om Clara, perfektionen och kapitalismen
Jag förstår ditt resonemang, och framförallt när det gäller träningsbiten. Däremot så håller jag inte alls med dig när du pratar om hur Clara presenterar sitt liv. Jag tycker att hon porträtterar en vardag som förvisso verkar fantastisk, på ett sätt där man verkligen förstår att det krävs enormt mycket jobb, både med sitt yrke, sitt jag, sin omgivning och sina hjärnspöken för att lyckas komma till en plats där man känner mer ro. Hon pratar ofta om hur svårthon har för rutiner och inrutade dagar, och att detta gjort att hon oroat sig för hur hon skall lyckas i livet. Hennes mammas död dyker ofta upp (vilket sällan förskönas) samt hennes religiösa resa.
jag känner snarare att hon visar upp hur ett liv kan bli, men samtidigt även poängterar att det krävs mycket uppoffringar. I hennes fall både sociala, ekonomiska, och geografiska. Självklart har hon "lyckats" på många sätt, men jag tycker om att det känns som att hennes liv eller känsloliv på något sätt är perfekt. Snarare ganska normalt. Med matångest, behovet av att röra sig för att inte få hjärnspöken och kroppsliga krämpor, samt den alltid närvarande stressen att företaget inte skall kunna försörja både henne och hennes man.
Men kanske är jag partisk, för att jag läst bloggen såpass länge.
Du har så rätt så rätt så rätt. Du har just formulerat ganska exakt vad jag tänker om Clara.
Jag haller med den vâlformulerade kommentaren pa UnderbaraClars som " Elin - en vältränad feminist den 17 maj, 2013 kl. 12:28 ". Hon sa det sa bra! Jag enbart vill lâgga till: lat bloggarna blogga och lat oss som lâsare ta ansvar fôr det vi lâser, vi ska aldrig utga fran att alla bloggare skall skriva om alla aspekter om sina liv (sârskilt mindre smickrande sidor)- om en blogg skapar angest hos en lâsare sa har den personen det fria valet att sluta läsa, sârskilt om hen inte mar bra av bloggarens svar pa kommentarer. Ha en fin helg!
Jag tränar för att bli bra på basket. Jag är aslång och ganska stort byggd, men har verkligen inte som mål att gå ner i vikt eller förändra min kropp. Jag vill bli bra på min idrott. Idrotten som gör mig hälsosam ur ett kroppsligt, socialt och ett lustfyllt perspektiv.
Jag tycker annars du verkar vara en störskön kvinna. Diggar dig och din dialekt (lyssnar spänt på podden varje vecka). Tack för det och fortsätt är du snäll, det är viktigt!
Du har inte tänkt på att Clara kanske motiverar andra att börja träna? Till exempel mig som aldrig tränat som motreaktion till min sunda mor men på senare tid blivit motiverad av träningsglädjen hos Clara och andra och därigenom upptäckt att jag också kan bli glad på det sättet? Med tanke på alla välfärdssjukdomar i vårt samhälle kanske det är bra att någon "offentlig person" beskriver en sund del av träningen?
Tror jag är lite kär i dig.
tror du att man är lycklig för att man använder fina instagramfilter, för att man blir bra pa bild? underbara clara har bloggat om att förlora sin mamma när man är ung, är det ett perfekt liv? är det mörkt nog för dig?
samma med kenza som vuxit upp med en förälder med missbruk, och vagat prata om det.
kvinnahat, lyckohets och ätstörningar är ett stort samhällsproblem, som hela samhället maste arbeta med genom att se struktorer, diskutera, motverka, lagstagda. det är en alldeles för stor börda att lägga pa enskilda personers axlar. tjejjer mar inte daligt för att underbara clara lägger ut en rövbild, tjejer mar daligt för att vi tvingas leva i en värld som hatar kvinnor, och som tjänar pengar pa att kvinnor hatar sig själva.
Fast nu låter det ju som att du varket har läst bloggen eller hennes svar? Hon har ju skrivit massor om sin mammas cancer och bortgång, depressionen som följde (inkl. panikångest, social fobi, utbrändhet), problemen med husrenoveringen, makens utbildning som krockar med övriga aktiviteter, gnällig unge osv osv.
