Förlåt dig själv, kvinna

Satt och läste tillbaka i mina gamla bloggar idag. Jag har tre gamla, var av två finns kvar på nätet. Jag är glad att den 3 och första blivit borttagen. Jag var så enormt öppen på den tiden.

Ska även plocka bort den 2 efter att jag kopierat ner den på min dator.

 

En sak som slog mig medan jag läste de gamla bloggarna var hur jag under årens lopp kretsat kring ordet Perfekt.

Redan som mycket ung skrev jag arga texter kring det, det kvinnliga idealet, smal, ambitiös, pysslig, duktig och vän. Gjort tvärtom och var kurvig, slarvig, lat, högljudd, slampig och "sket i allt".

 

Sen när jag fick barn och hamnade i Mama- träsken ökade mitt förakt mot Perfektionen. Iallafall "mediaidealet", vilket sjukt många "vanliga" mammor faktiskt också strävar efter.

Perfekt hem- gärna i lantlig stil. Alltid ett renoveringsprojekt på gång. Välartade barn i färgglada kläder, uppfostrade efter konstens alla regler. Mycket pyssel. Cup cakes och sånt. Idyll. Vackra second hand- kläder, äh ni fattar vad jag menar. Om inte- köp ett nummer av tidningen Mama.

 

Jag passade inte in i den idealbilden, hur som helst och jag ville heller inte passa in i den. Jag föraktade den och jag föraktar den fortfarande.

 

Redan för många år sedan blev jag anklagad för att vara "avundsjuk". Att mitt förakt helt enkelt grundade sig i vanlig simpel avundsjuka. Men hallå! Jag har ju varit lycklig!

Eftersom jag aldrig haft Mamaidealet som mall och mål kan jag inte vara avundsjuk, typ man är inte avundsjuk på sådant man själv inte har något intresse av. Hade jag själv haft ett intresse av att bli/vara en mama- typ är det inte heller säkert att jag hade varit avundsjuk på alla mama-typerna, utan istället låtit mig inspireras för att sedan sakta jobba mig mot mitt mål.

Men det har aldrig varit mitt mål.

 

Min ideal-typ av en kvinna och en mamma är faktiskt just precis så som jag är själv. Och jag har gjort allting själv.

Jag var lite blyg och rädd av mig förr- det såg jag till att jobba bort.

Jag blev feminist tidigt och har högljutt kämpat i feminismens namn i många många år redan.

Jag ville bli en mjuk och go mamma som lyssnar på sina barn och leker med dem och det gör/är jag.

Jag ville ha en man som var Perfekt för mig och det skaffade jag.

Jag ville ha ett hus och jag ville känna mig lite som Kristina från Duvemåla till och från i livet och det gör jag.

Jag ville vara en människa som märktes och som folk visste vem hon var, en människa med chans att påverka och få folk att tänka och det är jag också, iallafall här på ön som jag bor på.

Det är fler saker jag ännu vill och ska. Men fattar ni? Jag har själv satt mitt eget ideal. Jag strävar inte efter något annat. Jag är min egen jävla Gud.

 

En kommentar efter min senaste, jävligt fina, krönika:

"stabil", "kan ta plats", "hård när det behövs", "självförtroende".

Tja, det låter väl som bra egenskaper för en chef? Och bortsett från "stabil" så verkar det beskriva författaren till krönikan, så som hon framställer sig i skrift i alla fall."



Här har vi alltså en person som, genom det jag skriver, fattat precis vem jag är.

Och det är till detta jag vill komma.



Jag fick nämligen även, för många år sedan, kritik för att jag också, trots mitt protesterande mot den "perfekta mallen", målade upp en drömvärld, en illusion som på sitt eget sätt blev Perfektion. Istället för att beundra mitt vackra hem och mitt sinne för cup cake-bakande, beundrade och åtrådde folk mitt ljuvliga småbarnskaos, min lortiga, härliga vardag och min PERSON. Och att det också blev en sorts uppmålande av en Perfekt tillvaro som kunde skapa press.



