brunheten

Igår började julen här hos oss i Brunheten.

Jag har haft sån jävla bullångest hela hösten.

Det beror endast på att jag, förra året, fick för mig att baka en miljon saffransbullar. Detta blev så himla lyckat att jag känt PRESSEN på mig att göra samma sak i år. Så därför har jag gått runt med min bulle i ugnen och haft ångest över bullarna jag BORDE lägga i ugnen.

 

Så igår kom den äntligen- lusten och orken. Alla ingredienser har legat och väntat i flera veckor redan. Och igår åkte de fram. Och familjen kom hem. Och vi satte på julskivan och barnen hjälpte till. David tog hand om tvättberget och försökte överrösta vår julmusik med Aktuellt men då fick han ett hatiskt ögonkast från sin julälskande, högdräktiga fru och vred snällt ner. 

Det tog nog tre timmar från att jag började tills det var klart. Det är LÖGN när det står att en sats bullar ska ta 30 min. Det är LÖGN. Att baka en dubbel sats bullar är ett endagsprojekt. 

 

Men jag gjorde det. Och sen paketerade jag dem fint i olika småpåsar. Om man, som jag, är en sån som gärna överäter och om jag som jag (eftersom jag har diabetes) helst inte vill överäta (man kan ju också vilja det och då ska man såklart göra det, men det är inte superlyckat med diabetes) är det perfekt att frysa in bullarna i småpåsar. Jag lägger 4-6 i fyra olika påsar för våra Adventsfikor i december. 10 st i luciapåsen. 15 i julaftonspåsen och sen blev det såklart massa fikapåsar vilka jag tror kan komma till användning fint sen när bebisen kommer. Ja. Här har ni husmor´n hela dagen!

 

Fast nja... Jag sov bort hela förmiddan. Gick upp och lagade mat samt gick igenom vilka julklappar vi har so far. Skrev upp det på en lista. Blev trött och vilade mig på sängen en stund. Gick ner och såg några avsnitt av New Girl. SEN började jag baka, vid 16tiden ungefär. Min dagar just nu är så otroligt oaktiva att jag borde ha dåligt samvete. Men det har jag inte, för jag ska föda om 15 dagar. 

 

New girl förresten, är en serie som ligger på Netflix (den har gått på tv också) som jag kan rekommenderad. OKEJ det är en Amerikansk komediserie och med genusglasögonen på kan jag såklart hitta en miljon grejer att pika på. Men om jag för en gångs skull ska vara lite postiv så är följande positivt med New girl:

* Huvudrollen är en kvinna

* Huvudrollen är otroligt rolig/tokig

* Vänskap mellan män och kvinnor skildras på ett Friendsliknande sätt förutom att de inte ligger med varann

* Männen skildras på ett stundtals fint och mysigt sätt tycker jag

 

Den handlar alltså om en excentrisk tjej i 30årsåldern som flyttar in i ett kollektiv bestående av tre killkompisar. I LA. Se den väl. 

 

Idag, torsdag ska jag träffa min bästa Nina och vi ska prata oavbrutet i några timmar. Sen ska jag HÄMTA på dagis (har inte gjort det på flera veckor) och GÅ HEM med mitt barn. Ikväll kommer min familj hit. Vi ska äta pizza. 

 

Ha en fin torsdag

 

 

 

Bästa julsångerna:

 

 

 

 Min och Davids lovesong forever:

 

 

 Jag är svag för Elvis och särskilt när han sjunger gospel:

 

 

Under helgen som gick var jag och David i Kalmar. 

Eftersom jag snart är 30 meddelande jag inte omvärlden om den lilla avåkningen (från ön alltså) på grund av rädsla för inbrott. 

Eftersom jag är så oerhört gravid tog jag heller inte en endaste bild på vår Romantiska helg eftersom jag hade så fullt upp med mina Krämpor. De är verkligen ett heltidsjobb just nu får man säga. Dessutom regnade det hela tiden. Från att vi kom tills att vi åkte. 

 

Men det gjorde inte ett dugg. 

För att jag ska komma ihåg den här Romantiken som vi gjorde som en SISTA GREJ inför vårt stundande nya liv som 3barnsföräldrar (bara JESUS VET när vi nästa gång kan dra iväg bara vi två) måste jag nu skriva ner den. 

 

Vi bestämde oss som vanligt i sista sekund. Som vanligt bråkade vi även fram till den där sista sekunden. Jag var lite tveksam. Eftersom mitt liv är ett lidande visste jag inte riktigt om jag skulle palla med att åka iväg och hålla på och vara romantisk och känna den Romantiska Pressen mitt i allt lidande. 

 

Men vi åkte ändå. Efter att jag haft ungarna hemma och hetsgosat dem hela fredagen. Deras farfar hämtade dem någon timme innan vi åkte. Vi packade. Jag var grinsugen. Det är jag alltid när ungarna åker (OBS: detta är alltså NU, när de är STORA. När de var små räknade jag sekunderna tills de skulle åka och längtade knappt efter dem). 

Sen åkte vi ner till båten och sen åkte vi båt i tre timmar. Det var plågsamt. Min stora kropp har svårigheter med att få plats i de JÄVLA SMÅ SÄTENA som Destination Gotland tillhandahåller!

Men vi såg en ganska bra film på Davids dator och David led med mig som fick byta ställning ungefär en miljon gånger i den trånga stolen och då kändes det ju nästan uthärdligt, när någon led sig med mig. 

 

Vi kom fram till Kalmar vid 21.30 på kvällen och checkade in på vårt hotell som visade sig ligga mitt emot Sjösjukan där både jag och David båda avnjöt en karatefylla för några år sedan. Den här kvällen stod vi dock, som de 30åringar vi snart är, stillsamt i vårt hotellrumsfönster och tittade på ungdomarna som levde rövare där nere på gatan. 

Vi jagade tag på mat och sedan somnade vi ganska fort båda två i vår mjuka hotellsäng. Det var ett riktigt bra hotell och vi hade betalat extra för att få ett rum med badkar for my fogs only. 

 

På lördagen missade vi inte hotellfrukosten. Det har vi gjort så JÄVLA många gånger. Det här var nog FÖRSTA GÅNGEN som vi åt frukost på hotellet båda dagarna av alla de hotellvistelser vi haft genom åren. Mogna och stillsamma åt vi vår frukost och behav oss sedan ut på stan. Det regnade. Vi gick till en leksaksaffär. Där fick jag ångest och gjorde klart för min man att jag från och med där överlät allt ansvar för julklappar på honom i år. Han sa okej. Så handlade han lite grejer till ungarna. En fet lastbil med tillhörande helikopter till lillan. Rosa glittersaker till stora. 

Sen gick vi på H&M och brände 1200 spänn på kläder, mest till barnen. Varsijn SuperMariotröja, lucialinnen, superhjälteklänning, Hello Kittystrumpor till bebisen och mammaleggings till mig. Tänker att det kommer att va skönt med mammabrallor efter snittet sen också. Plus att jag ju lär väga en bit över 90 ett ganska långt tag efter förlossningen så RYMLIGHET ÄR A OCH O!

 

Sen åkte vi till köpcentrum och ströhandlade lite grejer och sen åkte vi hem till hotellet och jag avled i sängen. Vi låg i den sängen hela eftermiddan sen. Det är möjligt att vi hade samlag. 

På kvällen gick vi ner i hotellobbyn och åt middag. Det var skitfint och jättegott och inte superdyrt. Kanske en av de bästa resturanger vi varit på hittills i vårt gemensamma liv faktiskt. Och sen köpte vi CHIPS som vi åt framför två filmer i sängen. Vi somnade skitsent. Det var en fin dag. 

 

På söndagen tog vi det lugnt på förmiddan och efter den gigantiska frukosten åkte vi till Ikea. Gick en snabbis i en babyaffär och köpte en amningskudde också förresten. En orange med vita elefanter. 

 

Sen var vi på Ikea från 12.30 till 18.00. Rörde oss extremt sakta. Åt långlunch bland stressade barnfamiljer. Vilade i fåtöljavdelningen. Fikade. Pratade jävligt mycket. På Ikea. Romantikens värsta fiende, skulle man kunna tro. Men vi är rätt mycket för det här med Alternativ romantik. 

Handlade väldigt väldigt mycket. För att vara oss alltså. Vi har vart rätt fattiga sedan i mars ungefär. Nu börjar vi komma ikapp och då är det så ljuveligt att få köpa i kapp också. Slänga ner ett onödigt gosedjur i korgen liksom. Ja jag vet. Kapitalismen när den är som fulast. Men skitsamma. 

 

Vi kom skittidigt till båten pga söndag/allt stängt både i Oskars och i Kalmar. Så vi satt och såg på film i bilen i färjekön en timme innan vi fick köra på. Bara det också. Sitta i en jävla Volvo med regnet strilande utanför och massa gubbar jobbande med lossning och förtöjning och lastande utanför och se en film och hålla handen för det är den enda närheten som bilens utrymme tillåter när den ena väger 103 kilo. Så jävla fint. 

 

Sen åkte vi hem och såg en skräckfilm under båtfärden. Och när vi kom hem låg barnen nedbäddade i vår säng och David la sig i lillans säng och deras mormor (som hade bytt av farfar som varit huvudbarnvakt under helgen) sov nere i storans säng och jag kunde krypa ner bredvid de små älsklingarna och sen sov jag i princip ingenting på hela natten för de rör sig så satans mycket och jag är ju höggravid också, men det gjorde ingenting för de var så jävla fina också. 

Ett antal gånger under nattens lopp har jag vaknat från  min slummer av lillans kropp klistrad mot min. Från 04 tills vi vaknade ungefär låg storasyster med armen om lillasyster i sömnen också. Och jag var mest vaken. 

 

När vi vaknade fick de paket och så gick vi ner till mormor och jag var trött som satan men höll mig vaken och uppe hela måndagen ändå. Barnen fick vara lediga och så åt vi lunch med min bror och två av mina kusiner. Jag skrattade som jag inte gjort på VÄLDIGT LÄNGE under den lunchen för mina kusiner och min lillebror alltså fy fan vad de kan vara roliga. 

