brunheten

Ju mer jag tänker på mansrollen...desto mer...synd om männen tycker jag.

Jag upptäcker hela tiden nya saker.

Saker jag tänkt på:

En 13årig pojke anmälde en busschaufför som gått till handgripligheter mot pojken efter att pojken spottat i bussen (vilket han gjorde pga totalt respektlöst beteende från busschauffören i sin tur..). Kommentarerna efter detta har varit enhälligt på busschaufförens sida. Busschauffören blev nämligen DÖMD till böter (tror jag) samt förlorade sitt jobb efter händelsen. Ändå skriver folk att pojken "borde lära sig att veta hut" osv. Ingenstans har det nämnts att busschauffören faktiskt FYSISKT angrep pojken (tog nackgrepp och tvingade pojken att med handen torka upp sitt eget spott) eller om det övriga, vidriga beteendet som busschauffören faktiskt hade mot pojken.

Idag började jag och min man prata om hur det hade varit om 13åringen istället hade varit en flicka...Troligen helt annorlunda. Flickor är alltid offer. Pojkar är alltid pojkar.

 

Tänkte på det även angående den där unge mannen vars mjälte brast då SOS vägrade skicka en ambulans. De trodde att han hade tagit narkotika och struntade i att skicka en ambulans. Och han dog. En man som klagar så pass är nämligen troligen hög på knark. Det är ju inte manligt att vara dödsrädd och skrika på hjälp.

 

En artikel i tidningen häromdan tog upp situationen för tjejer på de mansdominerade programmen på gymnasiet. Åh så fint och bra. Men varför diskuteras aldrig hur killarna på de kvinnodominerade programmen och arbetsplatserna har det? Att män har svårt att få jobb på förskolor? Att vissa män som jobbar på förskolor inte får byta blöjor på småbarnen? Att män som arbetar på äldreboenden inte får utföra vissa uppgifter då gamlingarna har svårt att acceptera att en man tex duschar dem? Det handlar ju oxå om diskriminering. Förutfattade meningar om männen.

 

Jag har även mer och mer börjat förstå det här med farsor som jobbar sig genom småbarnsåren. Dels gör de ju det pga arbetsplatsen ofta automatiskt erbjuder mer lön, mer ansvar och längre arbetstider åt män som bildat familj, men dels gör de troligen de helt enkelt för att männen, outtalat, känner ett jävligt stort försörjningsansvar för sin familj. I de flesta familjer jag träffat är det iallafall så och även i min egen. Rent övergripande kan man säga att jag står för tankarna och funderingar kring barnen/familjens hälsa och framtid, medan min man står för tankarna och funderingar kring hur vi ska klara oss ekonomiskt. Och jag orkar inte anklaga oss för det, eller ens försöka ändra på det. Ty så har vi uppfostrats.

Men eftersom vår ekonomi har varit allt annat än stabil sedan vi fick barn så kan jag lida otroligt mycket med min man. Numera. Förut var jag nämligen mest arg då jag ibland kunde drabbas av känslan av att han satte jobbet före oss. Men inte numera. Jag förstår nu.

 

De är så himla låsta, männen. Bakom sin fasad. Vi TRYCKER in dem där, när de är små och oskuldsfulla. Vi kramar dem lite mindre. Pratar med lite mörkare röster. Köper våldsleksaker åt dem och uppmuntrar dem att hålla inne med sina känslor.

 

Sen blir vi vuxna och klagar på att män inte kan prata om sina känslor. Klagar på män som slåss och ställer till. Det är så jävla sorgligt.

 

Jag tror jag har sett min man gråta sammanlagt 5 gånger under våra snart 6 år tillsammans. Det är inte det att han inte VÅGAR gråta. Han känner bara helt enkelt aldrig de där känslorna som leder till gråt... Och OM han känner dem har han helt andra sätt att bemöta dem på än jag. Oftast tror jag att han ignorerar dem.

 

 

För några månader sen gick jag runt och oroade mig över mitt eget mansförakt. Alla mina år som feminist ledde till ett helt otroligt mansförakt, nästan utan dess like. Men nu har det börjat vända och istället tycker jag allt som oftast synd om dem...De är liksom lika stora offer som oss under könsrollerna. De förlorar troligen ännu mer än vad vi gör. Visst, de sitter ännu på mer makt. Men vem fan bryr sig om makt när den ställs mot psykisk hälsa, lycka och välmående? Förmågan att kunna uttrycka känslor, modet att våga gråta, lyhördheten och alla andra ljuvliga egenskaper som ryms inom den kvinnliga könsrollens väggar. Maken är det sista vi har kvar att erövra och det gör vi säkert, så småningom.

Männen har så sjukt många fler saker att ta tag i. Erövra. Så sjukt långt kvar. De stackarna.

 

Glad helg. Eller så.