Läser diskussionen hos Nina om det här med kalas. Killkalas och tjejkalas. Vilket påminner mig om att barnens kalas is coming up. Storasyster fyller år i slutet av mars och lillasyster i början av april. Två veckors mellanrum. Bråda dagar. Jag brukar känna mig halvt utbränd när allting är över.
Våra barn får inte ha könsindelade kalas, även om jag tror att det bara var en kille här förra året på storans kalas. Ett annat år funderade vi verkligen på att bara ha ett tjejkalas, det ska erkännas. Men hör här:
Vi har ett väldigt litet hus. Hon fyller i mars och kan inte ha utekalas. Det finns ingen kvarterslokal och ingen bygdegård att hyra. Vi måste vara hemma. 8, MAX 10 barn får plats. Till det kommer alltid minst tre föräldrar, vilka då också ska få plats.
Det finns några måstebarn. Såna hon måste bjuda för att hon, tex, vart på kalas hos dem. Sedan är det bästekompisarna, vilka uteslutet är tjejer. Hon har dock flera bra killkompisar. Men de bästa kompisarna är tjejer. Och då är vi uppe i åtta ganska snabbt. Mitt barn har lätt åtta tjejer närmast, innan det kommer en kille.
Så den dan hon vill ha bara tjejer på kalaset kommer hon nog att få ha det. Jag tror det iaf.
Men det kommer nog att dröja. Hon ingår i världens mysigaste grupp på förskolan, där pojkarna går att prata med och där pojkar och flickor ännu leker tillsammans.
Vad gäller den lilla är det typ tvärtom. Där får vi kvotera in tjejer. Eller, där är det större chans att det blir hyffsat lika i könsuppdelningen. Hon gillar mest killar liksom. Och den stora gillar mest tjejer.
Det är för jävligt sorgligt, att så små barn redan "drar över en kam" så att säga. Att de redan nu kan tala om hur pojkar och flickor ÄR. Men så är den bistra verkligheten. Och jag förstår dem, liksom.
Hade någon av dem dock uttryckt sig i termen "jag hatar" eller "jag tycker inte om" killar, eller tjejer, hade jag nog varit hårdare. Hade de uttryckt att de inte leker med någon på grund av dennes kön hade det inte varit okej. Men så är det inte.
Vårt stora barn är ett ganska lugnt barn, populär på grund av sin snällhet. Har lite svårt att säga ifrån, även om vi övar på det. När killarna är buffliga och jobbiga blir det svårt för henne och hon vet inte riktigt vart hon ska göra av sig själv. Likadant är det med de tjejer som utgår ifrån "tjejmallen" och är lite buffliga och stökiga de också. De är svåra att hantera för vårt stora barn. Och då förstår jag verkligen om hon inte vill bjuda dem på sitt kalas. På sitt eget kalas, på sin egen stora dag, ska man ha rätt att känna sig trygg och bekväm och ha roligt.
Den lilla backar inte för stökighet och bråk utan skriker ifrån till vad som. Sen leker hon. Stökigt och buffligt med de barn som kräver det. Eller pyssligt och rolligt med de barn som vill ha det så. Hon gillar allt. Men hennes bästa vänner har snopp. Om inte förskolan motarbetar henne i hennes lust till vänskap med pojkar kanske hon uteslutande vill bjuda bara pojkar på sina kalas i framtiden. Och jag kommer förstå det också.
Så länge de inte uttrycker sig föraktfullt om det andra könet eller utesluter någon enbart på grund av dennes kön. Och det gör inte mina barn.
"Jag gillar mest killar" säger min lilla och det är stor skillnad på att definiera det man gillar och att definiera det man inte gillar.
Det värsta med födelsedagarna är det där med huset. Att vi bor så litet. Att vi måste välja ut. Att de aldrig kan bjuda alla. Det suger så jävla hårt och känns så hemskt när man måste fråga "vilka vill du bjuda på ditt kalas". Men bara tanken på 21 barn här...Kanske 18 om man räknar med att några inte kan... Fy tusan. Det GÅR liksom inte.
Och det är HEMSKT.
Nu när jag kollar gamla bilder ser jag ju att storans kalas faktiskt var bara tjejer, men jag har för mig att de/den killen/killarna som var bjuda inte kunde..
På lilltjejens kalas var bästekompisarna bjuda och fick dessutom ta med sina storasystrar.
Ja fy fan. På fredag fyller maken år och sen är det födelsedagar typ varje vecka tills början av maj. Man blir matt.
Puss på er