Vi hade sen en Jävligt Fin måndag och mamma städade lite och lagade mat och vi handlade på Ica Maxi och på em spelade jag tusen spel med barnen och vann samtliga omgångar (!!!). 

 

Ja det var en fin helg. Nu har vi 3 eller 4 helgern kvar innan vi går från 2barnsfamilj till 3barnsfamilj. 

 

 

SKÖNT! 

Idag var David ledig och vi lämnade ungarna och åkte till sjukhuset. Träffade diabetessyrran som konstaterade att jag äntligen nått bra nivåer på mitt blodsocker. Sen hastade vi vidare och träffade min fina läkare som gjorde tillväxtultraljud och det visade sig även att Bennys hetsiga växtkurva har mattats av. Nu närmar han sig medelkurvan igen istället för att ligga vid den högre tillväxtkurvan. JÄVLAR VAD SKÖNT!

Hon lovade mig också Snitt, vilket kommer planeras in i vecka 39, runt den 3 december, eller i vecka 38 i slutet av november beroende på hur Benny växer. Benny var som vanligt Ovanligt gullig på ultraljudet och sprakade för allt vad han hade. 

 

Sen åkte vi hem och jag sov på soffan i en timme ungefär medan David rustade trädgården inför Stormen. I eftermiddag har vi pysslat inne och så hämtade vi ungarna och käkade lax och spelade Fia med knuff (jag förlorade) och sedan somnade de tryggt. 

 

Nu sitter vi här och väntar på strömavbrott och orkan. Det är ganska mysigt, men lite pirrigt också. Vi har rustat hela dagen. Tappade precis upp vatten ifall ifall. Läste att stormen Gudrun uppmätte 33 sekundmeter och då var människor strömlösa i veckor efteråt. Ikväll har redan 30 sekundmeter uppmätts på södra ön och då är kulmen flera timmar bort. Ja jag går igång lite på sånt här. Jag är smhi-nörd och kollar slaviskt flera gånger per dan. Troligtvis en effekt av att jag inte har körkort och är ganska beroende av att kunna ha koll på vädrets nycker. 

 

Än har vi ström i Visby iaf. Vi får se hur länge till. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här låten blev ju väldigt passande nu eftersom jag tänkte att jag skulle skriva om några Bra Dagar. Och så har Lou dött och allting. Sorgligt, men ärligt, gubben var 71 år och jättesjuk..

 

Jag har, som sagt, haft några Bra dagar. Det var ganska längesen och jag tänkte att jag skulle skriva om dem så jag minns dem sen när jag inte längre är dräktig och ser tillbaka på min dräktighet. 

 

I fredags var barnen lediga. Vi mös på förmiddan. Stora och jag påbörjade bygget av ett Spökhus som hon sedan fortsatt under hela helgen. 

Jag var liksom pigg i fredags. Jag hade inte jätteont. Jag lagade mat och barnen lekte. David kom hem från jobbet och vi packade ihop oss och åkte till badet. Det var ljuvligt. Vi har det alltså så jävla härligt när vi badar. Jag måste minnas det sen, när vi plötsligt har en bebis med oss och det hela lär vara lite mer kaosartat. Just nu är det långt ifrån kaos. Vi tar varsin unge till varsitt omklädningsrum. De är stora. Kan i det närmaste tvätta sina hår själva. 

Vi badade i drygt en timme. Jag var mest med stora i bassängen, vilket är ovanligt. Annars brukar den lilla vilja sitta klistrad i min famn, för bassängen är egentligen lite för djup för henne. Hon bottnar bara längst in. Men nu har hon lärt sig att simma omkring med sina simpuffar på armarna även där hon inte bottnar så nu är hon mycket mer tillfreds i bassängen. 

Efter badet fick övriga familjen glass. Jag fick ett äpple. 

SEN. SEN åkte vi till ICA MAXI. I värsta fredagsstressen. Hela jävla Visby var där. 

Vi lämnade in barnen i deras lekhörna. De älskar det. Vi gick runt i nästan en timme och handlade. Köpte lite kläder till ungarna. Blommor till mig själv. Helgmat och mys. Jag hade liksom inte ont! Jag kunde GÅ i en TIMME på Ica Maxi och hade inte ont! Helt fantastiskt! Badhus är helt enkelt the shit för mina fogar.

 

På hemvägen hämtade vi mat som vi åt med tända ljus när vi kom hem. Sen skar vi ur pumporna vi hade köpt och de blev skitfina. Barnen var rysligt trötta när vi slutligen placerade oss i soffan för fredagsmyset. Tända ljus. Film. När det blev läggdags tog vi ner lillans madrass till storans rum så de fick sova över. De låg och skrattade och busade i nästan en timme innan de somnade.

Senare somnade jag på soffan som jag älskar. 

 

 

Igår vaknade jag och var pigg. Hade lite ont, men inte så farligt. Barnen mös framför tv:n. David hade sovmorgon. Barnen fick lördagsgodis direkt efter frukost i soffan. De älskade det. 

Emilia kom förbi med en halv påse nyponpulver. Vi har inte setts på sjukt länge. Gick på gymnasiet tillsammans. Hon ska ha barn ungefär exakt samma dag som vi. Våra magar krockade rejält när vi kramades. Det var fint att ses. 

Sen fixade jag korv till lunch medan David dammsög hela huset. Barnen lekte så himla fint. Och efter lunchen åkte vi en sväng. Till djuraffären. Kollade in dvärghamstrar. Barnen önskar sig det i julklapp och vi lade diskret in en beställning på två stycken som ska hämtas några dagar innan jul. Jävla gulliga djur. 

Sen åkte vi till Clas Ohlsson och köpte en ny dammvippa. Och sen fikade vi på fik. Det gör vi väldigt sällan. 

 

Hemma igen var vi ute på gården en stund. David placerade om vår antenn och satt på taket mest. Barnen lekte med alla löv på studsmattan och blev blöta. Jag satt i en trädgårdsstol och pratade med mamma i telefon. Sen gick jag in och fixade varm choklad och (köpe)bullar åt mina blöta och trötta barn som kom in sen. 

 

Sen fick jag lite Kraft och började städa vår jättestora bokhylla som städas två gånger om året. Därav dammvippsinköpet. Barnen spelade Nintendo. Jag lyssnade på podcast. David började montera ihop den enorma byrån vi har köpt till hallen. Sen kom svärmor förbi en stund. Satt i soffan och pratade en timme. Hon är fin hon. 

Sen gjorde jag ugnspannkaka på dinkelmjöl. Glömde salt, men det var gott ändå. 

På kvällen såg vi Så mycket bättre och barnen fick vara vakna. De älskade inte programmet, men tyckte att Ebbots version var bäst. Det tyckte jag också. Och Agnes. 

Lillan sov över i storans rum igen. De låg och skrattade och busade en stund innan jag läste en bok om SjörövarRakel och de somnade. 

Sen somnade jag på soffan som jag älskar. 

 

Idag fick jag en lite ofrivillig sovmorgon. Jag är alltid sur efter att jag har haft sovmorgon. Så jag surade och bokade biobiljetter till mig och lillan och på eftermiddan gick hon och jag och såg Prick och Fläck på bio. Det var fint. 

Sen hämtade de andra oss och vi lekte en stund i Almedalen och fikade på bibblan. Det gör vi mycket sällan. 

Min man hatar egentligen att fika. Han tillhör den rastlösa sorten nämligen och har svårt att se vitsen med fikande. Men jag älskar det och jag vet att det är därför han föreslagit fika inte mindre än två gånger denna helg. Jag älskar honom ganska mycket för det. 

Sen åkte vi hem och det blev mörkt och vi tände ljus och barnen började leka och David monterade klart den enorma byrån och jag gav ungarna mat och slängde ungarna i badet. Jag och David flyttade över lakan och grejer till vår jättestora nya byrå och fick på så sätt plats för bebisens kläder i vår garderob. Snar ska vi börja plocka fram kläder åt honom. Men inte riktigt ännu. Här ropar man ju inte hej förrän man är över bäcken. 

 

Imorrn ska David vara ledig. Vi ska till diabetessköterskan. Sen ska vi ha förlossnings/kejsarsnittssamtal med vår läkare. Sen ska vi på tillväxtultraljud. Vi får ultraljud varannan vecka nu för han har växt lite för snabbt under lite för kort tid. Det är jävligt jobbigt och det är därför jag inte går ensam på någonting längre, David följer med på allt. Ifall ifall. 

Förutom de tre tiderna imorrn har jag tid hos barnmorskan på onsdag och tid hos sjukgymnasten på torsdag. 

 

Jag väger 103 kilo nu. Livet med 103 kilo har varit jävligt fint den här helgen. Min mage är enorm nu alltså, men det är förstås inte så roligt eftersom vi vet att han därinne växer lite väl snabbt. Undrar så jävla mycket hur det här ska sluta, men försöker att inte tänka på det för mycket. Det är ganska lätt eftersom allting går i 180 nu. 

Vet inte riktigt vilken vecka jag är i ens. Kanske är det 34 nu?? Hur som helst- inte så långt kvar. Om någon vecka ska jag ta fram kläderna.

 

Försöker njuta av saker nu som jag tänker att jag borde njuta av. Som att barnen gick upp själva och fixade frukost helt själva i lördagsmorse tex. Så vi kunde ligga kvar en stund och gona oss bara. Och som att badhuset är jävligt smidigt just nu. Sovmorgnar, städning utan störning, långa duschar och förmånen att kunna lägga sig på soffan och vila en stund medan barnen pysslar med sitt. Sånt njuter jag av. Och barnen i sig förstås. 

 

Ikväll grälade vi lite, jag och ungarna. De hade lekt själva men SÅ FORT jag satte på lite hög musik och började dona med mitt nere i köket så kom båda springande och gnällde över min höga volym och var allmänt suriga, SOM VANLIGT när jag ska spela lite MAMMAMUSIK med MAMMAVOLYM (de är som två små pensionärer..). Så vi grälade lite och de gick till andra rum. Så efter en stund kände jag storans armar runt min midja och hon kramade mig och jag kramade henne och hon sa :

 - Du vet väl att det är för att vi vill va med dig bara? 

