om att "vänta med barn"

Någonting som provocerar mig mer och mer för varje år som går, är när folk Väntar Med Barn.

Jag jämför det med låt oss säga: du har blivit feminist och vill att alla andra i hela världen ska fatta vilken fantastisk grej det är. Eller du har köpt det mest perfekta..schampot i hela världen och du vill att ALLA ska förstå hur FANTASTISK det är!

Lite så är känslan.

Frustrerande.

 

Att ha barn är DESSUTOM något så fantastisk, överjordiskt underbart att det inte går att beskriva. Hur du än bär dig åt. Vilken skicklig författare du än är så kan du aldrig riktigt beskriva känslan du får när du är förälder till ett barn.

Visst kan jag skriva ändlösa texter om hur ljuvligt det är när barnens pappa leker monster på studsmattan med ungarna om kvällarna och de liksom kiknar av skratt där i solnedgången. Jag kan skriva om känslan att somna med en barnahand på sin kind. Känslan första gången de säger att de älskar en.

Visst kan jag skriva om det. Men det är bara Föräldrar som vet  jag menar.

De som inte har barn kan ju lika gärna tro att de känslorna är lite som den där känslan när man vinglar hem från krogen efter en supersvinrolig natt med bästa vännerna och solen är på väg upp... DEN känslan är ju OXÅ grym.

Men den kan inte jämföras.

 

Jag tror inte ens att känslan av att vinna jävligt mycket pengar kan slå känslan man så ofta drabbas av som förälder. Den där ändlösa lyckokänslan. Ändlösa.

 

Och då är det så jävla frustrerande, irriterande och provocerande med människor som säger "vi ska vänta" eller "jag känner mig inte riktigt redo ännu". Eller, den repliken som tar priset: "jag är inte redo att offra min frihet ännu". Jag HOPPAS nästan i all min elakhet och enkelhet som människa att dessa barn ska visa sig vara infertila. Att det ska bli svårt för dem att få barn. Att de ska få lida helvetets alla kval och bestraffas för sin dumhet.

För dumhet är vad det är.

 

 

JAG VET att det finns människor som verkligen Inte Vill Ha Barn. Och det är inte de människorna jag skriver om nu. De människorna tror jag har sin anledningar som jag inte har någon rätt eller ens lust att ifrågasätta.

Men de allra flesta av oss vill ändå ha barn. Jag tror det finns få människor i västvärlden som ser det som sitt livs mening att bli chef. Eller bygga ett hus. Eller resa jorden runt ens. Jag tror att av oss som vill ha barn, så ser nog de flesta det som Livets Mening att få barn. Höjdpunkten på livet, liksom. Meningen.

ÄNDÅ ska det Väntas. Dras ut på. Tvekas. Velas. Väntas till Rätt Tidpunkt. Skjutas upp. Så länge det går. Tills äggstockarna skrumpnat nästan. Det är så jävla befängt.

 

 

Jag känner Ett Par. Ett par som faktiskt sa "det känns som att någonting saknas" och helt enkelt då gjorde ett barn. Fast hon var mitt i en utbildning. Fast ekonomin därav inte var på topp. Så körde de. För det kändes rätt. För att det var dags. Fast att tidpunkten rent praktiskt sätt inte var perfekt. Så var det perfekt för dem.

 

Så känner jag sjukt många andra par som helt enkelt "inte är redo". Och jag bara undrar- när fan blir man redo? Hur blir man redo för något som man absolut inte har en aning om hur det kommer att bli?

Det är så sjukt med alla de här forumen, böckerna, webbsidorna där föräldrar ska "förbereda sig". Hur kan man någonsin förbereda sig på något som man inte har han aning om?? Du kanske får en unge som skriker dygnet runt. Jag känner såna bebisar. Dygnet runt. Dygnet runt. Du kanske får en bebis som aldrig vill sova. Du kanske får en bebis med downs syndrom. Du kanske blir tvungen att separera mitt i småbarnstiden. Ert hus kanske brinner ner. Det finns så sjukt många faktorer som spelar in för hur ens Bebistid faktiskt blir. Därför är det Omöjligt att förbereda sig.

Jag stannar själv ofta vid den tanken då vi funderar på fler barn. Måste påminna mig om att det inte är samma barn som jag ska föda ut, utan ett helt nytt, vilket kan leda till helt andra omständigheter än med de första två (obs: jag är alltså INTE gravid nu, utan om jag eventuellt skulle BLI).