Jag tycker det är skönt att träna, och roligt, och jag gillar att känna mig stark och att jag orkar mycket. Men jag tränar ändå för att bli smal. Blir ju totalt opeppad att träna om jag inte går ner i vikt också. Men hur ska man egentligen hinna träna när man har jobb, barn och familj, släkt och vänner som man vill hinna umgås med innan de dör? Prioriteten i mitt liv ligger iaf på att göra ett bra jobb på jobbet och att ha familjetid, inte att bli smal. Men det ligger ändå alltid varje dag i bakhuvudet.. att jag måste bli smalare.. snart.. nån gång... när jag orkar och har tid.
Jag tränar enbart för hälsans skull.
Hej. Hittade hit via Lady Dahmer.Ville bara saga - Gud vad bra du skriver. Jag har foljt Clara i flera ar och alskar hennes blogg, men manga ganger efter att ha last den har jag fatt nan slags angest som jag har haft svart att satta fingret pa. En olustig kansla over att mitt liv inte ar sa bra som det borde vara. Forra sommaren efter ett inlagg om hemmagjord musli fick jag san angest att jag facebookade om att jag ville bo i skogen och gara egen musli (bor i London, och har har vet folk knappt hur man skruvar i en glodlampa, an mindre hur man gor engen musli. Jag ar dock svensk och redig och kan det mesta -haha)varpa jag rostade egen musli och hallde upp i vackra glasbirkar och tog kort pa det hela.. Du har satt ord pa att egentligen ar det ett varumarke som Clara saljer - sig sjalv, sin bok osv, och plostligt kanns mitt liv inte sa misslyckat anda. Haller ocksa helt med dig ang vikthetsen i hennes blogg. Nar hon skrev att en av hennes vanner var pa "en viktresa" (hatar detta nya uttryck. Kalla det for vad det ar - manniskan Bantar!!) for att bli av med 40 kilos graviditetsovervikt, sa kanner jag att det handlar om vikthets och ideal, snarare an ett halsosamt forhallande till sin kropp. Tjing tjing :)
På ett sätt förstår jag dina invändningar, men jag har väldigt svårt för att du slår fast att ingen kan träna för sin egen skull. Det är trist att du idiotförklarar folk för att de upplever positiva effekter av att träna, när de effekterna är beforskade. Dessutom tycker jag det är ett problem att vi låter reklambranschen, patriarkatet och smalhetsen vinna och göra hälsosam träning till något tabubelagt.
Skriver mer här: http://tankestormar.blogspot.se/2013/05/att-skriva-om-traning-ar-att-uppmuntra.html
Postat av: Lisa - MondoCane
Jag tränar enbart för hälsans skull.
Svar: Ssjälvklart!
jenny persson
Fy fan vilket nedvärderande svar på Lisas kommentar.
Även jag tränar för hälsans skull, pga sjukdomar och ett arbete som sliter sönder min kropp.
Ligga får jag göra ändå och ville jag bara vara smal så hade jag kunnat svälta mig som alla andra hungriga magra brudar.
Vet du vad. Jag tränar som en freakin maniac. Du hade blivit fullständigt galen om du såg mina instagrambilder. Jag är så stolt, så nöjd, så stark. Att jag kan, orkar, vågar. Jag som skolkade från varenda gympalektion i hela högstadiet för att jag inte var tillräckligt snabb, duktig. Jag går på pass och tränar i gym och springer milen. Och jag älskar det, endorfinerna sprutar genom öronen och gör mig glad, explosivt lycklig faktiskt, på ett sätt som annars bara kan framkallas med droger.
Reaktioner jag har fått av män (ang. liggbarheten som motiv): DU VAR SNYGGARE FÖRR, DÅ HADE DU STÖRRE BRÖST.
Nu hänger de mest som påsar. Det skiter jag fullständigt i. Jag mår så jävla bra.
Din tes är fullständigt felaktig. Däremot kanske det är så för DIG. Att om du hade börjat träna, då hade du gjort det för att bli snyggare och få mer attention från män. Bra så, gör inte det då.
