brunheten

Jag undrar lite angående det här med så kallade "pojkflickor". Ja. Säkert kan man dra hundra argument kring det och vara politiskt korrekt osv. Men det orkar jag inte med nu. 

För att precisera: med pojkflicka menar jag en flicka som vill klä sig som en pojke, som vill se ut som en pojke, som mest och helst leker med pojkar och som har många av de klassiskt "pojkiga" dragen i sin personlighet. 

 

Har jag några läsare som ansågs vara "pojkflickor" som små? Hur var er barndom? Hur tror ni att ni har präglats som vuxna av att i barndomen ha varit sk "pojkflickor"? Bestod pojkflickigheten eller "gick den över"? Varför i såna fall? Kände ni er annorlunda och/eller utanför som barn? Hur bemöttes ni av omgivningen som barn och pojkflickor? 

 

Ja. Hit me med svar så att säga! 

Gud alltså.

 

Jag känner mig lite som ett öppet sår. Eller som att hela min insida har vänts ut och in och istället sitter på utsidan. Jag känner mig vek och svag och darrig. I nästa sekund är jag rå och arg och fly förbannad. Sen måste jag gråta en stund och sen blir jag plötsligt fylld av kraft och måste hetsstäda en stund, eller fixa ett tomteland åt barnen eller valfri aktivitet som oftast avslutas abrubt och blir liggande. 

 

Allting känns så skört liksom. Jag kan utan svårighet börja gråta när som helst. Säg ett ord och jag grinar. Jag kan koppla det till vad som helst som är grinframkallande. 

 

David känner nog lite likadant. Barnen också. Som tur är. Så är vi synk alla fem och fixar vår vardag efter det. Jag kan inte föreställa mig att ta hem besök ännu på rätt lång tid faktiskt. Jag vill bara vara i vår bruna bubbla och ordna dagarna utefter vad vi behöver och undvika allt som eventuellt kan orsaka påfrestning. 

 

Jag och David är extremt extremt jämställda just nu, i alla fall med de sysslor jag kan klara av utefter mitt nysnittade tillstånd och det blir mer och mer. Idag var första dagen jag klarade mig utan Alvedon. Kunde lägga E ikväll också till min stora glädje och i nättras kunde jag ta hand om L (bebisen) nästan helt utan Davids hjälp, så när som på ett lyft jag inte pallade (David har tagit mer av nätterna hittills nämligen och fått sova väldigt lite). På dagarna turas vi om med allt. Turas om att sova. Turas om att spendera tid med storbarnen/lillbarnet. Turas om att laga mat och ta hand om disken och tvätta och plocka. Vi lunkar runt. Lämnar saker framme. Uthärdar stökigheten utan problem. Prioriterar barnen först. Gostid till den lille- mycket ska han hållas och gosas för han är flaskbarn och då får man kompensera upp. Han är ju även nyfödd och alla nyfödda ska gosas så mycket det bara går. Lektid och "jagserdig"- tid till de stora. Spelar spel, går ut i skogen, kollar på när de spelar Nintendo, leker frisör. 

Vi har hämtat mat onödigt många gånger, men så prioriterar vi nu. Idag turades vi dock om att laga varsitt mål mat så det blev över tills morgondagen, så imorrn behöver vi inte tänka på det alls. Skönt. 

 

Vi pratar mycket om naturens gång. Det här med magen tex. Varje gång jag känner på den mjuka degen som numera är min mage så fylls jag av gråt. Jag kan inte förklara varför. Men en EXTREM SORG bara väller över mig och jag måste gråta. David tänker att det är min kropp som saknar L. 

Att jag blev knullsugen en dag efter förlossningen skrattar David också mycket åt. Snacka om att vara brunstig. Fertil. Så fort ungen är ute skriker kroppen efter en till. 

Att L sover hela dagarna och vaknar så fort storbarnen somnat och det blir tyst tycker vi också är häftigt. Som om han känner på sig att NU har mamma och pappa tid för bara mig. Och vi stänger av allting, lägger honom emellan oss och bara ligger och beundrar hans vackra lilla väsen.

 

Det gör ont i mig när jag ser min lillflickas ögon. Hon har det jobbigt nu, ingen tvekan om saken. Hon vill inte gå till dagis utan vara hemma så länge det går och det får hon och det ser vi även som ett ganska gott tecken. Hon är snäll mot sin lillebror och snäll mot oss men någonting har absolut förändrats i hennes väsen. Lite kaos är det nog därinne. Och det gör så ont i mig, samtidigt som jag tänker att alla behöver vi våra kriser för att utvecklas. 

 

L är en fin bebis. Han sover mest hela tiden, som flaskbarn ju brukar göra. Jag hade gärna lagt mig i flaskdebatten som rasar just nu, men länkar istället till Ninas inlägg om saken. Samtidigt håller jag med Lady Dahmer om att reklam aldrig är av godo och att man sannerligen bör lagstifa om förbud mot reklam vad gäller fler saker. Men Nina har alldeles rätt i det där med skuldbeläggandet. Och så all jävla oro som man som flaskmatande förälder ju får kastad över sig när såna jävla beslut tas. Verkligen som att kasta över oss att vi är DÅLIGA föräldrar som gör DÅLIGA val för våra barn. 

