brunheten

Idag blev det besöksrekord på den här bloggen. Har inte en aning om vem som länkat mig, men misstänker att det inte var i direkt gott syfte, då ingen jäkel av alla som vart inne har kommenterat.

Troligtvis är det från twitter? Kanske någon kan säga? Vart jag länkas då och då vilket leder till såna här besökstoppar?

 

Idag blev jag inbjuden att prata på ett seminarium angående kvinnofrid hos Länsstyrelsen i april. Det är precis sådant jag vill. Precis såna här grejer jag vill få möjlighet att använda min nya personlighet som JAsägare på.

Ja alltså jag blev ja- sägare i höstas. Förut var jag en nej-sägare. Men nu är jag en ja-sägare.

 

Jag vet nästan ungefär vad jag ska prata om.

Men här idag ska jag prata om något helt annat.

 

Som vanligt har jag inspirerats av Lady Dahmer, då hon driver en utav få bloggar jag läser (resten hittar ni i länkhörnan till höger). Idag skriver hon om att man som feminist eventuellt skulle bli mindre feministisk då man får en son. Något som jag för övrigt har skrivit om tidigare också. Marilyn French skriver också om det, i sin bok "Kvinnorummet", vilken fungerar lite som en bibel här hemma hos mig.

 

Jag har ju ingen son, men däremot har jag barn. Jag är en mamma. Och av den erfarenheten vet jag att när mina barn kommer hem och berättar saker som "jag vågar inte räcka upp handen på förskolan för jag är rädd att pojkarna ska prata så att jag inte hörs" så blir jag rosenrosenrasande. Så rosenrasande jag att möten på förskolan måste hållas angående just detta.

 

MEN. Jag vet också att när en annan mamma kommer till mig och säger "mitt barn säger att ditt barn sagt att mitt barn inte får vara med och leka". DÅ. Går jag i försvar. Visst pratar jag med henne, mitt barn. Visst för vi samtal om hur man är en bra kompis. MEN. Jag älskar henne ändå. Jag gör allt jag kan för att försöka förstå hur hon tänkte och jag har ÖVERSEENDE. För att jag älskar henne mer än livet självt. Jag kan aldrig döma henne. Jag kan försöka lära henne och uppmuntra henne till ett bättre beteende. Men jag kan aldrig fördöma henne. Aldrig fördöma saker hon gör. Och framför allt så VET MITT BARN att oavsett vad hon än gör, så älskar jag henne. Hon vet också att oavsett vad som än händer henne, så skyddar jag henne.

Min kärlek till mitt barn är ovillkorlig. Min kärlek bekräftar henne.

Visst ska och kan jag lära henne om rätt och fel. Men innerst inne vet vi båda två att hon skulle kunna göra precis vad som helst, mörda, slåss eller råna och jag skulle älska henne oavsett.

 

Jag tänker på den här fotbollsspelaren som jag skrev om i min krönika förra helgen. Han som dömts i tingsrätten för hustrumisshandel. Det rör sig om ett stryptag och om en fotboll som skjutits medvetet och stenhårt, på hustrun. Helt onormala saker som inte vem som helst gör.

Ändå. Gud vad mail jag fick då jag skrev om det. Från anhöriga och från fotbollsfans och vänner till den dömde.

Som menar på att han inte alls är dömd, han har ju överklagat och är därmed inte dömd förrens ytterligare domstol dömer. Vissa menar att misshandeln inte var så farlig. Tusentals bortförklaringar radas upp.

Och jag tänker på hans föräldrar. Jag vet inte alls hur de står i den här frågan. Men jag skulle kunna gissa på att de står bakom sin son. Tills den dag han döms igen. Och då skulle jag gissa på att de för evigt tycker att det var en orättvis dom.

 

Det skulle nämligen jag också tycka om något av mina barn blev dömda.

De man älskar vill man väl. De man älskar förlåter man. De man älskar har man överseende med. Jag har det med mina barn. Men tack vare att samhället har sin åsikt om att tjejer inte slåss, bråkar eller ställer till med sattyg så gör mina barn väldigt sällan saker som jag behöver ha överseende med. Ty det har jag samt resten av samhället lärt dem att inte göra.

 

 

Det finns ju även en anledning till att det ser ut som det gör med den enormt höga brottsstatistiken bland män. Och jag tror att den beror främst på samhällets "boys will be boys"- syn. Pojkar ska bråka, slåss och ställa till med sattyg. Och det gör de också. Vilket deras föräldrar OCH på många sätt, samhället har överseende med. Samhället därför att det anser att det är "naturligt" beteende hos pojkar/män. Men även föräldrarna. Som ju för alltid älskar sina barn, oavsett vad.

 

Det enda naturliga i det hela är föräldrarnas kärlek. Det är ingen skillnad på kärleken till barnen vare sig det är snippar eller snoppar det handlar om. De allra flesta föräldrar älskar sina barn. Ovillkorligt. Och föräldrar försvarar sina barn. Och har överseende med sina barn.

Och jag vet inte det är ett PROBLEM vad gäller feminismen, men, det är en aspekt man bör prata om.

 

Så nu har jag gjort det.

 

Imorrn är det kvinnodagen. Jag ska fira den genom att göra det jag gör bäst- äta.

 

Idag var en sjukt bra dag för mig. Jag hade vår nya granne på besök vilket lämnade mig med glädjepirr i magen. Jag var på genusmöte på förskolan och det gick väldigt bra. Jag blev inbjuden att tala hos länsstyrelsen. Jag fick besöksrekord på min blogg. Och nu ska jag tillverka de snyggaste, rosa, inbjudningskorten i kvinnominne till min unges 5årskalas. Hon ska bara bjuda tjejer i år. Den enda med snopp som hon vill bjuda kan vi inte bjuda pga vuxenfjant. Det är så sorgligt.

 

Amen