Men passa dig för att dra alla över en kam - icke särskilt feministiskt, du har precis satt en stor procent av alla människor i ett fack. Som säger att för att vara MEDVETEN och PK så får du inte fota dig själv, inte vara stolt över din kropp, inte älska varenda liten muskel som gör dig snabb och stark. Fy fasen, vad illa det är.
Håller inte med dig och tycker lite synd om dig som har en sådan syn på att röra sin kropp.
Din kropp är ett resultat av ditt liv, så enkelt är det. Övervikt är ett mycket större folkhälsoproblem, bland barn och vuxna, än ätstörningar.
Speciellt som föräldrar tycker jag det är ovärderligt att förmedla rörelseglädje och en lycka att finnas i sin kropp, till sina barn. Rör dina barn sig? Är det för att bli smala och få ligga?
Du hör hur dumt det låter, det är människans naturliga tillstånd; rörelse!
Har inte Clara skrivit om hur hon blev mobbad som barn och hur hon hade världens djupaste depression när hennes mamma dog, förresten?
Jag förstår faktiskt inte alls din kritik mot Clara. Det hon skriver är på en väldig sund och balanserad nivå. Inga konstiga dieter eller osunt lågt undehudsfett heller.
Ta ansvar inför alla ätstörningar läsare?! De som har haft eller har ätstörningar vet väl att det beror på djupare faktorer än så....
Jag undrar också hur du tycker vi ska göra i det verkliga livet? Ska vi som tränar aldrig prata om det? Ska vi som eventuellt äter kesella och bär till fikat gå och gömma oss med det så vi inte ger någon ångest?
Det sistnämnda händer faktiskt att vi gör- gömmer oss- för du anar inte hur mycket konstigt man kan få höra om man inte tar en bulle till kaffet utan istället äter t ex kesella och bär. Och kommentarerna kommer alltid från kvinnor.
Du skriver att du tror att ingen tränar för hälsans skull. Kanske man tänker så när man är ung. Men när man är gammal och kroppen inte längre fungerar som när man var ung, då tränar man för hälsans skull. Om man vet att många i släkten dog tidigt under en tidsepok då träning inte var vanligt bland vanligt folk, då tränar man för hälsans skull. Om man känner att man vill ha en fungerande kropp även när man fyller 60, 70, 80 och kanske 90, då tränar man för hälsans skull. Den som har upplevt en obrukbar axel, rygg eller nån annan kroppsdel under en period, den tränar för att minimera risken att än en gång drabbas av detta, för hälsans skull.
Träning: jag är oerhört tacksam för vad träning gjort med min tidigare krånglande axel och rygg. Utan alla hårda pass styrketräning, både traditionell och funktionell, hade jag inte mått som jag gör idag.
Träning ger mig också stor glädje. Jag älskar roliga danspass och att klättra i klätterställningar och träd.
Gillar jag också vad träningen gör med min kropp utseendemässigt. Ja- jag gillar vad jag ser i spegeln. Är det sistnämnda fel?
Nu har jag även jag gett mig in i rövdebatten.
Ratandet av idealet av hur en kvinna ska vara får aldrig bli viktigare än kvinnor själva!
http://ninaruthstrom.se/jag-ger-mig-in-i-rovdebatten/
Puss
Tråkigt att ditt resonemang är så svart/vitt. Du påstår att ingen människa tränar enbart för sin egen skull. Att det alltid ligger ett litet komplex spunnet ur det rådande idealet i grund och botten, om än omedvetet. Och ja, det må så vara.
Jag tänker så här - kan man någonsin säga att man gör någonting enbart för sin egen skull? Träna/jobba/skapa/älska/existera osv osv. Vi lever ju i samexistens med andra människor, min identitet skapas i reflektionen av andras osv.
Förstår du hur jag menar? Kan man skala av en människa all bekräftelse som finns och ändå finna... en människa?
Missförstå mig rätt, gränser måste dras och detta är en viktig debatt.
Men är inte argumentet att ingen någonsin endast tränar för sin egen skull att slå in redan öppna dörrar? Vad bidrar det till debatten?