Samma sak med samsovningen som Lady Dahmer skrev om idag. Att socialstyrelsen nu gått ut med rådet att spädbarn på upp till 3 månader helst ska sova i sin egen säng. Vi vill ha L i vår säng, just för att han är flaskbarn och behöver kompenseras upp på kroppskontaktsfronten och även för att vi länge ångrat att vi var väl hårda med det där med egen säng med de andra barnen. Men nu tvekar man ju. Det blir så konstigt liksom, både angående flaskmatningen och samsovandet. Man känner att man själv gör rätt och så säger någon till en att man gör helt fel. Jag kan också bli helt galen när jag tänker på hur samhället hela tiden lägger sig i just när det kommer till barnen. Hur det plötsligt blivit NORM att sätta sina barn på dagis straxt efter 1. Vart finns det naturliga i det? Hur många föräldrar går inte emot sina egna instinkter när de sätter barnen på dagis så tidigt? Hur många föräldrar har inte storgråtit i bilen påväg till jobbet efter att ha lämnat förtvivlade barn på dagis? 

Samma sak med skolskiten. Det är helt ologiskt att ALLA BARN är mogna för att börja i förskoleklass vid 6 års ålder. Vi kände ju tex att vårt barn hade behövt börja ett år tidigare. I hennes klass finns nu barn som man definitivt märker hade mått bra av att gå kvar på dagis ett år extra. Den där likformigheten. Den där kollektiva uppfostran av barnen. Normerna och de osynliga lagarna. Jag hatar det. Jag vill bestämma själv och jag vill lära mig att lyssna på min egen intuition. 

 

Förresten. Den här bloggen lär nog bli en ganska så myspysig blogg framöver. Jag är så oerhört lycklig just nu så jag inte vet vart jag ska vända mig. Och jag är så glad för det, för såhär lycklig vid en barnafödsel har jag aldrig fått vara förut. Om ni vill ha lite mer misär eller bara känna att ni har en medsyster i er eventuellt psykiskt jobbiga tid som bebisföräldrar kan ni läsa min gamla blogg. Med början i april 2009. Jag blir så ledsen när jag läser där nu själv. Ledsen över att min andra dotters första tid i livet inte var en särskilt lycklig tid för mig. Det har hon och jag tagit igen med råge senare, men ändå. Det är så sorgligt. Här har ni länken dit iaf. 

Och ni som njuter av gull och gos kan fortsätta läsa här. 

 

Idag bajsade, pinkade och kräktes L på mig, samtidigt. Det där med snoppen alltså... Hur den liksom flyger och far iväg och sprutar ner allting med sitt pink...väldigt ny erfarenhet. 

 

Nu ska jag och David och L se på film. Vi får hoppas att den inte är sorglig, romantisk eller på något sätt känsloframkallande. Mina tårkanaler behöver en paus. 

 

Puss på er

IDAG är näst sista dagen som gravid. Jag insåg det precis. Att detta TROLIGTVIS är sista dagen I MITT LIV som jag får vara såhär jättegravid. 

 

På senaste tiden har jag faktiskt försökt njuta lite, men jag tycker det är svårt. I alla fall att njuta av kroppens tillstånd. Där emot kan jag absolut njuta av förmånen att liksom bara kunna säga till min man vad han ska göra och så gör han det! Av massage, ändlösa killpåryggen- stunder och att slippa göra allt som är tungt, typ bära ut saker i förrådet. Absolut. Skönt. 

 

Sedan blir jag såklart lite vemodig när jag tänker på att det här troligtvis/eventuellt blir det sista barnet. Än så länge kan jag inte riktigt känna att det liksom ÄR det (vilket är rakt SJUKT med tanke på hur jag mår) men jag antar att den känslan kommer att infinna sig lite mer sen när han har kommit ut och vi liksom HAR tre barn. 

Om den inte infinner sig så...ja..Då blir det ju lite jobbigt. Då kommer jag att bli tvungen att skaffa barn efter 30 sen då. Det har jag inte tänkt mig, nämligen och jag gillar inte att rubba på planerna. 

 

Samtidigt som jag känner VEMOD så känner jag också den där vanliga sorgen. Sorgen över de 38 veckor som har gått "förlorade" på många sätt. 38 veckor "under the influense". 38 veckor av bristande ork, humörssvängningar, dåligt samvete mot barnen och mannen och nu då en kropp i total misär. 38 veckor med en ilande, rakt obehagliga känslan av att jag inte är viktigast. Att min kropp är "tagen"/okuperad av något annat. Att JAG inte är JAG. Ja för så känner vissa gravida och jag är en av dem. LÄTTNADEN som kommer fylla min kropp på torsdag när kroppen TÖMS och det blir bara jag och kroppen igen... Gud vad jag ser fram emot den. Lättnaden över att få bli ifred. 