Detta kan jag ta åt mig av. MEN. I mitt skrivande under alla jävla år som jag har skrivit offentligt, är jag jävligt stolt över att aldrig ha cencurerat Skiten. Tjockångesten, pms:en, småbarnskaoset utan ljuvhet, kriser i äktenskapet, mens som rinner längs med låren, tvivel på min mammaroll, gräl och bråk. Allt har jag Ta Mig Fan varit Ärlig om i det jag låtit gå ut i offentligheten.



Och på så sätt har jag skapat mitt eget Perfekt och det är jag medveten om. Jag tycker inte att KVINNOR som grupp behöver ha förebilder på något sätt mer än vad män behöver det. Men är det någonting kvinnor behöver så är det en MOTPOL. En mopol mot allt det där gulliga, ljuva, käcka, duktiga.

Och den motpolen, det är jag.



Ni som läser mina texter ska veta att man kan ha ett hus fullt av bajsbruna lister, golv och köksluckor OCH ÄNDÅ VARA HELT JÄVLA GRYM! Livet GÅR alltså att leva på ett alldeles LJUVLIGT VIS även om trädgården är tillväxt och kirskålen frodas och gror!

Man KAN få ett lyckligt liv även om man råkar bli på smällen via ett oskyddat samlag med en främling!! Man KAN vara lycklig OCH en bra mamma fast man är PANK! Och man är en alldeles fantastisk, underbar, grym jävla morsa och fru även om man inte bakar cup cakes och odlar ekologiska morötter.



DESSUTOM ska ni som läser mina texter få veta att livet inte är nån jävla dans på rosor med fågelsång och skit. Ibland suger allt balle. Ibland är man elak, avundsjuk, missunnsam, blödig och världens sämsta mamma och fru. Och ÄNDÅ är man så jävla grym och bra som människa. Eftersom det är Mänskligt och HELT OKEJ att känna sig och vara som en jävla skithög då och då.





För ett tag sedan (kan även vara år..) drogs en debatt (som ganska snabbt dog ut) igång av typ UnderbaraClara där hon hävdade att det minsann fanns något starkt feministisk kring alla "duktiga flickor" som hade MVG i alla ämnen, pluggade stenhård och gjorde karriär.

Ni vet alla de där flickorna som aldrig knullade, drack sprit (för de drack bara vin eller cider) och numera aldrig någonsin klär sina barn i omatchande kläder.

Självklart har hon rätt.

Det är bara det att jag ta mig fan Aldrig I Mitt Liv har träffat en sån där Duktig Flicka som faktiskt mår bra. Som har bra självänsla, bra självförtroende och känner sig nöjd och glad. UnderbaraClara kan väl vara ett undantag (utan att jag någonsin har träffat henne) dock. Men även hon har ju både varit deppig och brakat in i väggen. Liksom så himla många andra.

 

Ibland när jag läser de där bloggarna. Om träningen. Kakorna. Barnen. Äktenskapet. Tapetproverna. Kläderna. När jag läser allt det där. Så tänker jag på en jävligt fin dikt av Jonas Gardell:

 

Förlåt dig själv

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.

 

 

Ja men ta och gör det väl. Förlåt er själva. Acceptera er själva. Lägg fötterna på bordet, peta in en prilla, ät en kaka eller tre (köpta på Ica) och förlåt er själva för en stund. Tänker jag.

 

Och jag känner ingen avund. Ingen missunnsamhet. Inte ens förakt. Bara medkänsla. Medlidande. Och en önskan om att det helt enkelt fanns fler som jag.

 

Ja. Alla borde vara lite mer som mig faktiskt. Alla skulle må så himla mycket bättre då.

 

 

 

 









 



Kommentarer
Postat av: Michis spammar

Superintressanta spännande människa!!! läser ivrigt igenom blogg

2012-05-02 @ 20:34:16
URL: http://michaeala.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0