 

 

Men det värsta är ändå den där Tvekan. Eller nej, det värsta är det där Väntandet På Perfekta Omständigheter. För de finns inte!

Idag pratade jag och min man om hur det skulle vara att vara rik. Om vi skulle ha ett bättre äktenskap om vi hade varit lite rikare.

Jag kom nämligen att tänka på det i lördags. I lördags hade barnen en kompis. Solen sken, barnen hoppade studsmatta och jag och min man grävde rabatt. Hela eftermiddan grävde vi och risslade all jord vi grävde upp. Vi slet. Barnen lekte. Vi grävde för hand. Har fått kantsten av svärfar. Ska fröså mycket av blommorna själva och använda lite av jorden vi risslade fram. Ska köpa så lite vi kan.

Ett par med pengar hade hyrt en grävmaskin. Åkt till växthuset och handlat både sten, växter, den dyraste täckväven osv osv. Men inte vi.

 

Och vi var så jävla lyckliga där vi stod. Vi ÄR så jävla lyckliga med vår bajsbruna fasad, den vackra, slarviga trädgården full med kirskål, den ruttnande staketet, de få slantarna på kontot. Så. Jävla. Lyckliga.

Och vi sa att det är inte pengarna det handlar om, för det är sällan pengarna man grälar om. Grälen om pengar börjar pga någons eventuella dåliga och slösaktiga och respektlösa hantering av pengarna. Och har man inte respekt i sitt äktenskap så är det inget bra äktenskap, oavsett om man HAR pengarna eller inte. Fattar ni hur jag menar? Grälen om pengarna uppstår på grund av andra omständigheter, surhet, trötthet, disrespekt eller svek. Men aldrig egentligen om självaste pengarna. Har du en bra relation, så grälar ni inte om pengar oavsett hur mycket eller lite ni har.

 

Och jag tänker att det är lite samma sak som med en bebis, fast helt tvärtom. Spelar ingen roll hur perfekt du har planerat allt runt omkring då du skaffar en bebis. Ditt äktenskap kan tex gå åt helvete ändå. Din psykiska hälsa kan fara åt satan- förlossningsdepressioner är sjukt vanliga tex. Precis allting kan gå lika mycket åt helvete även om du har fixat det perfekta utgångsläget. Allt. (positivt va!! )

 

När vi fick barn bodde vi i en tre på Signalgatan. Vi var fattiga, unga och äckligt lyckliga.

Vi blev tillsammans 1.5 år efter att vårt första barn föddes. Köpte vårt hur medan han pluggade och jag var föräldraledig med Lägsta Nivån. Våra omständigheter har vart Åt Helvete från start.

Och vi är ändå så Äckligt. Jävla. Lyckliga.

 

För det handlar ju inte om omständigheterna, perfekta lägen osv. Det handlar om...ja...jag vet faktiskt inte vad det handlar om. Jo. Det handlar om att vara mogen för att älska någon mer än sig själv (vilket de allra flesta automatisk blir då de blir föräldrar) och så handlar det om respekt- det där med relationen till den andra föräldern alltså, om man har någon sådan med i bilden.

 

Det där med att offra och ... Det skrattar man faktiskt mest åt när man väl har fått sitt barn. HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM tänker man också. För utekvällar, resor och hobbiesar och allt annat "viktigt" som man ägnar sig åt innan man har glin ja...det är så skrattaretande. SKRATTRETANDE!! För det kan inte jämföras. Aldrig någonsin på denna jord kan det jämföras. Och så kommer man åter till den där känslan. Känslan som inte går att beskriva i ord.

 

En annan sak "jag har så mycket jag vill göra först". Som att man dör när man får barn. Oxå det- SKRATTRETANDE.

 

Ja. Jag blir aldrig så Dryg och Jävlig som när jag ska diskutera detta.

Aldrig så mycket vill jag Skriva Folk på näsan. Blir en besserwisser.

 

Men återigen: med detta menar jag inte de som Valt att Inte skaffa barn. Jag tror mycket väl att man kan leva ett jävligt fint, innehållsrikt och viktigt liv även utan barn. Men detta gäller de som faktiskt vill ha barn men lallar runt med jävligt fjantiga skäl och föreställningar om hur det är att ha barn.