 

Man får ändå säga att det började ganska bra. Redan i vecka 13 började magen puta. Jag mådde inte särskilt illa och jag kräktes bara en gång de första veckorna.

 

Vecka 13:

 

Förlåt att jag inte besvarar era kommentarer mer än vad jag gör... Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir glad. Jag vet oftast bara inte vad jag ska skriva mer än typ tack. Kritiken tar jag till mig, men orkar inte diskutera och försvara mig, vilket det lätt blir när man ska skriva svarskommentar på en kritisk kommentar. Ni har ju oftast rätt. 

 

Jag har haft en jävla dålig dag. Sur och trött hela dagen. Inte orkat med ungarna riktigt. Kanske somnade de med känslan av att mamma inte ville va med dem och det är så jobbigt när det sker. Ännu jobbigare blir det när man tänker på att IMORRN, DÅ JÄVLAR SKA JAG KOMPENSERA, för det är ju inte alls säkert att jag orkar det imorrn heller!! Tänk om jag är en ÄNNU SÄMRE mamma imorrn liksom! 

 

Vi har iaf fullbokat med aktiviteter imorrn där allting inte hänger på min godhet som mor. De ska få hit kompisar, sen ska stora på kalas och vi ska hitta på nått kul med den lilla. På kvällen ska vi först äta taccos och sedan baka pepparkakor och lyssna på julmusik. Eventuellt slänger jag upp julgardinerna om jag orkar. Ja jag vet att det är tidigt, men nästa helg är vår SISTA HELG SOM TVÅBARNSFÖRÄLDRAR och då vill jag helst bara gosa in min i barnen och viska oavbrutet hur mycket jag älskar dem och inte bassla (gotländskt för krångla) med jul. 

(Och nej, ni behöver inte oroa er för min man, han har att göra han också. Men eftersom vi gillar att dela upp sysslorna könsnormativt så pysslar han med att sätta upp lister och lampor och städa förrådet och allt sånt där, medan jag får välja om jag vill pyssla med mina "kvinnosysslor". Om jag inte orkar det så gör han självklart det också. Jag sätter dock inte upp lister)

 

Har inte "extrasovit" på två dagar och det tär lite på mig. Ja alltså jag sover ju så in i helvete nu för tiden. Sover "middag" en och vissa dagar ibland två gånger om dagen, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddag. Ja det är ju helt sjukt egentligen, men jag antar att min kropp behöver det. Det är ju egentligen inte så konstigt med tanke på hur tung den är...

 

Krånglar med insulinet och har haft två feta blodsockerfall idag. Det tär också så himla hårt på kroppen. Gud vad jag hatar det. När jag stod och lagade lunch idag kom första. Jag var ensam med barnen, alla var hungriga och jag kunde ju inte sluta laga mat eftersom mat var precis vad jag behövde. Men det sjönk så snabbt att jag först fick dricka en liten Mer. Hjälpte inte. Så då drog jag fram en tub mandelmassa och vräkte i mig några bitar. Sen lagade jag klart maten och åt så in i helvete. Lagom till middagen kom så nästa fall, precis innan decilitern fullkornsmakaroner hade kokt klart. Svetten rann och mätaren visade på 2.3. Då åt jag mat, käkade lite mandelmassa till efterrätt. Åt även lite av lillungens snacks framför fredagsmystv:n och sockret låg ändå under 6.0 när jag kollade 1.5 timme senare. Och då hade jag inte ens tagit något insulin. Måste ha haft otroligt lågt innan jag började äta. 

 

Lågt blodsocker får en att må så himla dåligt. Högt är inte alls samma sak. Man kan bli lite trött, men oftast känner jag inte av det. Lågt däremot är så förjävligt att ha. Man blir agressiv, får kort tålamod och så börjar svetten forsa av kroppen, hela kroppen börjar darra och man kan inte fokusera på något sätt. Och man kan äta mängder för kroppen sätter in en otrolig hunger som är liksom bortom denna värld. Kan tycka att det är så ologiskt att kroppen beter sig som att den ska DÖ när sockret är för lågt, medan man kan leva helt som vanligt när det är för högt. Rent logiskt borde ju kroppen reagera som om den ska DÖ vid högt socker eftersom det är precis vad man kan göra om man går runt med för höga värden för länge.. 

Fan vad jag hatar diabetes alltså. Jävla partypoopersjukdom. 

 

Vår bebis vägde enligt senaste tillväxtultraljudet 3.4 kilo. Diabetessyrran har börjat varna för att han eventuellt kommer att behöva ligga på barnavdelningen i några dagar när han föds om han har för lågt blodsocker. För de andra två har det räckt med lite extra mat, i form av ersättning, vid födseln, men den här gången räknar de med att det kommer att vara lite annorlunda alltså. Jag är i vecka 36 och min bebis är viktmässigt redo att födas. Han kan gå upp över 1 kg på de två veckor som är kvar och mina värden fortsätter att ligga dåligt. Jag tror de räknar med att han kommer att väga upp emot 5 faktiskt. Med tjejerna sa de att de skulle väga 4.5 och de vägde 3.5 båda två, men skit samma för det ÄR ju annorlunda den här gången. Min mage är enorm, bebisen ÄR stor så ja... Jag förbereder mig lite för en 5kilostjockis och några dygn på barnavdelningen. 