Och ja, det vet jag ju men det var väldigt fint och bra att bli påmind om att barnen faktiskt väldigt sällan VILL JÄVLAS med en utan faktiskt oftast bara vill VA. Så jag vred ner en stund och vi sjöng tillsammans och sen vred vi upp igen och lyssnade på Rihanna som vi tycker sjunger så himla bra och sen stängde vi av och sjöng låten tillsammans. De på hittepåengelska. De sjunger så himla fint båda två. Som änglar ungefär. 

 

Jag älskar dem. 

 

 

 

 

 

(Notera att HON är NAKEN i videon medan HAN är PÅKLÄDD.

Vad ska jag skriva om liksom?

Det enda jag VILL skriva om är min MISÄR, men samtidigt är jag så jävla trött på att tjata om den själv att jag inte har lust. Men okej då. Om ni tjatar så. 

Jag grinar varje dag nu. Oftast så fort David kommer hem från jobbet. Då bara börjar det rinna. För jag har så jävla ont och jag är så jävla dålig mamma och jag ORKAR/KAN INGENTING och den enda jag inte behöver hålla en småkäck fasad inför är han. Så jag grinar. Och han masserar. 

Morsan är här en dag i veckan och hjälper mig. Inatt sov hon här och idag har hon räfsat löv och städat köksskåpen och lagat massa mat. Hon gick i pension precis när jag blev gravid. Det var ju för jävla lyckosamt får man säga! För mig :) 

 

Jag har minst två inbokade tider pga graviditet i veckan. Nästa vecka är det tre. Dessa möten är det enda jag orkar med. Jag varken hämtar eller lämnar barnen längre. Jag lagar endast mat som går snabbt. Jag städar inte. Jag räfsar inte löv. Jag gör ingenting. För jag kan inte. Det är inte värt de smärtorna jag får efteråt. De där smärtorna alltså... Fy fan. Hur det hugger, värker, dunkar och drar hela jävla dygnet runt. Jag blir galen. 

Och nu känner jag att det här nog är det värsta.

 

Graviditet 1: Illamående, anemi, graviditetsdiabetes från 7 månanden

Graviditet 2: Illamående från början till slut, magkatarr, anemi, grav.diabetes från dag 1, foglossning på slutet

Graviditet 3: Lite illamående, diabetes från dag 1, anemi, foglossning från vecka 27 ca. 

Jag har hittills tänkt att illamåendet och magkatarren med tvåan var det värsta. Det sänkte mig så totalt. 

Men nu har jag ändrat mig. Det är inte värt någonting att vara "pigg" efter järninjektion och att slippa magont och spyor när man ändå inte kan göra nått. Jag kan ju bara sitta här. Jag FANTISERAR om att få åka och handla på Ica Maxi. Jag ska GRÅTA av glädje första gången som jag kan gå i en affär en längre stund sen efter födseln. Eller följa med barnen till lekplats! Jag ska även GRÅTA första gången jag kan städa mitt hus igen. Dammsuga. Jag har inte dammsugit sedan i juli. Sköta tvätten, baka, sitta på vanlig stol alt på golvet och leka med barnen, GÅ, hoppa, springa och busa med ungarna. Alltså. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka min kropp!

 

Vad man kan göra? Ja. Såklart finns det inte särskilt mycket forskning kring foglossning. Så det man kan göra är att äta nyponpulver. Alltså. NATUUUUUURLIGT ska de va vet ni. Jag ska prova detta nu. I övrigt rekomenderas värme och tens typ. Och visst känns det bättre när jag ligger i badet. Tills jag stiger upp ur badet igen. Yey. 

 

Jag skulle vilja ha en rullstol. Så att man kunde få komma ut lite. Åka till Ica Maxi typ. Rulla på en promenad med barnen. Det hade vart nått. Men jag gissar på att jag kommer få kryckor efter mitt möte med sjukgymnsten. 

 

Och jaja. Nu är det sex veckor kvar. Sex veckor. Vi har väntat sedan i mars, åtta dagar efter befruktningen. Alltså det är så sjukt för vi vet ungefär exakt datum för alla våra barns befruktningar, trots att två av dem är ganska oplanerade. Den här ungen är gjord på storasysters födelsedag den 22 mars. Den 29 mars plussade jag. 

Med den första fick jag inte reda på att jag vara gravid förrän i vecka 8. Fatta! Två månader gick jag runt och var gravid utan att fatta nånting! Snacka om att vara ung och oerfaren. Först när jag började strösomna lite varstans och brösten började spänna började jag ana ugglor som fick kläder (nile city) så att säga. Smart!

 

Vi har ingen vagn, ingen säng och inget skötbord till nedervåningen. Ingen mjuk bebishandduk, ingen babysitter, inga spylappar, ingen nappflaska, inga nappar, ingenting. Så jobbar man som pessimist nämligen. Här tar vi inte ut något i förskott. När det är en vecka kvar ungefär, skulle jag tippa på att vi fixar klart det mesta. Och sen är det ju bara en hel jävla jul som ska fixas också. Nej fy fan. Det KAN JAG bara inte plåga mig själv med att tänka på nu. 

 

Nej fy fan. Ingen vill nog vara mig nu. Är så fruktansvärt isolerad också. Jag orkar ju ingenting. Och så är jag världens sämsta mamma också, men det orkar jag inte heller tänka på nu. Jag får ge igen sen. Kompensera till våren. Till våren ska jag ta båda storbarnen och åka upp till Sthlm med dem bara vi tre. Gå på Gröna Lund. Ja. Det ska jag. 

 

Nu ska jag tydligen se på world war z. Kul. 

 

Nu har Kristian Gidlund dött. 

Jag har läst hans blogg i ungefär ett år och man får ju säga att det var ganska väntat. Det Gidlund ägnat sig åt det senaste året är ju den här dagen. Allt han gjort och allt han skrivit har varit med den här dagen i tanken. 

 

Om jag drabbades av Kristian Gidlunds situation skulle jag troligtvis göra exakt samma sak som han. Öppna upp för världen och inte låta någon missa att jag var påväg att dö. Kräva uppmärksamheten och liksom dö med pompa och ståt. Alla stora tidningar skriver om Gidlund idag, precis som sig bör. 

 

I programmet "världen bästa äldreboende" sägs i ett av avsnitten: "det värsta som kan hända är att någon av de gamla får dö ensamma. Att vi inte har resurser som räcker till vid de tillfällena". 

Och precis så är det ju. Allas skräck är ju att dö ensam. 

Kristian Gidlund hade hela Sverige med sig. Precis som det bör vara för alla i den bästa av världar. 

 

Jag har äcklats av kommentarerna i Gidlunds blogg. Kvinnorna (ja för det är mest kvinnor) som gråtit och skickat styrkekramar och började skriva RIP flera veckor innan Kristian faktiskt dog. 

Ibland har jag känt mig jävligt obehaglig till mods när jag själv gått in på bloggen. Varför har jag läst? Okej att jag har en nära relation med döden och intresserar mig för den och okej att min pappa gick bort i cancer vilket gjorde det intressant för mig att läsa historien från den sjukes perspektiv. Men det har ibland varit svårt att skaka av sig känlan av att vi alla egentligen bara har väntat på den här dagen. På att få gråta lite. Kollektivt. Över en man som numera beskrivs i helgonliknande termer. Kristian Gidlund var på inga sätt vanlig. Han var på alla sätt väldigt ovanlig och unik. Precis som alla andra som är döda.

 

Jag är glad åt att ha följt bloggen. Den har sannerligen lärt Sverige en hel del om döden. Jag älskar folk som inte är rädda för att prata/skriva om döden. Jag är tacksam mot Kristian Gidlund för att han inte var det. 

 

"Kristian Gidlund, 29, förlorade kampen mot cancer" skriver Aftonbladet idag. Ursäkta mig Aftonbladet men är ni dumma i huvet? HUR KAN MAN skriva en sådan sak efter en människa som precis har dött?

Som om människan på något sätt hade något VAL. Fattar inte Aftonbladet att de allra flesta människor som får en jävligt svår sjukdom faktiskt VILL leva? Fattar inte Aftonbladet att en sådan rubrik skickar ut skuld och skam

både över den redan avlidne men även till anhöriga? Som om han kunde ha vunnit om han bara hade kämpat liiiite hårdare. OOOOOOOOOOOH IDIOTER! 

 

Man kan inte kämpa sig bort från en obotlig sjukdom. Och det är inte ens eget fel när man inte klarar det. Kampen finns liksom inte. Absolut, visst kämpar svårt sjuka. Otroligt mycket. Men det är ju med behandlingarna. Man kämpar för att ta sig igenom de långa och plågsamma behandlingarna. Det gjorde Kristian Gidlund också. Han kämpade sig igenom varenda en. Men behandlingarna räckte inte. Och det är inte Gidlunds fel. Han förlorade ingenting, för det var ingen jävla tävling. 

 

Han vann en värdig död skulle man kunna säga. Han skapade en värdig och ståtlig död åt sig själv och idag skrivs det om honom i alla tidningarna. Förhoppningsvis var själva dödsögonblicket fridfullt. 

 

Jaha så var det söndag och här sitter jag och känner mig full. Bokstavligen alltså. De sura uppstötningarna trängs i halsen. KOmmer upp med jämna mellanrum.

Igår fick jag upp en liten bit qournfärs i munnen typ 4 timmar efter att jag ätit färsen! Helt jävla intakt! Det vara bara att tugga om. Som en ko. Ja det är ett idissel, livet. Ett jävla tuggande. 

 

Hösten har äntligen kommit till ön. I fredags var det typ 25 grader, igår runt 20 och idag äntligen ner mot 17, 18. Jag mår så bra nu. Regnet hänger i luften. Hela veckan ska det regna. Gud. Vad jag älskar regn och köld. Men ännu vaknar jag med svetten rinnande varje gryning. 

