brunheten

Durheim nu närmast om självmord.

Durkheim menar att den vanligaste formen av självmord sker när människor på ett sätt förlorar sina mål.

Om en människa går i konkurs och tvingas göra en klassresa neråt och måste vänja sig med en levnadsstandard bra mycket lägre än tidigare. Om en människa förlorar allt hen äger och har i en katastrof och måste börja om på nytt. Om en människa sätter upp mål alldeles för höga, vilka blir ouppnåeliga. Då ökar självmordsrisken markant.

I föreläsningen vår lärare har lagt ut på nätet, tar hon upp ungdomar i Sverige som exempel. Självmordet ökar bland Sveriges unga. Kan det beror på att dagens ungdomar helt enkelt har orimliga mål och blir deprimerade då de inser att de aldrig kan uppnå dessa?

Jag läser emellanåt Kissies blogg. Kisses blogg som svämmar över av unga kommentarer om Kisses storhet. "Jag vill bli som du", osv. Blondinbella, Kenza och gänget likadant. Förstå farligheten när Blondinbella säger "alla kan bli som jag, alla kan göra det jag har gjort".

Förstå farligheten när vi matas och matar oss själva med olika idealbilder genom bloggar och övrig media. De perfekta hemmen, de perfekta kropparna, det perfekta småbarnslivet, de perfekta människorna, de perfekta liven. Förstå farligheten när vi inser att vi aldrig själva kan komma dit.

DU ÄR DIN EGEN LYCKAS SMED- MY ASS.

Hela jävla moderatpolitiken bygger ju på detta. Alla alla har samma möjlighet, det är bara du själv som kan avgöra hur långt du ska ta dig i livet. Att tuta i människor det. Måste vara något av det farligaste i vårt samhälle.

För alla KAN inte nå lika långt. Det är en omöjlighet. Och HADE det varit möjligt så hade vi väl alla varit egenföretagare och milijonärer?

Grejen är att man måste komma till ro med det.

Jag kommer aldrig få ett nybyggt hus och det är okej. Jag kommer aldrig att bli smal och det är också okej. Mitt familjeliv kommer för alltid att vara lite kaotiskt och småjobigt då och då och det är lugnt. Mitt äktenskap kommer att suga stenhårt ibland och det får gå. Jag är bra som jag är. Perfekt i min operfektion.

Och allt det här kommer passande nog min krönika att handla om imorrn.

Vidare skriver Durkheim mycket om "mycket vill ha mer". Självmordsstatistiken är betydligt längre i u-länder än i i-länder och Durkheim menar att det beror på att de människorna helt enkelt inte vet att vilja ha mer. För oss i i-länderna däremot finns en oändlig horisont av nya saker att vilja ha. Bättre jobb, högre lön, nyare hus, nytt kök, ny man, osvosv. Vi strävar alltid efter något ANNAT. Något BÄTTRE. Vi blir aldrig nöjda. Vi kan aldrig nöja oss. Vilket knyter an till ovanstående stycke på ett fint sätt. För OM vi bara kunde nöja oss lite mer.

Weber skriver egentligen om samma sak då han skriver om din rationella järnbur och Marx är väl egentligen inne på samma stig han med sin kommunism. Att nöja sig lite. Kanske inte helt, för utveckling är ju bra det med.

Jag tycker att jag är bra på det. Att nöja mig. Att glädjas åt det jag har och leva i nuet osv. Jag är nöjd med mitt bruna hus och mitt mjuka äktenskap. Nöjd med mina barn (fast att skaffa barn är väl i och för sig oxå en handling i strävan efter att uppnå något MER och något BÄTTRE..) våra katter och våra pengar. Fast det är klart....liiiite mer pengar hade ju inte suttit fel.. :) Liiiite fler barn hade inte heller varit dumt. Liiite mer solsemestrar hade ju inte heller suttit fel... Och så fortsätter det.,..

Jag är fan född att läsa sociologi.