 

Är också väldigt orolig att han ska dö. Det är tydligen störst risk för det såhär de sista veckorna när man har diabetes. De kollar honom varje vecka nu. Hjärtat och flödet genom navelsträngen. Jag märker verkligen, verkligen att jag tillhör specialistmödravården nu. 

Som tur är lever han rullan inne i magen så pass mycket att jag hela tiden lugnas ner av det. Alla säger att det är ett gott tecken att han är så livlig. Själv tänker jag hu ADHD som den sanna pessimist jag är, men jaja. 

 

Jag kommer inte att bli lugn förrän jag har honom i famnen det är då ett som är säkert. Fan vad skönt det ska bli. Att få ut honom från det FARLIGA FARLIGA som är min kropp. Min kropp borde inte få bära barn. Och på grund av den här jävla oron kommer den nog aldrig att göra det igen. Jag orkar inte oroa mig igenom 9 månader igen alltså. 

 

Inte vet vi vad han ska heta heller. Jag hittar inga fina pojknamn förutom möjligtvis Ebbot eller Bo. Var länge inne på att döpa honom efter min pappa (som är död) men har ångrat mig vad gäller det. Jag vill att han ska ha ett EGET namn.

 

Svärmor har fixat en jättefin, begagnad spjälsäng åt honom. Dock är den blå och eftersom jag Bojkottar Blå måste den målas med rosa prickar innan den bäddas i ordning. Vi har köpt en ny babysitter och en ny amningskudde, en begagnad bilbarnsstol och så lär det bli en begagnad vagn också. Ett av skötborden är begagnade också. 

Jag fattar inte folk som spenderar så sjukt mycket pengar på grejer till sina nyfödda. Inte till barn överhuvudtaget faktiskt. Särskilt inte när Blocket och alla andra sidor vimmlar av skitfina, välbevarade grejer. 

Vi tänker som så att ju mer pengar vi SPARAR genom att köpa mindre och/eller begagnade grejer, desto fler DAGAR har vi RÅD att vara föräldralediga. Och enligt oss är Tid Med Föräldrarna viktigt och något som man bör prioritera om man har möjligheten. Förhoppningsvis ska vi ha det. Förhoppningsvis ska vi kunna vara hemma i 2 år denna gång. Jävlar i helvete vad lite pengar vi kommer att ha, men för det första så är vi ju vana (och det är vi GLADA för, att vi har lärt oss hur man kan leva på lite pengar) och för det andra så är det värt det. 

 

Ovanpå allt som känns lite tungt och motigt just inatt så har jag lite Hamsterångest. Vi har beställt två hamstrar åt ungarna till jul. Dvärghamstrar. Om man tappar en sån liten sak på golvet så är det stor sannolikhet att den 1.dör och om den inte gör det så 2. springer iväg och man får aldrig någonsin tag på den om man inte lyckats få den tam. En hel massa tid kommer att behöva läggas på att få hamsterjäveln tam och vi känner att det har vi väl för fan inte tid med med en bebis, två stora barn och tre katter. Så nu har vi bestämt oss för att det får räcka med en hamster. Buren är redan inköpt, BEGAGNAT på loppis. De får ha hamstern tillsammans. Vi får se hur det går. 

Julklappar överhuvudtaget känns jävla jobbigt nu också. Vill helst ha det klart innan jag föder, men är för jävla tjock för att orka springa och leta. 

 

Jaha. Det var dagens "glädjerapport" från Brunheten. Förhoppningsvis är det bättre imorrn igen. Nu ska jag gå och lägga mig. Enligt David ska jag få sovmorgon imorrn och alla andra dagar tills jag föder. Idag fick jag rosor också. Rosor, morötter och cola light som jag ska FESTA på i helgen! Jiihhuu inte. 

 

Äh. God natt. 

Det handlar väldigt mycket om Manlighet här hemma just nu. 

Min man får höra följande mening ca 100 gånger varje dag: "det är för att du är MAN". 

 

Jag inser mer och mer fördelarna med att faktiskt veta vilket kön vårt barn har. Det har givit oss ett försprång skulle jag vilja säga. 

 

Eftersom vi har två döttrar sedan tidigare har vi bådat ägnat de senaste 6 åren åt att fundera kring den kvinnliga könsrollen. Jävlar vad vi har analyserat, båda två, men främst jag skulle jag tro, eftersom det dels är jag som är mamman och dels jag som har det största intresset. 

 

Jag kom på idag att det här med att vara feminist och genusintresserad och MAMMA innebär att man

1. Upptäcker på vilka sätt man själv begränsats och påverkats negativt på grund utav könet och könsrollen man tilldelats på grund av könet och sedan 

2. gör vad man kan för att förhindra att ens egna barn hamnar i samma situation. 