 

Vi har haft en lugn helg. Fredagen ägnades åt rekreation och taccos på kvällen. Vi älskar taccos. Mest jag kanske. Jag ska ha taccos på min 30årsfest om 1.5 år. 

Andra saker jag ska ha på min 30årsfest om 1.5 år:

* chili cheese

* semmeltårta, en skitlång

* broccolisoppa

 

På kvällen gick vi en sväng på Södra hällarna hela familjen. 

 

Igår slappade vi hela förmiddan och på em var barnen på kalas. Jag och min man handlade lite julklappar och så åkte vi till LEVA och fikade, bara han och jag. Sen åkte vi hem och la oss i soffan och såg varandra i ögonen i 55 minuter tills det blev dags att hämta barnen. 

Jag och lilla gjorde girlanger av rönnbär att hänga i julgranen innan jag och stora åkte ner på stan. Vi åt på Mc Donalds och sen gick vi och såg Smurfarna 2. Inte mycket att hänga i redan nämnda julgran genusmässigt, men sånt skiter ju hon i och hon tyckte den var 4+. 

 

Idag slappar vi. Jag och ungarna har bakat två äppelpajer och nu på eftermiddan blev det lillans tur att få gå på bio och sedan äta på Mc Donalds, fast med pappa. Stora och jag har haft besök och nu stannade hennes kompis kvar och de leker. Jag smaskar på äppelpajer, skjuter insulin och får halsbränna de lux av kanelsatan från pajen. 

 

Känner mig så otroligt tjock. ÄR så otroligt tjock. Köpte mitt livs första gravidtrosor igår. Jag skattade hela tiden inne i affären. Ännu mer skattade jag när jag senare satte på mig dem. Tur att min man inte är mycket för det där med underkläder för vore han besatt av det så skulle det vara slutknullat nu på ett par månader. Gravidtrosor är inte snyggt, helt enkelt. Men satan vad skönt. 

Vår bebis sparkar så himla mycket att jag nästan nästan funderar på att bli lite orolig över det intensiva sparkandet. Har han parkinsons? Cerebral pares? Vi får se på tisdag. Då ska vi göra ultraljud. Ska bli spännande att se om snoppen sitter kvar eller om läkaren som gjorde ultraljudet i v 18 såg fel. Vad förvånade vi skulle bli om det inte är en pojke nu! Men glada ändå. Fan vad coolt med tre döttrar. Jag vet ju till och med vad hon ska heta i såna fall.

 

Det är mer än vad jag vet om Benny. Fan vad mycket fula och tråkiga och inte roliga pojknamn det finns. Jag hittar ingenting som säger klick. Men vi har en lista som vi tar med till bb. Passar inget av det får han fan heta Benny. Bli fängelsekund tillsammans med Sonny, Conny, Ronny och Kenny sen. 

 

Vill ni förresten att jag ska skriva om varför vi valde att kolla könet? Jag som är feminist och allt? Jag har börjat skriva om det så många gånger men sen har jag alltid tänkt "det skiter väl de i" och kastat texten. Men ni kanske undrar SKITmycket över det??

Är det nått annat ni vill att jag ska skriva om? 

 

Ärligt. Nu kom kanelen UPP i halsen tillsammans med en liten äppelbit! Hey ho- lets idissla! 

 

Tack Jesus Kristus för Novalucol. I cant live. If living is without Novalucol. 

 

 

 

Dålig dag idag. Uppmuntran: 

 

 

 

 

 

Undrar om det är gravidkoma jag lider av. Jag skriver inlägg på inlägg här men alla blir långa, osammanhängande och babbliga. Igår försökte jag formulera mig kring det här angående fyllesex. Jag och min man satt i säkert en timme och diskuterade saken och jag kunde ändå inte komma fram till nått. JAG liksom! Hade ingen åsikt. Eller. Min hjärna var så jävla trög att det helt enkelt aldrig blev något av mina tankar...

Jag längtar tills Nina börjar blogga igen. Då brukar jag komma igång. 

 

Idag har jag iaf en krönika inne angående den här artikeln om killen som tvättade sin första maskin tvätt vid 40 års ålder, vilket det då gjordes nyhet av här på ön....SUCK. Det kan vara den mest vulgära krönika jag skrivit hittills, men frågan är ändå om inte intervjun som den baseras på är snäppet mer vulgär..

Puss på er 

 

 

 

 

Det här är min lillebrors stegräknare från i onsdags. Jag älskar den här bilden. Älskar "promenadkompis" i kombination med den stora 6:an och "mål 10 000 steg". Det faktum att han gjort en distans på 3 meter och gjort av med 0 kalorier. Ja fy fan vad jag skrattade.

Han har semester nu. Kände att onsdagen var lite väl. "De där 3 metrarna tog hårt" pustade han. Jag älskar honom innerligt. Vi är verkligen släkt. 

 

 

 

Det här är min och barnens nya favoritlåt. Vi sjunger den hela tiden. De älskar eh eh- o eh-o i början och jag älskar hur han sjunger. Jag älskar i princip bara musik med jävligt bra sång. 

 

Det här bandet är ju ett indieband som råkat/lyckats bli kommersiella. Funderar på hur hela musikvärlden skulle se ut om det inte fanns indiemusik.. 

Förra året kom ju NewYorkindiebandet FUN och blev världsberömda de också och förra året var det deras "Some nights" som grep tag i mig vid den här årstiden. Den passade så himla himla bra in då. Och i år passar den här låten så himla himla bra in. 

 

Ja det hör man ju klart och tydligt att det här är min låt. How am I gonna be an optimist about this? fattar ni  hur många gånger om dagen som jag tänker just den tanken?!

 

Hela refrängen passar in faktiskt. För just nu återupplever jag min barndom genom mina barn ganska rejält. 

Vår stora började i förskoleklass igår. Det hade gått bra men ja...alltså för MIG går det inte bra. Jag oroar mig och oroar mig och oroar mig. 

Jag kan inte minnas att jag tyckte särskilt mycket om min förskoleklass som då hette Lekis. Jag har otroligt få minnen ifrån den, men de jag har är inte särskilt positiva. Jag minns inte vem jag lekte med. Kanske var jag lite ensam? Min bästa kompis hade redan börjat i ettan (precis som min dotters bästa kompis redan har gjort) och barnen från de andra skolorna lekte med varandra hela dagarna. Pojkarna minns jag bara som ett diffust hot i perferin. Några man skulle akta sig för. Förutom en som var ovanligt liten till växten och även väldigt snäll. Honom lekte jag med lite. 

Jag har ett minne från en gunga. Ett minne från när jag lyckades erövra det eftertraktade Playmobilskeppet och fick leka med det själv i flera minuter och så några andra småminnen. 

Jag minns bussen till lekis. Jag minns att jag inte tyckte att någonting var särskilt roligt och ganska många saker ganska jobbiga. 

Men jag hade blivit itutad att skola och lekis skulle vara något roligt som man som barn skulle tycka om. Så jag sa nog aldrig någonting om att det inte var särskilt roligt alls. 

 

Jag har bestämt mig nu för att berätta för mitt barn om det. Att jag inte tyckte att det var särskilt roligt i skolan alls förrens jag blev lite större och modigare. Jag har tänkt väldigt mycket på det under årens lopp. Att liksom inte ge vidare sin ångest till sina barn. Men just i det här fallet tror jag det är viktigare att visa mitt barn att det är okej att inte tycka det är varken lätt eller roligt i skolan. För om jag förklarar för henne att jag vet hur det kan vara, så tänker jag att chansen är större att hon vågar berätta för mig om hon själv skulle uppleva samma sak. Hennes pappa ska stå för de positva bitarna är det tänkt och eftersom hon så ofta får höra att hon är lik honom tror jag att hon identifierar sig mer med honom än med mig. Jag ska alltså finnas som ett komplement med mina uppleveler (som jag såklart ska linda in något..) så att hon inte känner den där pressen på att alltid hålla skenet uppe inför oss i familjen. Komplementet som visar att det ÄR okej att det INTE är kul och framförallt vara någon som fattar hur det kan va. 

 

Jag har bestämt mig nu för att inte skriva mer om mitt stora barn, möjligtvis bara rent ytliga saker som att hon tex är bäst i världen på att läsa och skriva och ett ovanligt intelligent och roligt barn osv.  Därför tänker jag inte skriva på vilka sätt jag eventuella oroar mig eller ens om hur det går för henne. Hon kan läsa flytande nu och har en egen dator. Det börjar bli dags att radera i arkiven helt enkelt. 

 

En annan sak som tynger mig ganska mycket just nu är min hälsa, samt barnens tider på skola och förskola. De går ju på varsitt ställe nu och har helt olika tider. Vilket innebär ett massivt springade för den körkortslösa, dräktiga mamman. Visst är det bra för mig att röra på mig. Men 3 timmar om dagen är lite mer än vad jag fixar faktiskt. Hämtningen igår tog 1.5 timme. Lämningen imorse tog 1.5 timme. Det blir 3 timmar. Jag dör på em när vi kommer hem. Kan bara sitta med fötterna högt till det blir kväll typ. Och det är ju inte så skojigt kan jag tycka. Hur fan ska jag kunna va en optimist vad gäller det, så att säga?

 

Så jag pusslar med tiderna och har ångest för ev långa dagar. Har även ångest för för korta dagar. Det är ju på fritids som barnen lär känna varandra, har jag förstått nu. Om man aldrig får gå på fritids, hur jävla kul är det då? Så grinar jag också. Hela tiden. Minst 5 gånger om dagen sedan i fredags. Den här FÖRÄNDRINGEN är för mycket för mig! Jag är inte en förändringarnas kvinna helt enkelt. Jag vill att saker ska vara som de alltid har vart. Jag vill ha det lugnt och tryggt. Framför allt tryggt. Jag undrar om det är en liten skada efter trauman i barndom och ungdom? Att man inte kan hantera förändringar samt känner ett väldigt stort behov av trygghet och stillsamhet i livet? 

