brunheten

Och la mig på soffan. Maken låg däckad inne i lilltjejens säng dör han hade fått spendera sin natt eftersom 2 små troll vaknade och kom upp och hämtade oss inatt.

Hur som helst så vaknade jag med igentäppt näsa och sänkt skalle. Barnen var pigga och krya och leksugna. Jag var det inte. Inte maken heller. So then i called the morrmorr. Packade barnens väska, väckte maken, slängde i ungarna lite gröt och sen körde vi och mötte mamma. Möttes i Hejde. Satte ungarna i hennes bil, sa puss och kram och "ring om det är nått" och åkte sedan.

Fan vad skönt det är med föräldrar ibland alltså.

Jag och maken blev riktigt muntra av vår nyvunna frihet och körde därför till Tofta möbel. Hittade soffan vi alltid drömt om och har sedan ägnat dagen åt olika funderingar runt hur vi ska kunna finansiera köpet.

Vi släpade oss även runt på en snabb rearunda. Hittade några grejer som jag gått och tittat på hela hösten som nu blivit nedsatt. Hittade även en tröja till mig själv.

Varje gång jag numera köper ett plagg kommer två tankar över mig:

1. Kommer jag att passa i den här nu när jag närmar mig 30?

2. Det faktum att jag ens hittade det här plagget och provar det måste ju peka på att det här är min nuvarande stil. Min 30årsstil.

30. 30. 30. Jag bär siffran med mig vart jag går.

Under tiden som jag sprang på Lindex, Hm, Kappahl. Åhlens, ca en timme, var min man i en affär. Carlings. Det var nämligens dags för hans Årliga shopping. Den brukar ta plats i mellandagsrean. I en timme trängdes han alltså i den minimala affären med skithög musik, fullproppad av andra skäggiga killar.

När vi kom hem var det dags för honom att visa sina fynd. Han var sprallig av glädje. De som känner min man vet att Sprallig inte är ett ord man brukar förknippa honom med. Men Sprallig var han. Upplyft. Nästan lite fnittrig. Jag blev nyfiken av spektaklet. Tänkte att "vad är det nu för tokerier han har hittat på". Döm om min oförvåning när han lyfter upp en grå kofta och med förväntansfull röst säger "och så köpte jag DEN HÄÄÄR"...

- Men en sån har du ju redan?

- ...Nej men den är ju BLÅ...

- Nej men du har ju den där andra...

*han går och hämtar en annan, grå, kofta

- ..menar du den HÄR?

- ja...Exakt lika!

- Men NEJ DÅ! Den här gamla är ju av ULL och den nya av BOMULL...Dessutom...du ser ju här...den här urringningen går ju ända HIT ner, medan den här urringningen bara går HIT...

- Jajajaja NU SER JAG!...

Inte...Jag fick ljuga. Han var ju så upplyft. Vidare hade han köpt: två rutiga skjortor. Rutiga skjortor är vad han bär dagligen. Idag hade han köpt en blå "men det är ju mycket mer vitt i den här än i de andra två jag redan har" och en rödrutig "men rutorna är ju mycket mindre än på de andra tre jag redan har".

Min älskade make. En sann humorist.

Han var, hur som helst, väldigt snygg i sina nyinköpta kläder.

Efter att vi gått vår runda och alltså INNAN samtalet hemma framför spegeln, blev vi hungriga som djur. Vi bestämde oss för att dra till min gamla arbetsplats LEVA KUNGSLADOR. Jag är inte där alltför ofta, eftersom jag oftast får nedsatt pris och inte vill känna mig som en snikig jäkel.

Men idag åkte vi dit. Och de hade slutat servera lunch nästan en hel timme innan vi kom dit och det visste ju vi egentligen men hade glömt det idag såklar. Stina jobbade. Stina hade feber. Men Stina ställde sig ändå och lagade till lite ny mat åt oss. Lite var det inte ens. Vi fick ett helt stort keramikfat fullt av den underbara thaibuffén de serverar i mellandagarna där. Det var den thaibuffen som fick mig att börja äta kött igen efter att jag tvingades servera härligheterna förra året i mellandagarna. Älskar Stina.

Jag och min man fick dessutom fintid där vi han planera inte bara hela nästa års ekonomi utan även hela den kommande sommarens finansiering.

Jag har nämligen lovat mig själv att aldrig mera sommarjobba. Jag är 27 år nu. Jag har två barn, man och villa. Att sommarjobba för 100:- timmen tillsammans med 18åringar går jag helt enkelt inte längre med på. Det låter drygt, jag vet. Men så är det. Jag måste vara lycklig. Det är jag inte på skitjobb för 100:- timmen tillsammans med 18åringar med acne. Så vi jobbar mot en lösning.

I övrigt finns det så sjukt många företag som skulle må jävligt bra av att anställa mig. Företag jag vet att jag skulle vara lycklig att jobba för. Men jag har jäkligt svårt för det där med intervjuer och skit. SMörandet. Krypandet. Som sagt kryper jag inte för nån. Vill någon anställa mig med alla mina fantastiska egenskaper så var vänlig, ring mig.

Efter den fantastiska eftermiddagslunchen på LEVA åkte vi hem och drog över varann. Sen hamnade vi samtal och sen la vi oss på soffan och såg Galenskaparna och Aftershave. Man måste älska mellandagstv...

Såg för övrigt en snutt av en Sällskapsresan förut. Det var faktiskt ganska kul! (..julkoma..)

Jag älskar min man. Jag saknar inte mina barn ännu men det börjar nog nu när jag ska städa i ordning lite här i vårt hus. Det är alltid lika plågsamt att gå och plocka leksaker i ett hus tomt på barn. Men imorrn ska vi hämta dem!

Amen