 

Och ja just det. Så finns förstås de som gärna velat ha barn men aldrig har fått det. Ja. Det är jättesynd om dem. Men ärligt. Om jag var 33 och inte hade partner så hade jag ställt mig i adoptionskö. Eller åkt till Danmakt och inseminerat mig. Hade jag varit ett Par som inte fått barn hade jag dels varit Väldigt Arg på mig själv för att jag väntat så länge som jag uppenbarligen gjort. Hade jag vart del i ett yngre par som inte kunde ha fått barn hade jag ställt mig i adoptionskö och/eller påbörjat konstgjord befruktning. Äggdonation. Spermiedonation. You name it. Vill man så kan man.

 

 

 

På fredag ska jag pratade på Länsstyrelsen om Kvinnofrid. Det är jag, en polis, en politiker och någon mer som ska prata på samma ämne. Jag måste vara bäst. Eller iallafall en av de bästa. Idag kom jag på inledningen på texten. Den blir grym.

 

Tycker det känns coolt att få vara med och prata tillsammans med politiker och poliser. Lilla jag liksom. En simpel lördagskrönikör. Men jag Kan ju. Jag Kan Sånt. Yes! JAG ÄR KOMPETENT!!!

 

 

Amen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: den rabiata orakade flat-feministen fanny

Jag tror att det är fel att snacka om att omständigheterna ska vara perfekta, däremot finns det annat jag ser som extremt viktigt att uppnå i livet som jag vill "säkra" innan jag börjar med något barnafödande. För mig handlar det om utbildning där jag tror barn kan vara ett stort hinder i vägen. Jag tror säkert att det är fantastiskt med barn, men det finns annat i livet som också är viktigt. För mig är det väldigt viktigt att ha ett jobb jag trivs med, jag tror det kommer göra mer för min livskvalitet än en unge.

2012-04-23 @ 11:22:56
URL: http://arsinoe.se
Postat av: Caranlachiel

Exakt så resonerar jag också. Det finns aldrig en perfekt tid att skaffa barn - någonting kan alltid förbättras i en livssituation. Jag kanske inte blir lika arg som du, men provocerad helt klart.

2012-04-23 @ 12:53:36
URL: http://caranlachiel.blogg.se/
Postat av: Brunheten hon själv (jenny p)

Haha ja...det är just det här jag skrev om i inlägget ovan. Om jag då ska ta och vara sådär extremt besserwissrig som jag skrev att jag ofta gärna vill vara så: när du väl har fått ditt toppjobb så: efter att du fått ditt barn kommer du att ägna sjukt mycket tid åt att försöka kunna jobba mindre. Du kommer vilja gå ner i arbetstid, ha långa semestrar, sluta tidigt, börja sent. Jobbet blir prio två helt enkelt. Ditt barns sorgsna ögon då du hämtar det efter 9 timmars dag på förskolan kommer att krossa dig... :D Tyvärr. Men som sagt tror jag absolut att man kan ha ett fint och vackert och meningsfullt liv även utan barn.

Jag pluggar nu, på distans, mot universitetet. Det finns sjukt många fördelar med att plugga och ha småbarn. Du kan plugga på kvällar och nätter och låta barnen gå kortare dagar på förskolan, tex. Jag tror absolut att ett jobb man trivs med kan leda till ökad livskvalitet. Men det bästa är nog både och. Ett jobb man trivs med OCH barn. Vilket som är viktigast brukar jag tänka såhär kring: hur reagerar en människa som blir av med jobbet? hur reagerar en människa vars barn dör?.. Det visar på ganska fint hur viktigt ett jobb är i jämförelse med barn.. Ps. fin och intressant blogg du hade förresten d.s

2012-04-23 @ 12:58:41
Postat av: den rabiata orakade flat-feministen fanny

Bara för att det smärtar mer att bli av med en människa betyder inte det att det är viktigare för livskvaliteten att skaffa ett barn. Att man älskar sitt barn villkorslöst ser jag som en självklarhet, jag förstår att du aldrig skulle vilja ha det annorlunda. Men just nu är jag i en position där jag kan göra ett beslut utefter vad jag tror kommer ge mig bäst livskvalitet på lång sikt, utan att blanda in en stark känslomässig relation till en annan människa. Min uppfattning är att det kommer ge mig mer att klara av utbildningen och så vidare först, och ta eventuellt barnskaffande sedan. Om jag ändå hade fått ett barn nu tror jag inte att jag hade ångrat mig, snarare att jag varit glad och tacksam för barnet, så det är inte det jag menar. Bara att den känslomässiga aspekten inte finns nu och därför gör jag bäst i att väga för och nackdelar i livskvalitet.