Clara tar inte ansvar för sina ätstörande läsare? Jag tycker inte att Clara på NÅGOT sätt ser anorektisk ut själv. So what, hon har benådats med bra gener och en fin bak, som säkert blivit lite extra fin av att hon åkt mycket skidor, gymmat och sprungit. Visst att man alltid har i bakhuvudet när man tränar att man kommer att få fin kropp men det behöver alls inte gå hand i hand med ätstörningar och utseendehets, vad är det för sjuk generalisering? Clara i övrigt ser sjukt sund och kvinnlig ut och är på intet sätt en platt planka, tack och lov. Hon ser ut som en sund kvinna och jag mår själv bra av att komma in på hennes blogg. Förstår inte heller varför Clara ska ta ansvar för en generation arbetslösa eller varför hon ska få skit för att hon inte delar med sig av livets alla sorger, det är väl upp till var och en hur mycket personliga känslor som ska delas för allmänheten?
Du väljer att kanske visa upp bra och dåligt och skit och pärlor. Måste alla andra göra samma val som du? Nej, fy fan för sådana här egotrippade och skuldbeläggande inlägg. Så fruktansvärt äckligt att läsa.
Jag läser Claras blogg för att jag vill bli inspirerad, peppad och på gott humör. Jag är inte intresserad av att läsa om misslyckanden, fula möbler och kräkbebisar. Sånt har jag tillräckligt av i mitt eget liv. Klart att Clara gör allt för att bygga sitt varumärke, det är ju för sjutton det hon lever på!
Jag håller med Sandra, det här var ett väldigt tråkigt inlägg. Eftersom jag hyser en förhoppning om att alla människor egentligen vill väl och gärna ser livet genom ett rosaskimrande filter så kommer jag i fortsättningen hålla mig till Claras blogg och läsa om fina julpynt, mysiga skidturer och snygga jeansrövar. Misslyckanden, noppiga kläder och valkar klarar jag mig utan. Samma sak med bloggare som klankar ner på andra baserat på deras utseende eller blogginnehåll.
Asch då, tänker jag. Varenda en väljer vi ju vad vi vill dela med oss av från våra liv. Vad Clara delar med sig är uppenbart för oss som läser henne, och vad hon inte skriver om är också tydligt. Ingen som bloggar har en skyldighet att dela med sig av alla sidor av livet. Min egen blogg hade kunnat bli intressantare om jag skrev mer privat, men mycket är för privat för att jag skulle vilja sprida ut det på nätet, istället för att bara dela det med de närmaste. Jag har klart för mig var mina gränser går, och det har nog de flesta som bloggar.
Till att börja med vill jag ifrågasätta hur du kan uttala dig om att NOLL personer tränar enbart för sin hälsas skull. Vad grundar du det på mer än din egen känsla? En annan fundering - om jag nu tränar inte bara för min egen hälsas skull utan även för mitt utseendes skull, är det fel? Om jag tränar för att jag ska må bra i min kropp, både fysiskt och psykiskt, är det fel? Är jag ett offer för patriarkatet om jag vill ta hand om mig själv på ett sätt så att jag trivs med mig själv utifrån vad jag själv tycker att jag ska leverera? Eller är jag ett offer för vad andra tycker att jag ska leverera?
Själv är jag av naturen smal och jag gillar att röra på mig. När jag springer (vilket jag gör relativt ofta) gör jag det av flera anledningar. En är att bli av med stressen som hänger kvar från jobbet. En annan att få en stund för mig själv. En tredje är att må bra fysiskt och en fjärde är att känna mig bekväm i min kropp. För min skull. Om andra sedan tycker att min kropp är fin, är det något jag ska behöva fundera så mycket över? Min man tycker uppenbarligen jag är fin alldeles oavsett om jag tränar eller inte. Tränar jag då för hans skull, för att vara påsättbar, eller för att jag själv ska trivas och må bra och därigenom vara en människa andra vill umgås med?
Är det tillåtet för mig som vill att män och kvinnor ska vara jämställda och ha samma förutsättningar att känna att jag vill vara vacker? Eller är det förbjudet? Vad vinner vi på att skuldbelägga varandra som kvinnor?
Jag bara funderar.
