den fria lilla systern

Jag har ofta dåligt samvete mot mitt lilla barn. För att hon är liten, inte vill vara liten, behandlas som om hon är mindre än hon är, får mer suckar då hon är upprorisk och argsint på bästa lillasystersmanér.
Lika ofta har jag dåligt samvete mot mitt stora barn. För att hon är stor, duktig, får göra extrasaker för att hon är storasyster. 
Jag har läst en del om rollerna man tilldelas ut efter vilket nummer man har i syskonskaran och det var skitjobbig läsning eftersom det naturligtvis spädde på mitt dåliga samvete då jag insåg att vi såklart gör precis de misstag som det står om. Tex så behandlas äldsta barnet som duktigbarnet och yngsta barnen har man ungefär noll förväntningar på. Det är kasst åt båda hållen. 
 
Därför var det jävligt skönt ikväll när jag faktiskt uppräckte en fördel som kommer endast utifrån barnets nummer i syskonskaran. 
Vi delade på oss. Pappan spelade Nintendo med storasystern och jag och lillasystern satte oss vid köksbordet. Eller. Hon skulle måla och satte sig och gjorde det. Jag satte mig bredvid. 
Jag insåg så mycket ikväll. Insåg hur olika mina barn är. När mitt stora barn var i den ålder som mitt lilla är nu så målade hon litet och pyttigt och en sak på varje papper. Det gick åt väldigt mycket papper. Det var blommor och bin och prinsessor och jättelånga hår. 
När jag nu fick se mitt lilla barn måla var det verkligen en helt annan person. Hon målade torn. Brädor. Väggar, Fönster. Olika finesser på tornet och slottet som hon målade. Trappor och tinnar och kanor. Sedan avslutade hon med en liten person. Med jättestor glad mun och Pippiflätor. Det var då jag. 
Hon måldade och målade tills hela pappret var fullt. Brydde sig inte om att ta nytt papper när hon behövde börja om eller ville rita nått nytt. 
Hon var så fri i sitt målande.
 
Och då insåg jag att det troligen beror på att jag aldrig suttit bredvid. 
Med första barnet var man ju så otroligt överpedagogisk. Satte en penna i hennes händer från att hon var typ 9 målader och oooohade och aaahde över minsta streck. På den tiden gjorde jag allting tillsammans med mitt barn. Hon var ju bara ett barn, ensam. Bygde hon med klossar gjorde jag det. Lekte hon häst så gjorde jag det. Alltid. Tillsammans. 
Jag är glad för det på många vis, för hennes tid som ensambarn blev ju ganska kort då lillasyster kom prick 2 år efter storans födelse. Jag har läst att normalt sett börjar barns frigörelse från föräldrarna tidigast vid 3 års ålder. Men om man får syskon innan det börjar frigörelsen från mamman redan när mamman blir gravid. Hon var 1.5 år när jag blev gravid och eftersom jag mådde så dåligt så var jag ju verkligen frånvarande från och med då också, något jag sedan försökte väga upp genom att inte amma tvåan (det funkade inte heller, med amningen, men viljan att "ge tillbaka" till mitt äldsta barn spelade absolut in i beslutet att avstå). 
 
Hur som helst så fanns jag ju alltid där. Och när mitt stora barn började måla så satt jag bredvid. Och målade som en vuxen gör. Lägg sedan sitt storasystersduktigheten och ni kan förstå hur förödande det är att alltid ha en teckning som är mycket mer avancerad och "fin" (enligt henne) bredvid alstret man själv just kladdat ihop som treåring.. 
Vårt stora barn pillade med sina teckningar i evigheter. Började om tusen gånger. Blev arg för att det blev fel. Och slutade så småningom att måla fritt och övergick till målarböckerna och deras tydliga gränser och linjer. 
Det är såklart skitsorgligt att det blev så. 
 
Men istället för att deppa över det så kan jag nu glädjas över att lillasystern blivit så fri i sitt skapande. Hon tycker att allt hon gör är fint. Hon börjar om ibland, men det är inte mer än att hon säger "oj" och börjar om bredvid det som inte blev som hon hade tänkt. Hon målade ett stjärnfall ikväll. Och sen skrev hon sitt namn för första gången. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0