 

Det är DET som gör att jämställdheten hela tiden går framåt, föräldrars förmåga att analysera och skala av och lägga till i uppfostran av barnen. Barns värde och rättigheter stiger och ökar för varje generation helt enkelt för att vi lär oss av våra föräldrars misstag. Och samma sak gäller såklart för genus och feminism och jämställdhet. 

 

Mycket i vår uppfostran av våra döttrar har alltså grundat sig i mina erfarenheter av att vara född med vagina. Vi har tagit fasta på vad som varit bra samt skalat bort det jag ansett varit dåligt, plus att vi har kunnat addera nya saker som vi lärt oss med vägen. Jag har ju inte samma syn på feminism nu som för ens 5 år sedan, den utvecklas ju hela tiden och varje ny sak som tillkommer adderas till vår uppfostran.

 

(Hur vi lagjobbar? Jag undervisar min man väldigt mycket. Jag har det största intresset, han har ett grundintresse. Jag lär honom, han jobbar utefter mina ansvisningar så att säga, på de här planen)

 

Nu ska vi få en son. Detta har vi vetat större delen av vår graviditet. 

Omedvetet har jag lagt den kvinnliga könsrollen åt sidan och begett mig ner i mansträsket. Där var jag väl i och för sig redan ganska mycket innan, men djupare nu. Jag analyserar ALLTING via våra kön numera och jag funderar otroligt mycket kring min mans könsroll. 

 

Det är ju inte så jävla roligt för honom förstås, för det är ju inte särskilt blida ord som kommer från min mun alltid. Det är tyvärr inte särskilt mycket positivt man hittar när man grottar ner sig i den manliga könsrollen och det blir ju en hel del gräl. 

 

Men här om dan kom vi till en viktig punkt och det var när jag kom på följande:

 - Jag vill att vår son ska bli så olik dig som möjligt, sa jag. 

 

Ja. För precis så är det ju. Jag vill inte att mina döttrar ska bli som jag. Jag vill att deras liv ska begränsas mindre av den kvinnliga könsrollen än vad jag begränsades. Jag vill att allt det som blev tokigt med mig på grund av min könsroll ska dra åt helvete och inte visa sig hos mina barn. Jag vill att mina döttrar ska få en ANNAN könsroll än den som jag har. En mer öppen och obegränsad roll. 

 

Och precis samma sak vill jag med min son, fast ungefär gånger 100, eftersom jag anser att män är så otroligt mycket mer begränsade än oss. Jag vill att vår son ska bli allting som min man inte är och självklart också att han ska bli allt det som min man är som jag ser är positivt och som kanske skiljer honom lite från andra män.

 

Ja. Nu utgår ju jag ifrån att min man kommer att vara min sons främsta förebild och det tänker jag göra också. För så tror jag att det kommer att bli. Jag kan inte lära min son att vara en man och en man kommer han tyvärr att bli, vare sig jag vill det eller inte. För vi är inte där ännu och kommer inte att ha ett könlöst samhälle heller när våra barn blir vuxna. Jag är realistisk här. Och jag är helt säker på att vår son främst kommer att se sin far som den främsta förebilden i hur man är en MAN, precis som våra döttrar kommer att kolla in mig när det blir dags för dem att formas till KVINNOR. Det är ofrånkomligt tror jag, tyvärr. 

Dock inte sagt att min uppfostran kommer att vara helt utan inverkan och vice versa vad gäller döttrarna och pappan.

 

Hur som helst så har vi väldigt spännande diskussioner här hemma nu om manligheten och hur den påverkat honom och hur den påverkat mig och vad vi inte vill ge vår son och vad vi vill ge vår son. Det känns som att vi rustar för en väldigt mycket hårdare strid än den vi fört och för för våra döttrar. 

 

Något jag önskar mina döttrar:

* Mod att säga ifrån. Även mod att ta plats när/om de vill/behöver. 

* Vetskapen att de är värdefulla som DE ÄR utan att behöva addera attribut i form av tex smink, kläder, eller ens barnafödande som något slags heligt uppfyllande för att BLI det där som alla kvinnor hela tiden tycks sträva efter som jag inte riktigt vet vad det är. Men alltså. Jag vill att de ska känna EGENVÄRDE i att bara vara just så som de är och inte alltid känna att grejer måste tillföras för att de ska uppnå perfektion. 

 

Något jag önskar min son:

* Modet att våga vara annorlunda. Att våga gå sin egen väg. 

* Jag vill att han ska bli tänkande, analyserande och ha nära till sina känslor, vilka han även ska kunna uttrycka på ett ickedestruktivt sätt. 

 

Vad spännande det ska bli! Med en liten pillesnopp i familjen! 

En sak jag ofta funderar över, det är det här hur andra feminister förmedlar det här med feminism och genus till sina barn? 

Pratar ni med era barn om feminism och genus? 