 

Inatt började jag grina när jag kom att tänka på hur fint det är att somna bredvid min man. Och att jag har gjort det nästan varje natt i 6,5 år nu. Det är inte många nätter under de här åren som vi har vart ifrån varandra faktiskt.

Han är så himla fin med mig som det är nu. Han bär verkligen mig. I normala fall är vi bra på att bära varandra. Men som det är nu (dräktigheten) så är det han som bär mig. Fan vad han kommer vara trött när det är över. När vi har vår bebis. Förhoppningsvis ska jag kunna ge honom mer vila sen, när jag är ihopläkt och fått ordning på min kropp och blivit stark och frisk! Tre ungar ska jag allt klara av, bara jag får tillbaka min kropp i något som liknar orginalskick åtminstone lite mer än den här kolosskroppen som jag dras med nu..

 

Inför storans skolstart har han varit helt lugn min man Jag har vart jättenervös. Så efter första dagen igår tvingade jag mig själv att vara helt lugn. Jag slog bort alla oroliga tankar och nöjde mig med hennes faktiskt väldigt övertygande ord om att det hade varit alldeles fantastiskt. DÅ satte min man igång istället. Hela kvällen satt han och nojjade över allting som skulle kunna hända. Över störiga småpojkar som han hade lagt märke till då han var med henne en stund på morgonen i skolan. Mardrömssenarier. Jag kom till och med på honom med att sitta och kolla på den här videon, som jag älskar:

 

(Jag vet. Våld är ju inte av godo. Men jag lovar att han fick slut på mobbningen. Och ärligt. Visst känns det jävligt nöjsamt när han lyfter den lilla skitungen och drämer honom i golvet? Han hade liksom gjort sig förtjänt av det.)

 

Först då kunde min man oroa sig. När jag var helt lugn. Vi jobbar så med rätt mycket. Är alltid varandras motsatser känslomässigt. Min man säger att det beror på att han lever med en känslomässigt extrem kvinna och så kan det nog vara. Men det innebär ju också att jag varannan gång är totalt trygg och stark och lugn och då kan han nojja loss i lugn och ro, tryggt medveten om att det är JAG som är kapten på den här skeppet. 

 

Hur som helst. Den här låten lyssnar jag också sönder och samman just nu. Jag älskar Usher. Han sjunger så in i helvetes satans bra. Så grinar jag och tänker på min man. Om vi skulle gifta oss igen skulle vi lätt ha den här låten. 

 

 

 

Jag tänker att om några veckor är det bättre igen. När vi kommit in i det här allihopa. Fått rutin. När stora kommit in i klassen osv. Lilla är härligt trygg på sin förskola. Jag också. Det är som att segla in i en lugn och trygg hamn när jag kommer dit efter att ha vart och hämtat stora på skolan som är så ny och rakt otrygg. Jag älskar pedagogerna. Jag älskar alla lillans trygga och bekanta vänner. Älskar stämningen. Älskar alla sakerna. Älskar att allting är precis så som det varit. Ja. Sån är jag. 

Har drabbats av någon form av skrivkramp på bloggen.. Tycker att allt jag skriver blir kasst. Jag VILL skriva om så många grejer men sen när det blir kväll och jag ska till och skriva så väljer jag ändå hellre Breaking Bad i soffan. Jag är dräktig liksom. Jag tyer inte. 

 

Har även en smärre ångest inför höstens mediebrus. Att man liksom ska "in i det" igen. Det har vart så skönt i sommar också och bara skita i allt. 

 

Läste att Cissi Wallin har slutat twittra. Fy fan vilken töntig anledning hon har och gud vad hon låter som valfri vit, kränkt man i sina förklaringar till twitterpausen. Men jag förstår henne också. För jag fattar inte hur hon har orkat. Det ÄR ju en enorm kraft man lägger ner på sociala medier och bloggar varje dag. Och jag har börjat undra varför. Börjat känna en längtan till " det enkla livet" där sådant helt enkelt inte förekommer. Folk som inte är med i Facebook liksom. Gud vad jag tror att de har det härligt! 

 

Vår lilltjej åkte till mormor idag, själv för typ första gången. Hon behövde det. Behöver bli sedd och få ensamtid med människor som ännu ser henne som "den lilla gulliga". Stortjejen är hemma och krävde att få hit kompis. Kompisar är numera de bästa "barnvakterna". De bara leker och leker och leker och man ser knappt av dem. Imorrn ska kompisen sova över för första gången. Jag och David ska flyga drake med den lilla. 

 

Jag återkommer när det brinner till i skallen på mig nästa gång. Kanske blir det redan imorgon.

puss

Jag mår inte så bra. 

Har de senaste dagarna varit helt sänkt, vilket toppades med en superspya inatt och en huvudvärksattack idag. 

 

Nu är det kväll och jag börjar känna mig sämre igen. 

Har fått tid till MVC på torsdag då blodtrycket och lite annat ska kollas. Men jag börjar misstänka någon form av sommarsjuka ändå..

Det började i fredags med en kraftig svett och yrselattack i affären. Kändes som att jag skulle både skita och spy på samma gång, men gick över efter lite vatten och frisk luft genom bilens rutor. 

 

På söndagen var jag så totalt orkeslös att jag inte kunde göra någonting alls. Bara sitta i skuggan och andas i princip. Domnade av från och till under kvällen. 

Under hela måndagen sov jag. Från och till under hela dagen. Och på natten kräktes jag. 

Har haft huvudvärk sedan i lördags vilket kulminerade idag med en migränliknande attack som jag brukar få ibland. Brukar gå över med en Rinexin och sova en stund i totalt mörker, vilket det också gjorde idag. 

Men jag går verkligen på lågvarv. Under vissa av dygnets timmar är det ansträngade att skriva sms.

 

Min man får göra allting och han gör det utan att klaga. Samtidigt gogglar han oroligt efter lösningar på mina plågor och har idag köpt Blutsaft och olika juicer med vitaminer. 

Barnen ser inte så mycket av sin mamma förutom på kvällarna när jag oftast piggnat på mig och kan ta hand om läggningarna. Då är det supergos och kvalitetstid. 

 

Vi får se om det är övergående eller något bestående. Är det bestående kommer jag nog att bli tokig. Galen. 

 

Lilla BoEve/Benny/valfritt snoppnamn sparkar i alla fall i min mage. Igår roade han sig med att spraka min minsta unge i ryggen då hon satt lutad mot min mage. Han har hälsat lite på pappa David också som nu har kunnat känna några rejäla sparkar utanpå magen. 

Ju mer magen växer och vi märker av honom där inne, desto mer verklig blir han för oss alla. 

Stortjejen målade en bild av lillebror en dag:

En vecka kvar till ultraljudet på Karolinska. 

Vi har hittat på två namn som gäller fram tills den dagen. Om allting står rätt till ska namnen omförhandlas. Om det värsta skulle inträffa så har den lille ett namn. Jag fick bestämma helt, min man lade sig inte i. För det är jag som bär på hen och jag som oroar mig mest. 

Så nu heter hen Ewindar eller Elisabeth tills nästa torsdag. 

 

Jag är i vecka 17 nu (skrev fel på Instagram häromdan) och kan inte säga att jag har känt den ännu. När man väl gör det så VET man ju liksom det. Visst kan jag känna rörelser som SKULLE kunna vara bebisen, men jag har ännu inte känt det där stensäkra. Vår 2:a kände jag inte förrens i vecka 18 så jag är inte särskilt orolig. Läste dessutom att om livmodern ligger i framkant, vilket jag misstänker att min gör eftersom jag redan är så rund, så kan det ta längre tid innan man känner nått. Men det är klart att det hade ju vart skönt om just DEN HÄR bebisen kunde snabba sig lite med rörelserna. 

 

Jag har mycket ont kring livmodern. Känns ibland som att den inte riktigt sitter fast... Och det kan hugga till om jag vänder mig i sängen eller reser mig upp. Läste att även detta var vanligt om man fött flera barn. Nått med ligament och skit. Att allting ju ÄR lösare nu när det är 3 gången som alltihop ska utsättas för det här. 

Jag kan faktiskt känna att jag ÄLSKAR google i såna här sitiuationer. Det finns ALLTID någon som har det som ens själv. Någon expert som svarar på exakt de frågor man själv har. Alltid lugnande svar. 

 

Vad gäller diabetes tycker jag dock inte att det finns så mycket. Bara en jättehemskt berättelse i MAMA om en mamma som hade graviditetsdiabetes vars barn dog i v 38. Den vägde 5.2 kilo och dog troligen av det på nått sätt. Uppmuntrande! Men att få reda på statistik över missbildningar osv, det är inte det lättaste och det lilla man hittar är ganska upprörande. Så där lyssnar jag helst på min barnmorska och min diabetessköterska. 

 

I helgen ska min familj lämna mig. Jag ska sjunga på bröllop på lördagen, vilket visade sig vara samma dag som barnens kusin har sin namncermoni i Sthlm så David och ungarna åker upp på lördagmorgon och stannar några dagar. Jag var på Ölands djurpark (aldrig mer! MEN det VAR en mysig resa dock) förra året med ungarna och mamma medan David var hemma, så i år insisterade han på att få göra nått själv med ungarna. Och jag är inte den som är den! Dessutom har jag bandage på tån och så är jag ju dräktig. Så jag ska vara ensam i tre nätter i mitt eget hus. Har varit ensam här EN natt tidigare. TRE nätter känns ju helt sjukt. 

Lördagen kommer mest att gå till bröllopet som är ute på landet (min snälla mamma ska köra på mig heeeela dagen gulligulligull) och på kvällen ska jag äta thaithai och myyyyyyysa och njuta lite av min Ensamhet. 

Sen vet i fan. Jag får väl städa. Läsa. Fika med lite folk kanske, om jag får lust. Jag gillar ensamhet också. Gillar att kunna göra precis VAD JAG VILL med min tid. Och hela söndagen och måndagen blir ju Min Tid. 

