriga, bråkiga prinsessa.

Och det är att leva i en livslögn att inte då och då (1 gång vart 5 år då.. =D ) kalla henne för prinsessa. För hon vill ju va det. Och vem är jag att ta henne ifrån det?

(OBS OBS: bara JAG och min MAN får kalla henne det. Detta är inget ord som alla nu ska börja kasta över henne (mamma!). Det är inte heller fritt fram att köpa rosa fluff och gulligull åt henne bara för det. Alla andra ska tänka KÖNSNEUTRALT vad gäller presenter och så väljer VI ut det rosafluffiga.Förstått!!??)

 

Rosa fluff är just vad hon ska få. Maken har köpt alla presenter i år förutom en som vi köpte tillsammans.

Hon ska få

• en egen liten cd-spelare
• prinsessans rockband-bok plus skivan som kommer till (som hon älskar)
• så gör prinsessor- målarbok
• en barbie
• den fetaste ”tjejlego”- modellen vi kunde hitta
• ett mikroskop
• hela alfabetet i trä
• ett gosedjur

 

Ja. Man kan säga att vi har gett upp. Inte helt utan ångest. Men det känns skönt också. Nu vet vi i alla fall att hon blir glad för grejerna hon får.

En sak är så konstig med henne. Eller. Det är ju faktiskt inte konstigt alls. Hon önskar sig barbie hela tiden. Det är det enda hon snackar om. Hon har barbies hemma. Men hon leker aldrig med dem. Jag tror att det är könsrollen som pratar. Hon vet vad som förväntas av henne. Hon vet vad som ”bör” finnas i varje 5årig flickas rum. Hon skiter ju i dem. Men hon ska ha dem.

Så hon får.

 

Jag själv lekte med barbie tills jag var 14 typ… Jag älskade det. Jag kan ännu komma igång rätt bra de gånger vi leker med barbies med ungarna. Barnen älskar när vi leker med dem. Mina coola barbies som har rockband eller är äventyrare. Pappas roliga lekar där vår enda mansbarbie kläs i den vackraste rosa prinsessklänningen och pratar med hög och pipig röst.

-          Han är en transperson va? Säger de lugnt och kommer sedan på att hen är en hen.

 

Sedan går transpersonen i den rosa klänningen på äventyr och barnen skriker av skratt när hen plötsligt får vingar och kan flyga högt så klänningen fladdrar kring de kraftiga mansvaderna.

Inte direkt som mina relationslekar med dockorna i min barndom men jaja.

 

Måste fortsätta pluggandet. Jämför Stockholm och Gotland hälsomässigt. Gotland är sämst hela tiden. Förutom vad gäller alkohol. Stockholmarna super mer. Yes!