Om ni tex ser ett barnprogram och upptäcker att det HÄR är ju helt jävla STÖRT och VAD är det mina barn LÄR SIG nu, SÄGER ni då det till barnen? Tar ni diskussionen så att säga?

 

Jag har, sedan barnen föddes, pratat med dem om kön och genus och feminism. Ser vi en kass film (Ariel tex som de tjatade sig till) har vi alltid en pratstund efteråt där jag tex påvisar det helt ologiska i att prins Erik blir kär i Ariel fast hon inte kan prata. 

Redan på Teletubbiestiden (när stora var runt 2 år) pratade vi om tubbiesarnas kön.

Sedan de börjat måla har vi pratat om prinsessorna i målarböckerna. Hur smala de alltid är. Jag har lärt barnen att måla till lite kring midjorna och förklarat att om en riktigt människa vore så smal så skulle hon vara död. 

 

Jag har visat bilder på hur en människa skulle se ut om man tog Barbies mått på henne. Vi har pratat kring det orimliga i att Barbie alltid går på tå och i att Hello Kitty inte har någon mun. 

 

Jag har förklarat för dottern varför hon INTE får någon sminkdocka och heller inget smink av oss och sedan de båda föddes har vi präntat in orden "smart snäll och modig alternativt rolig" som det VIKTIGASTE att VARA. Ord som duktig och vacker/fin har vi pratat om oändligt många gånger.

 

När vi leker med barnen tänker vi på att inte vara könsnormativa i lekarna. Roligast är när min man leker med Barbie. Då blir den annars så väna Barbie en pruttande och rapande och galen superhjälte som flyger längs med taklisterna och beter sig som ett svin. 

Mina barbiesar är alltid lesbiska och när vi målar tänker vi på att måla personer i alla hudtoner och familjer i alla konstellationer. 

 

Jag vet att vissa föräldrar medvetet istället väljer bort saker. Som att de förbjuder Disneyprinsessorna rakt av tex och undviker på så sätt hela skiten. Men jag låter alltså barnen ta del av i princip allting (förutom smink samt de värsta filmerna) och PRATAR istället med barnen kring det hela. 

Jag skulle ju skriva om det där med Snittet. Varför jag personligen föredrar snitt framför fittförlossning. 

 

Det finns några grundläggande, lite ytligare förklaringar som jag börjar med:

 

1. Som jag skrev tidigare: det gör ont hur man än gör. När man upplevt både snitt och vaginal förlossning får man ju dock prova på de olika formerna av smärta och väljer man sedan att föda ett tredje barn så kan man ju faktiskt välja vilken form av smärta man föredrar (eftersom det alltid är kvinnan som har slutordet vad gäller tillvägagångssätt för att få ut barnet). 

 

Min vaginala förlossning vid 22 års ålder var "helt normal". De sydde 10 stygn har jag för mig. Stygn som fortfarande, efter nästan 7 år, spricker upp då och då och orsakar VISS sveda kan man säga. Men det är, som de säger, HELT NORMALT. 

Min helt normala förlossning, liksom alla vaginala förlossningar, ledde till extrem smärta i fittan och rumpan. Hemorojder, sprickor och kraftig uttöjning. Yes. Kul. Eller inte. 

Vi började ligga igen när avslaget försvunnit efter ca 2,3 månader och det var väl ungefär runt hennes 1årsdag som det där med att ligga började kännas normalt igen. Det var ju ROLIGT hela tiden, men NORMALT kändes det inte förrän efter typ ett år. 

Efter min helt normala förlossning vågade jag inte bajsa. Det är inte så konstigt efter att den liksom vänts in och ut och gör så ont att man inte ens kan sitta på rumpan. Så jag var förstoppad i 16 dagar innan jag fick åka ner på akuten och där, av ren förskräckelse över att bli undersökt I RUMPAN, panikbajsade på akutens toalett. Fy helvete vad det gjorde ont. Men sedan var jag lättad kan man säga. Dock är 16 dagars förstoppning ingenting jag önskar varken mig själv igen eller någon annan på jorden. 

 

Efter snittet hade jag ont i magen. Jag hade aldrig ont i såret, bara i magen. Och det var bara de första tre dagarna. Sedan var allt bra. Både pinka och bajsa och ligga gick hur bra som helst. Och det är ganska grundläggande delar av livet får man säga.

 

Slutsats: jag föredrar smärtorna i samband med snitt framför smärtorna i samband med fittförlossning. Min vagina är min bästa vän. Buken bryr jag mig faktiskt inte lika mycket om. Den kan få krångla bäst den vill. Men jag behöver min vagina. 

 

2. Mötet med barnet. 

Vid min vaginala förlossning, som alltså var "helt normal", fastnade bebisen huvud i fittan under en krystvärk. Alltså, halva huvudet var ute, andra halvan inne. Resultat; extremt utvidgad vagina. Jag tvingades alltså ligga i den positionen och invänta nästa krystvärk och då hade jag sån satans panik att jag tryckte ut hela henne när nästa värk äntligen kom. 