Och fy fan vad jag kommer att längta. Lukta på deras kläder. Kanske gråta lite. Efter min man också. Jag tycker inte om att vara ifrån honom alls. Särskilt inte nu när jag är gravid. 

 

För nån dag sedan låg vi och pratade till 03 på natten. Om allting. Han har blivit lite ringrostig på det här med att ha en gravid fru har jag märkt. Och den här vårens fysiska problem har slitit lite på mig. Jag har haft ansiktsböld, svampinfektion från helvetet (den är inte helt borta än), opererat nageltrång och så har jag ju en diskret liten diabetes och tusen insulinsprutor om dan. Han verkar ha trott lite att allting liksom skulle gå på som vanligt här nu, fast jag var gravid. Lite som att tredje gången gillt så är ju allting mycket lättare. Och visst, jag har inte mått så fasligt illa den här gången. Ingen magkatarr. Men det är INTE LÄTT för den sakens skull. 

Så om ni träffar på mig och min man de närmaste 4 månaderna och ni reagerar på att jag liksom totaläger honom så behöver ni inte oroa er. Jag totaläger honom. Men det är som det måste vara också. Jag är liksom inte typen som biter ihop och stretar på. "Soli gynnar hällä", som är introt till min och Ninas podcast, passar inte alls in på mig. Jag tiger inte och lider. Jag lider högljutt och jag kräver min rätt som dräktig med diabetes, opererad tå och infektioner lite all over. Blir jag sugen på tomater klockan 23 får han åka och köpa det. Har jag ont i mina fogar får han massera. Behöver något hämtas efter att jag har satt mig ner får han hämta det. NU är det JAG som bestämmer. Det är JAG som är kapten på det här skeppet. 

 

Många tror säkert att det ALLTID är så i vår familj, eftersom jag, utåt sätt, är den dominanta och bossiga av oss två. Men så är det INTE. Min man vet minsann att sätta ner foten och gapa och bete sig dåligt och bossa han också. Så ni behöver inte hålla på och tycka synd om min man. Ska man hålla på och befrukta mig får man ta hand om mig också.

 

Alex Schulmans fru Amanda har sovmorgon varje morgon på sommaren. Han går upp med barnen i gryningen och vid 11snåret kommer hon strosande till bageriet där han sitter och väntar med barnen. Han säger att han gör det för att hon burit på barnen. För att hon kämpat sig igenom nio månader, fött och sedan ammat. Och jag tycker det är så jävla fint. 

Så ska det va tycker jag. 

 

När vi väntade första barnet fick vi lära oss att pappans uppgift, när barnet var född, var att OMFAMNA mamma och barn. Stå lite utanför. Låta dem va. Och sköta allt det praktiska runt omkring. 

Tyvärr tog vi inte till oss riktigt av den lärdomen. Vi jobbar lite mer så att när jag är gravid så får han omfamna MIG och BÄRA mig tills jag är färdig. När ungen är ute får han plocka upp ungen och bära den istället. För då är jag ju nästan avliden efter 9 månaders tortyr. 

 

Men så långt tänker vi inte riktigt ännu för att vara seriös. Visst tänker vi att vi ska få ett barn. Vi pratar om den hela tiden, både med varann och med barnet och med alla i omgivningen. Men både jag och han tänker ju att det KAN bli så att vi får ett barn som inte kan leva. Vi förbereder oss lite. Men egentligen spelar det ingen roll, för ett barn ska vi ju få, vare sig det kan leva kvar eller inte. Vare sig det är sjukt eller friskt. Så är det ju ett barn som vi ska älska och som vi redan börjat älska. Och det där som jag tänkte i början, att jag inte skulle låssas om att jag var gravid förrens jag visste om den var frisk/vid liv eller inte, det har jag lagt ner för länge sen. Det finns ju ett barn i min mage och det ska älskas oavsett. 

 

Jag fantiserar om en lättnad som ska fylla mig när läkaren säger att allting ser bra ut. Barnet är normalstort och helt friskt. Hur jag ska lämna sjukhuset på lätta fötter. Grina lite av lättnad. Få lämna sjukhuset med vetskapen att allting är bra PLUS att vi då även vet vilket kön vår bebis har. Vi ska ta reda på det den här gången. Så att vi vet om vi ska köpa rosa eller rosa saker. 

Det är en vision. 

Samtidigt förbereder jag mig på annat också. Hjärtfel. Missbildningar. Ond bråd död. 

Men konstigt nog tänker jag mest positiva tankar. Jag som i vanliga fall är en sådan pessimist. Jag pallar nog inte med det helt enkelt. Och som sagt, oavsett hur det går så är det min unge och en unge är alltid en glädje. 

 

Idag bakade jag muffins med min minsta. Hon som ska bli mellanbarn. Hon som är orsaken till att vi väntade nästan 5 år med att skaffa nästa. För att komma ifrån mellanbarnssituationen så gott det går. Nu är det hon och hennes syster. Den nya blir nästan en sladdis. Mellanbarnssituation förminskad, tänker vi. 

Och idag bakade vi muffins och mitt i bakandet klappade hon min kind och omfamnade mig sen. Min lilla unge. Mitt lilla troll. Min lilla stora argbigga.

 

Igårkväll överraskade vi vår äldsta med en filmkväll. Vi la båda, men plockade sedan upp den äldsta när den minsta hade somnat, ledde ut henne i soffan, poppade popcorn och gonade ner oss och så såg vi Bröderna Lejonhjärta. Hon strålade. Sen blev hon mörkrädd och fick sova i vår säng. Låg länge och pratade om allt möjligt. Sov tryckt mot mig hela natten. Min stora unge. Så smart och eftertänksam. En drömmare av rang, precis som sin farsa. 

 

Annars är jag en rätt kass morsa om dagarna. Jävligt slö och lat. Men det är de också. Min äldsta säger att hon älskar sitt sommarlov. Att hon älskar att vi bara är hemma och slöar runt, badar i poolen, leker, sitter under parasollet, gör små små aktiviteter och återvänder hem igen. Tar dagen jäkligt mycket som den kommer. Hon älskar det säger hon och hon är verkligen vårt barn. Trivs bäst hemma. I fulkläder och sommartovigt hår.

 

Nu måste jag skriva någon sommarslö krönika. Jag vill bara skriva om Benny Andersson som jag nu nördat in mig totalt på. Vi får se vad det blir..

 

 

 

Det är bråda dagar på Brunheten. 

I tisdagsnatt kom barnen hem efter 3 dagar i Småland. Igår opererade jag min tå och har nu grava problem med att ta mig framåt så att säga. Och imorrn åker vi med båten igen för två dagar i Småland denna gång. Helgen efter det reser vi till Sthlm och på torsdagen efter det blir det Sthlm igen för Karolinska och superduperultraljudet (som jag försöker att inte tänka alltför mycket på). Så fram emot vecka 29 kan vi börja pusta ut. Och JUST DET, då börjar Sthlmsveckan. På Sthlmsveckan (och de flesta andra veckor i Visby på sommaren) vill man helst som Visbynbo lämna stan. 

Man vill liksom inte utsätta sitt soliga sommarhumör för att inte komma in på sitt favvofik, köa i timmar på Willys eller ligga efter sommarslöa turister på vägarna. 

Då åker man istället ut och tältar! Och blir turist själv, TILLSAMMANS med alla nojjiga småbarnsföräldrar på campingen och med alla överklädda småbarn på stränderna. Man har iaf campinglivet GEMENSAMT och kan MÖTAS via detta. Och för alla turisterna blir man väldigt bra att ha. Man kan tex informera om att DET INTE FINNS NÅGRA BRÄNNMANETER kring Gotland och att alla de miljontals manterna som invaderar stränderna någon gång mitt i sommaren, är helt ofarliga och med största glädje kan plockas upp och mosas i valfri barnhand. 

 

Fast fan är om vi kommer orka tälta efter alla våra fastlandsvisiter. Det är ju jävligt skönt att vara hemma också. Både igår och idag är vi Endast Hemma, för att barnen ska hinna varva ner innan nästa resa. 

Jag tycker det är så himla underskattat att vara hemma, särskilt när man, som vi, bor i hus. Barnen har trädgård, bärbuskar, klätterträd, gungor, lektorn, pool, koja, cyklar och fan och hans moster utomhus. Inne har de sina rum fulla med leksaker, pyssel, tv, Nintendo, film (fast de senare alternativen tappar de liksom intresse för på sommaren, till den dräktiga moderns, ibland, stora sorg - SPELA LITE TVPSEL NU FÖR FAN!!). Våra barn är uppfostrade till att leka. Vi har aktivt lärt dem det. Så de är skitbra på det. Sedan 10 imorse har de lekt i trädgården med veckans turist, som bor i vår gårdsstuga ( v 31, 33, 34 finns kvar!) med sina föräldrar. De gör soppor i sandlådan, plockar körsbär och bigaråer, begraver högtidligt valfri fågel som katterna mördat, badar i poolen, tar en sväng med sparkcyklarna och protesterar högljutt om de måste lämna gården för tex ett besök i affär (vilket de sluppit dessa två dagar). Våra barn älskar att vara hemma och det är jag glad för eftersom jag också gör det. 

 

Ikväll ska vi grilla och äta med Turisterna som var här förra året också. Föräldrarna är poliser båda två. Känns oerhört tryggt får man säga. De är så jävla trevliga också och det är rakt av synd att vi skulle iväg just den här helgen när vi har så trevligt folk på vår egen tomt. (Och om det är någon som planerar inbrott kan jag meddela att det kommer vara folk här precis hela sommaren. Samtliga väldigt vältränade och våldsbenägna om det behövs!!)

 

Tån ja. Ja jag grinade lite. Mest kanske för att den 29åriga kirurgen var så plågsamt snygg. Att han skulle sitta med min variga och stinkande fot helt nära näsan var en ganska förkrossande insikt. Bedövningen gjorde ont också. En fin sköterska höll mig i handen. Sen gjorde det ju inte ont, men jag kände ju beröringen och kände därmed hur de drog i nageln, samt HÖRDE hur de höll på med nageln. Nagelljuden liksom. Fy fan. 