Jag har för övrigt inte sagt något om toppjobb, jag är inte ute efter att "satsa på karriären" eller liknande. Jag vill bara ha en tillvaro jag trivs med, slippa oroa mig över ekonomi och framtid när jag skaffar mitt första barn. Nu ska dock tilläggas att jag är 20, så jag menar inte att tillvaron måste vara helt ordnad innan man skaffar barn, bara att det kan vara klokt att vänta också.

2012-04-23 @ 22:32:12
URL: http://arsinoe.se
Postat av: Julia

Kompetent är bara förnamnet du har Jenny!

Faan vad jag önskar att jag hade börjat försöka att bli med barn tidigare. Så mycket längre jag kommit på min resa då!

2012-04-24 @ 08:22:09
URL: http://aliaslillamy.blogg.se/
Postat av: Brunheten hon själv (jenny p)

Fanny- okej. Du är 20 år. Texten jag skrev skrev jag mest med tanke på alla de där paren upp emot 30 som liksom bara lever på, väntar, tvekar, planerar. När jag var 20 tänkte jag såklart också att det fanns en massa saker jag skulle göra INNAN. Massa saker som säkert är mycket lättare och smidigare att göra utan barn. Nu blev det barn ändå och jag har fått göra alla de där sakerna MED barn och det där då man provoceras av alla människor upp emot 30 som beter sig just så som jag skrev. Och sedan bryter ihop fullständigt då de inte kan få barn vid den tidpunkten de planerat..

Om jag inte hade fått barn vid 22...ja...man kan undra vad jag skulle vara och göra då...Men eftersom jag nu har hela paketet, barn, man, hus och eftersom det går himla bra och fint för oss (trots orolig ekonomi till och från) har jag svårt att se vad annat i livet som skulle kunna vara bättre än det här.. Men det är klart..Hade jag varit arbetslös och mamma. Eller skild och mamma. Så hade det kanske inte vart lika roligt. Barnen dock..de förhöjer ju allt. Den sämsta och värsta situationen i livet blir uthärdlig bara de är där, liksom...Som sagt, svårt att förklara :)

Julia- jag var ju 22 och det var nog en ganska lagom ålder.. Däremot har jag lite ångest över att vi inte körde på och fick fram 4 ungar lite snabbat på raken :) DU fick ju TVÅ samtidigt och VIPS hann du lika långt som mig på din resa fast på bra mycket kortare tid! Vi hinner ju ännu skaffa skitmånga barn till också för den delen! :)

2012-04-24 @ 08:59:38
Postat av: den rabiata orakade flat-feministen fanny

Man måste ju fundera på vad man kan förlora också, det finns ju t.ex. en risk att det inte blir några barn alls. Men rent generellt förstår jag inte problemet med att vänta tills i sista stund.

2012-04-24 @ 14:46:12
URL: http://arsinoe.se
Postat av: den rabiata orakade flat-feministen fanny

Skickat en bloggutmaning till dig: http://www.arsinoe.se/?p=19185

2012-04-25 @ 09:15:39
URL: http://arsinoe.se
Postat av: Michis spammar

Jag är ju förälder nu sen typ ett år tillbaka. Det som förvånar mig är det här mamma alltid sagt, att man alltid sätter sitt barn först och alltid helst vill köpa kläder osv åt den. Ja så är det ju men jag trodde det skulle vara mer frivilligt. Jag tycker det är roligare o köpa kläder åt mig och jag pallar inte alltid prioritera ungen och jag längtar väldigt ofta efter frihet och tid ifrån honom. Jag älskar honom otroligt mkt och innan han föddes kände jag att meningen med mitt liv var att föda ett barn. Jag var så olycklig innan. Hade frihet som inte betydde ngt. Nu uppskattar jag min frihet jag har mer och vill resa massor fortf men vetskapen att jag kommer kunna visa mitt barn världen är större än att visa mig själv världen med en vän. Samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter att resa bort utan honom vilket jag tänkt göra i sommar. Jag chockas över min starka kärlek för mitt barn samtidigt som jag förvånas över hur härligt jag tycker det är att komma ifrån. Att få vara jag osv..



2012-05-02 @ 20:52:44
URL: http://michaeala.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0