När jag fick upp henne på magen hade hela fittan just spruckit upp och jag var i extrem smärta. Jag skrek, jag grät, jag ville dö. Det brann som eld mellan benen och barnmorskan behövde börja sy direkt, tydligen. Då ville de att jag skulle hålla i mitt barn så att jag inte skulle känna smärtan lika mycket, för någon bedövning fick jag inte. Det funkade inte så bra. Jag kollade på mitt barn, försökte framkalla lite kärlekskänslor, men ville ju bara dö. Jag försökte sparka barnmorskan och extra personal kallades in för att hålla fast mina ben. Bebisen höll jag på att tappa så henne fick pappan hålla i. 

Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt barn var så kaotiskt, panikartat och att jag kände att jag ville dö vid det ögonblicket. Att möta sitt barn så full av smärta och panik alltså..hu. 

 

Vid snittet var jag helbedövad, helt vaken och helt med. Jag fick möta mitt barn helt lugn och mjuk och fri från smärta. Det var det häftigaste och största ögonblicket i mitt liv. Ingenting kan slå det. Och det är så sorgligt tycker jag, att mitt första möte med mitt första barn på inget sätt kan liknas vid det. 

 

Slutsats: jag föredrar att möta mitt barn lugn och smärtfri framför uppsprucken och panikfylld. 

 

Men den största anledningen till varför jag vill ha och har fått inplanerat snitt med detta tredje barn är helt enkelt att jag traumatiserades vid min första förlossning. Det kan man ju ganska enkelt läsa mellan raderna bara av att läsa ovanstående. 

Orsaker till traumatiseringen är jättemånga. Dels var jag ung. Att vara ung innebar för mig att jag var pinsamt godtrogen. När barnmorskan sa "alla kvinnor kan föda barn och din (stora) kropp ser ut att vara som skapad för att föda" så svalde jag bara det. Godtog det. Och räknade med att kroppen skulle sköta sitt. JAG VISSTE JU att jag är väldigt smärtkänslig och RÄDD för smärta, men det tryckte jag bort och gjorde helt enkelt så att jag tänkte så lite som möjligt på förlossningen och räknade med att det skulle flyta på. 

 

Det gjorde det inte. Att vara ung innebär även ett annat bemötande från personalen. De visade mig helt enkelt ingen respekt. Och jag kan låta tuff och hård, men det är/var jag verkligen inte i verkligheten. Så jag bara svalde allt det nedsättande. Sa inte nej. Gick med på allt. 

 

Som vid igångsättningen, tex, som de blev tvugna att ta vid med. 

Då skulle en kateter föras in i min livmoderhalstapp och sakta fyllas med vatten, vilket skulle vidga min tapp och få igång förlossningen. Jag FRÅGADE om det inte fanns något annat sätt och de nämnde i förbifarten en gel som kunde sprutas in, men sa att "det tar vi som andra alternativ". 

Så när de skulle föra in katetersatan så var min tapp på inget sätt mogen och ännu bakåtböjd. Det stod tre kvinnor mellan mina ben och en fjärde höll mig i handen och de slet och BÄNDE min livmoderhalstapp och jag SKREK och jag GRÄT och tillslut kunde jag se i deras ögon att de hade gått för långt. Och de avbröt. Och jag lämnades med att känsla att det var mitt fel och att jag var ganska värdelös och svag, trots att det, logiskt sett, borde ha varit de som bad om ursäkt för att de gick för långt. 

Och jag fick gelen och förlossningen gick igång alldeles fint och jag födde lite senare samma dag. 

 

Jag kan inte gå till gynekolog efter det. Innan min vaginala förlossning sprang jag titt som tätt (mitt tidigare leverne krävde liksom det) och utan problem. Efter det gör jag inte ens cellprov. Ja jag vet, det är hemskt. Men jag fixar inte det. De få gånger jag verkligen tvingats att uppsöka gynekolog har David fått vara med och jag skakar och gråter i stolen. Tack kära förlossningsvård för detta. 

 

När förlossningen slutligen gått igång visade det sig att det inte alls var så himla smidigt och enkelt för mig att få ut ungen, trots min breda röv och "perfekta kropp för barnafödande". Epidural fick sättas eftesom jag behövde äta (hade graviditetsdiabetes) och inte kunde äta pga smärtorna. Så jag bedövades och käkade lite och sedan fick jag värkstimulerande dropp, men kände aldrig riktigt när jag behövde krysta, vilket säkert är orsaken till stygnen. Först kunde jag inte krysta, sen kunde jag inte hålla emot. 

Jag lämnades, efter förlossningen, men en mycket stark känsla av att inte ha gjort att skit. Av att inte ha varit duktig utan tvärtom dålig, då allting kom till på "konstgjord väg" och då personalens bemötande inte på något sätt var uppmuntrande. 