Sen fick jag ligga kvar en halvtimme med foten i högläge. Lyssnade på Värvet med SommarErnst. Väldigt avslappnande. Sen kom min man och hämtade mig. Han har tagit hand om mig ever since. Idag dammsög han hela huset medan jag låg i sängen och surfade. Barnen lekte. Ja ni hör ju. Det är ett jävligt soft sommarliv. För mig och barnen alltså...

Nej då. Jag kan ju gå. Men det är lite jobbigt att linka fram och så fort Alvedonen går ur kroppen gör det ont. 

Min har vart superförkyld en längre tid så jag har minsann pysslat om honom också. Nu är det hans tur. 

I NÖD och i lust heter det ju. 

 

Vädret växlar mellan sol och moln och det blåser en del. Jag gillar det eftersom jag ändå inte får bada samt eftersom jag hatar sol och värme. Lagom är bäst. 

 

Puss på er

Hörs sen

 

Det blev lite bättre sen, efter den där jobbiga ultraljudsdagen. 

 

På kvällen hade vi vänner här, vilket var skönt, men riktigt bra blev det inte förrens dagen efter när min barnmorska ringde. Jag känner att jag skulle kunna lägga mitt liv i hennes händer, så jävla ljuvlig är hon. 

Hon underströk att i VANLIGA FALL så är läkaren som utför den typen av ultraljud på ÖN och troligtvis har jag gjort likadana ultraljud vid mina tidigare graviditeter, men inte tänkt på det på samma sätt eftersom det varit som ett vanligt ultraljud nere på MVC. Men nu är det sommar och då har inte Sthlmsläkarna tid att åka ner till Gotland, så därför ville han att jag skulle komma upp. 

 

Men vi kommer ändå inte ifrån att det är en förhöjd risk för missbildningar när man har diabetes och då SÄRSKILT när man har haft höga värden i början av graviditeten. Så det känns ju ändå jobbigt. Men, som min ljuvliga barnmorska sa, nu får jag lägga oron i en box för sig och försöka lägga undan boxen tills efter ultraljudet. 

Hon underströk även att bebisen, på torsdagens ultraljud, ju såg helt normal ut, rörde sig normalt, var normalt stor och hade fina hjärtljud. Och faktiskt så såg ju jag att det var en OVANLIGT SÖT bebis som vinkade till oss på ultraljudsskärmen. 

 

Så nu tänker jag inte på att jag är orolig utan tänker EXTRA MYCKET på hur HÄRLIGT det ska bli att få en bebis. Min barnmorska sa att det var viktigt att jag inte avskärmade mig ifrån den utan istället borde vältra mig i förväntan och glädje. Så nu gör jag det. 

Ikväll har vi pratat om namn. Barnens förslag är...kreativa får man säga! Gargamel, Badiddo, Lovis, Birk Borkason, Skrållan, Tjorven, Snoppen, Snippan, Birk Borkason, Mimmi, Emma är några. Birk Borkason alltså. Så jävla grymt namn. Ebbot är ju fint också. 

 

I fredags åkte vi ut till mamma. Min moster bor i huset bredvid och där bor mina "små"kusiner (13 och 16 nu..) som mina barn älskar. Vi brukar sova i mosters gårdsstuga på sommrarna så när vi ska åka hem har vi grejer i tre hus. 

Min kusin fyllde 13 i fredags och halva släkten kom och firade. Vi åt mat och tårta och ungarna var vakna till 22 innan vi la dem i dubbelsängen lilla stugan. 

 

 

Vi är verkligen i Sommar nu. Känns som att vi har varit det ganska länge. Från mitten av maj ungefär, började jag intala mig att NU är det sommar. Bara för att sommaren ska bli lång. Bara för att liksom få med maj och juni i det som man tänker sig som sommar. Det är lite risky att bara satsa på juli kan jag tycka. Och i augusti har man så fullt upp med att vara sorgsen över allt allting dör att det är svårt med sommarkänslorna. 

 

Ärligt talat börjar min "nuärsommarensnartslut"-ångest redan efter midsommar. Då blir det ju mörkare igen. Därför ser jag till att på allvar förundras och verkligen ta del av de ljuda kvällarna och nätterna NU. Om några veckor vänder det ju!

 

Ja jag tycker inte att man ska gå runt och vara positiv. Realism är min melodi. Och rent realistiskt så VÄNDER DET och börjar mörkna efter midsommar! Och i mitten av juli ungefär, börjar allting dö. Hu. 

 

MIn mobil dog igår. Den bara hängde sig och sedan dog den. Otroligt sorgligt. Särskilt eftersom jag råkade radera ca 800 bilder från det senaste året från den för ca två veckor sedan och sedan dess har haft fullt upp med att fylla mobilen med nya minnen. Som nu alltså också är borta.

 

Jag var sen med "modern mobil" och skaffade inte den här förrens i juli förra året. Och nu har den gått ifrån mig. Så jävla bra var det med "modern mobil". Nu när den är borta inser jag ju dessutom hur den har Berikat mitt liv. Så allting känns jävligt deppigt här nu. Min bäste vän har gått ifrån mig.

 

Vi har haft två riktigt sommardagar i familjen här. 

I torsdags firade vi nationaldag för kung och fosterland och var inte hemma på hela dagen. Så i fredags var vi istället hemma hela dagen, förutom en kortis när vi kollade studentkortegen nere på stan. 

Jag släpade ut en säng på vår uteplats. Maken tog fram ett parasoll. Så nu har jag bästa sommarplatsen där jag kan ligga hela sommaren och bli tjock. Barnen badade oavbrutet i sin pool. Maken fixade oavbrutet med sin Stolthet, nämligen uppvärmningssystemet till poolen. Människan är besatt alltså. 

Igår var vi med barnen på ett kalas på en lekplats i skogen ungefär i Ninas hemtrakter. Massa barn på dagis var där, samt en hel del föräldrar. Trevligt och mysigt. Sen åkte vi hem och hängde på uteplatsen resten av em och kvällen. 

Egentligen skulle vi städa och handla, men vem fan bryr sig? 

 

Idag kommer grannarna hit och käkar. Nu har mina barn 4 fjuttiga dagar kvar på förskolan innan sommarlov. För min äldsta innebär detta att torsdag (eller onsdag, får se hur vi gör) blir SISTA DAGEN NÅGONSIN för henne på förskolan. Jag har lite ångest inför det faktumet. Men inte hon. 

 

När det är såna här jävla härliga sommardagar så händer det ju att man går runt och tänker att man är lyckosam. VILKEN TUR att vi får bo i hus, kan man tänka. Vilken TUR att vi får ha stor trädgård och att vi har råd med pool och värmesystem och allt annat mysigt. Vilken TUR att vi har AC i bilen! Liksom. 

Men så kom jag på häromdan att låter inte det där så jäkla mellanklassigt? 

Att gå runt och tro att man har det liiiiiite bättre? 

 

Jag minns ju liksom själv hur det var när vi bodde i lägenhet. Under såna där fina sommardagar hade vi ju det jättehärligt då också. Då gjorde vi utflykter istället och hängde på vår balkong och tyckte att vi var lyckligast i världen. Ingen AC hade vi i bilen heller. Vi vevade helt enkelt ner rutorna och var lyckliga ändå. Och när vi bodde i radhus och hade världens minsta trädgård så hade vi ju det jättehärligt och var jätteglada åt vår pyttelilla trädgård.

Kan det inte finnas en ganska stor dryghet i att hela tiden gå runt och tänka sig själv som så oerhört priviligerad? 

 

Samtidigt så är det ju bra för en själv, eftersom man ju hela tiden strävar vidare. Min man har börjat drömma om ett hus vid havet. Jag har fullt sjå med att försöka förklara för honom att vi inte är en sådan familj som har råd att bo vid havet. Att bo vid havet (på Gotland) har bara de priviligerade råd med. Och så priviligerade är vi inte. 

Så försöker jag påminna honom om hur vi hamnade i just det här bostadsområdet som vi bor i. Hur vi var Visby runt och letade efter stället där just VI VILLE bo. Så hittade vi det här. Och insåg att våra chanser för att få bo här, just då, var ganska små då området ökar i popularitet och priserna med det. Vi brukade gå runt runt i området och prata om hur perfekt det vore. Fantisera om hur livet här skulle kunna vara. Och så blev det här lilla bruna huset till salu! Och vi fick det!

Igår gick vi genom vårt vackra gröna område och pratade om det, om den tiden. Och det är så himla mycket av godo också, att påminna sig själv ibland, om hur priviligerad man är. Samtidigt som jag tror att man lurar sig själv lite när man gör det.

 

Vi satsade verkligen allt på att få bo här i området. Huset var skit samma då, bara vi fick bo här. För att få bo här, fick vi ju köpa ett brunt hus med renoveringsbehov. Men vi hade inga pengar till renovering. Alltså fick vi flytta in i ett hus renoverat senast 79, med tanken på att vi får renovera SEN. 

Och sedan dess har vi bott såhär, relativt fult. Vissa rum har vi snyggat till. Målat och tapetserat och så. Men någon större renovering har ännu inte gjorts. Och vi har nu bott här i lite över tre år. 

Här i Visby är det inte särsklit många som har gjort som vi, känns det som. Det finns inte så många familjer som bor i orenoverade hus nu för tiden. Folk har ju råd att renovera och då gör de det. 

Ibland kan jag få känslan av att folk faktiskt tror att de BLIR lyckligare av att renovera. Att ett vackert hus är en hemlig källa till evig lycka och glädje. Och kanske är det då? 

 

För min egen del börjar jag få svårt att se hur jag skulle passa i ett nyrenoverat hus. Jag är ju ett med Brunheten nu. Vårt bruna, fula lilla hus, fullproppat med saker. Rosa spetsgardiner och hela trappan full med krukor som det Växer i. Bruna lister i varje rum och bruna plastgolv. Ett grönt handfat i badrummet. Det är ju JAG nu. Mitt hus speglar mig. 

Men nu är ju tredje barnet på väg och en utbyggnad är nödvändig. I samma vända tänker vi att köket och badrummet måste fixas till också. Och jag undrar hur det kommer att gå för oss. Klarar man ett stort bygge med tre barn varav ett är litet? Kommer vi att bli lyckligare eller olyckligare liksom? För rent spontant känns det som att olyckan står framför oss. När alla våra samtal ska handla om färgval, vinklar och kvadratmeter. När all vår lediga tid ska gå till att måla och tapetsera. Hur jävla glada kommer vi vara då?

 

Jag har blivit lite tjock nu. Jo det är sant. Jag ÄR fan Blondinbella som visade upp värsta bebismagen i v 12. Jag skrattade lite då.. Lite sådär överseende och drygt som blivande 3barnsmammor ju kan göra. "Hihihi, hon tror på allvar att det där är BEBISEN! Hihi det är ju bara hennes MAGE ju!".

Nu är jag snart i v 14 och går själv runt med ett rejält jävla put. De andra gångerna har det inte synts förrens upp mot vecka 16 eller 18. Jag tror faktiskt att jag denna gången faktiskt HAR en livmoder i FRAMKANT (preciiiiiis som Blondinbella). Magen är liksom RUND och HÅRD. Det ÄR en bebismage liksom. Fast att bebisen själv inte alls är särskilt stor ännu.....................

 

Jag sover rätt dåligt. Drömmer mycket och vaknar tidigt. Idag skulle jag egentligen få lite sovmorgon. Men vaknade kl 7. Alla andra sover ännu. Vi satt uppe sent igår alla 4 och såg på film. Barnen tog sista doppet vid 20 igår. 

 

På torsdag är det dags för organscreening. 

Sedan jag fick penicillin ligger mina sockervärden perfekt. Jag har nästan kunnat halvera insulindosen också. 

Jag älskar penicillin. 

Men nu orkar jag inte med mer problem på ett tag. Nu vill jag ha frid åtminstone över sommaren innan jag kan gå med på att nästa jobbiga grej händer. 

 

Jag har lite skräcktankar inför torsdagen. Tänk om de upptäcker att lilla bebis är missbildad. Eller tänk om den är död. Tänk om vi får veta det samma dag som barnen får sommarlov.

 

Efter de jobbiga tankarna kommer Könstankarna. Kanske kanske kommer bebisens kön att synas på torsdag. 

När vi väntat barn tidigare har de haft som policy att inte berätta vilket kön de ser på ultraljuden här i Visby. Men nu är det ändrat och de talar om det om de ser det. Ja jag vet att många undrar hur man (särskilt som feminist) kan bry sig om den orelevanta detaljen. 

Men det gör jag. Från början var det mer min man som intresserade sig. Särskilt när vi väntade 2an. 

Men nu igår sa han att han inte bryr sig längre. Att han inte längre känner sig osäker på om han, som  pappa, verkligen kan knyta av till barnet på samma sätt (som mig) om det är en dotter. 

Så nu är det mer jag som är nyfiken. Jag hoppas inte på något särskilt. Men jag har hela tiden känt att det är en med snopp därinne. Och det ska bli spännande att veta. Om jag har rätt eller fel. 

 

Min äldsta unge sa en sak häromdagen:

Jag - Leker du inte alls med killarna längre nu?

Barnet - Jo ibland...Men de leker så konstiga lekar... Jag fattar inte vad deras lekar går ut på...

 

Och jag bara slungades ut i verkligheten. Insåg, än en gång, att det inte spelar någon roll vad vi gör. Våra barn formas av samhället också. Våra barn formas av könsroller och förväntningar. Pojkar och flickor BLIR olika, hur vi än gör. Eftersom barn, tyvärr, inte är dumma i huvet och eftersom barn, tyvärr, påverkas av andra annat än sina föräldrar och eftersom samhället, tyvärr, inte kommit särskilt långt ännu vad gäller genus. Nu har jag gjort (och ska göra) vad jag kunnat med mina döttrar. Och jag vet att de en dag, förhoppningsvis, hittar feminismen och blir FRIARE via den, precis som jag upplever att jag har blivit. 

Men hur blir det med en son? Känns som att en son blir en större utmaning. Svårare, men också spännande för mig. Att forma en glad, lycklig och självständig son är ju faktiskt, enligt statistiken, svårare. 

Lyssna gärna på vår statistikpod där Nina berättar för er varför det är så. 

 

Jaja vi får väl se.

Nu vaknade min minsta. Vi ska gosa en stund.

Hoppas ni också har det Härligt I Sommaren. 

Eftersom jag, se senaste dagarna, haft min tredje värsta fysiska upplevelse (1. vaginal förlossning 2. soleksem) i livet har jag varit lite frånvarande här. Jag och Bölden har umgåtts intensivt kan man säga och de senaste två dagarna har jag bara legat i sängen och sovit från och till. 

 

Men så idag! Denna ljuva nationaldag, vaknade jag åter från de döda! 

Svullnaden hade gått ner lite imorse och jag kunde gå ur sängen! Spenderade förmiddagen med att leka med familjen ute i vår grönskande trädgård. Storasyster var Prinsessan Syren, lillasyster var Prinsessan Gullviva, maken var Prinsessan Blåeld och jag var Drottning Blåklint. Vi körde runt ungarna i skrindan och hela naturen bugade för dem.

 

Sen vaknade morsan som sovit i vår gårdsstuga de senaste nätterna medan jag varit däckad. De hade avtackningsfest för henne på jobbet igår (hon har gått i pension efter 42 år på samma arbetsplats) och vi satt en stund och lyssnade på hennes glädjeyra över gårkvällen. 

Sen däckade jag på soffan en stund igen och blev ledsen då jag trodde att jag skulle förbli kvar där. 

 

Men sedan steg jag åter opp! Tog Alvedon. Och sen åkte vi till ett jättevackert fiskeläge längs med västra kusten söderut. Där firade med Träbåtens dag. Det var seglingstävling och vi träffade på barnens bästekompisar och deras föräldrar där. Barnen fick dra fiskedamm och sedan fick vi låna en eka och ro ut med ungarna som var alldeles lyriska. Efter det kastade ungarna kläderna och badade bredvid en brygga. Dragspel och fiol hördes, unga och gamla blandades bland bryggorna och ja, det hela var helt enkelt Otroligt idylliskt och Otroligt svenskt. Och alldeles ljuvligt faktiskt. 

 

Jag älskar dragspel och fiol och gamla gotländska låtar. Jag älskar nakna barn som badar i ett glittrande hav. Jag älskar hav överhuvudtaget. Jag inte bara älskar hav, jag är beroende av hav. 

 

Här med förklarar jag mig FRISK från böldsatan, även om den ännu har ett ganska hårt grepp om mitt ansikte så gör den åtminstone inte ont längre och sänker mig inte längre. 

 

Mina sockervärden har krånglat som satan också, de senaste dagarna, troligtvis beroende på mina infektioner i kroppen. Det åker upp och ner som en berg och dalbana. En kväll satt jag och läste om alla risker med diabetes, för bebisen och nu är jag ganska så orolig faktiskt. 

Det är, som sagt, risk för att barnet växer för fort, men även risk för missbildningar samt att barnet dör i magen sent i graviditeten. Det var bra för mig själv att jag skrämde upp mig, ty sedan den kvällen tar jag "kurvor" (alltså, kollar värdet regelbundet under dagen) hela tiden samt justerar värdena med insulin så gott jag kan. 

Nästa vecka ska den första "organscanningen" göras på vårt barn då de kollar efter missbildningar på ryggrad, hjärta osv. Många sådana kommer att göras, vilket känns otroligt skönt. Men oroligt också förstås. 

 

Vi går in i vecka 14 på söndag. Min mage börjar bli lite rund. Har gått ner 3 kilo på kort tid. Das ist gut ja. Nu går jag bara och väntar på att få känna ifrån den lilla parveln. BoEve. 

 

Puss på er

Jag kan tycka att det är lite svårt att komma på andra saker att skriva om än Bölden som du frodas och gror på min vänstra ansiktshalva. 

Den svullna körteln på halsen nedan värker och bultar. Jag vill inte äta. 

Kl 11.15 idag fick jag läkartid. De vägrade skriva ut penicillin åt mig via telefon igår, trots att jag vet exakt vad jag ska ha. Så jag fick vänta tills idag. Så här stor har min traditionsenliga böld aldrig varit. 

 

Har visst en mvctid idag också. Det visste jag inte. Vad kul det ska bli att få visa upp sin böld lite! Sitta på mvc med andra gravida som liksom SKINER så där som många gravida gör. Och så kommer jag då. Quasimodo. Min böld skiner rätt fint också faktiskt. Blank och fin. 

 

Just nu går mycket av min vardag ut på att tänka "det blir bättre sen" så att säga.

 

Idag kommer min mamma in. Min mamma blev pensionär i våras. Hon gick 5 år i förväg så hon är en ung och pigg pensionär. Piggare än mig faktiskt. Det är väldigt bra med en pensionärsmamma. Särskilt en sån som tycker att det känns rimligt att lägga delar av sin pensionärstid på att hjälpa sin stackars Bölddotter. Hon ska köra mig till vårdcentralen och mvc. Hämta barnen. Kanske laga mat. Sen ska hon sova här i två nätter. Imorrn är det avtackningsfest för henne på jobbet. 

 

Jag är bjuden till Nina på terassparty/häng imorrn. Massa härliga kvinnor som ska dricka vin och ha det trevligt. Säkert ska vi äta något gott också. Dock kan ju min närvaro eventuellt förstöra matlusten för de andra... Och mitt mentala tillstånd kan ju, så att säga, dra ner de andra i skiten lite.. Så vi får se hur jag gör. Eventuellt fortsätter jag att gömma mig i Brunhetens mörkaste vrår (Brunheten=vårt hus, som är målat i två olika nyanser av brunt).

 

Det här är vad jag tänkte på när jag såg mig själv i spegeln imorse. Jag har dessutom gått runt med EXAKT samma frisyr som Ulla Skoog har i det här klippet i flera dagar nu...