 

Det är därför jag är så jävla anti det där med att allting ska vara NATURLIGT. Att man liksom ska UPPOFFRA SIG vid förlossning och graviditet och liksom vara ett med moder jord och låta kroppen sköta sig själv. Det kan inte vara många förlossningar som faktiskt ÄR så naturliga, vilket säkert lämnar många kvinnor med dålighetskänslor över att inte ha "klarat av" att vara sådär satans naturliga som man måste vara för att nå den optimala bekräftelsen. 

 

Det är väldigt mycket med mödraskap och förlossning och graviditet som bygger på bekräftelse. På att vi ska vara duktiga. Vi ska vara gravida utan att klaga, vi ska föda naturligt utan att klaga, vi ska sköta om våra barn och vabba och vara föräldralediga och mysa oss igenom småbarnsåren utan att klaga. Vi ska vara så jävla duktiga och jag fattar inte INFÖR VEM vi hela tiden ska vara det. Inför varandra? Inför männen? Jag fattar inte! Men det är en så himla farlig fälla, anser jag. Och jag tror det är VÄLDIGT BRA att göra upp med sina bekräftelsebehov innan man ger sig in i födabarnkarusellen. 

Det hade inte jag gjort med första barnet.

 

Med andra barnet var jag en bit på väg. 

Och nu med tredje barnet är jag helt klart där. 

 

Jag är äldre, erfaren och framför allt har jag inga behov av att vara duktig längre. Jag vet mina rättigheter också och jag är inte längre rädd för att tala om hur jag ska ha det. Det är så sjukt att man behöver bli såhär som jag har blivit nu: hård och kompromisslös, för att kunna föda barn utan att traumatiseras. 

 

Idag köpte vi en nappflaska. Som vi ska ha med till bb. 

Jag tänker inte acceptera blödande bröstvårtor och månaders helvete med pumpen och mjölkstockningar och blodig bröstmjölk en gång till. Det är inte värt det. Så funkar det inte åker flaskan fram direkt.

Jag tänker inte heller riskera min fitta. Jag behöver den. Och jag tänker inte riskera att försätta mig i ytterligare situationer som kan traumatisera mig. Jag är snart 30 år och kan jag avstyra en fara när jag ser den, så gör jag det. 

 

Jaja jag vet att kejsarsnitt också kan innebära fara och komplikationer. Men min erfarenhet säger mig att faran är mindre vid planerat kejsarsnitt. Vi får väl se hur det går. Går det åt helvete  med snittet den här gången så blir det helt enkelt inga fler barn, det är inte mer än så och det är okej. Då har jag ju tre barn. 

Att däremot känna en stark tvivel på om man någonsin ska våga föda igen efter första barnet är inte särskilt roligt. Det är inte kul att liksom tveka inför fler barn när man vet att man VILL HA fler barn. Hemskt med kvinnor som struntar i att föda fler barn helt enkelt för att de inte pallar med det, fast de VILL HA fler barn.

 

Nej. Barn är ingen rättighet, absolut inte. Men alla har rätt att föda sina barn som man vill. Om 100 år kanske man KAN föda barn helt smärtfritt. Rent tekniskt och logiskt så borde det gå. Men troligtvis lär det inte hända, eftersom så otroligt många kvinnor är beroende av att barnafödandet ska vara någon slags BRAGD genom vilken de ska nå bekräftelse. Hela vården är också beroende på det eftersom det billigaste förlossningsalternativet liksom bygger på att kvinnan genomgår maximal smärta. Alltså: väldigt smidigt att så många kvinnor faktiskt även VILL föda på det mest smärtsamma sättet som möjligt. 

 

Det är en kvinnofälla utan dess like faktiskt, som jag inte riktigt orkar tänka på och bena i just nu. Nu handlar allting bara om att kringgå den fällan så mycket som möjligt och göra mitt kommande barnafödande så smärtfritt, konstgjord och onaturligt som möjligt. 

 

Fittförlossningar är för bekräftelsetörstande fjantar! Leve kejsarsnittet! 

 

 

 

 

 

 

 

Alltså. Jag tror jag blir tokig. 

 

Vid min förra dräktighet, med 2;an, kräktes jag väldigt mycket. Jag hade uppstötningar och kräkningar och allt det ledde till konstant magvärk och magkatarr. Jag gick ner tio kilo för att jag hade så ont i magen att jag inte kunde äta. Det var lite av ett helvete på jorden. 

Vid ett tillfälle åkte jag till akuten då jag hade så ont i magen och inte kunde äta på något sätt och mådde så jävla dåligt. Fick träffa en ung manlig läkare som undersökte mig grundligt (även i fittan minns jag..) och konstaterade magkatarr. Sen skrev han recept på Novalucol, som jag ätit sedan dag ett ungefär, eftersom det var var min barnmorska rekommenderat mig. Fy satan vad Novalucol och sedan Gaviskon jag tuggat i mina dagar. 

 

När jag inte är gravid händer det också att jag får känningar i magen, ni vet som att det svider och man är ständigt lite illamående och jävlig. Då brukar jag ta en Losec så brukar det bli bra. 

Så förra helgen när vi åkte till Kalmar så hade jag sådär jävelont i magen, googlade lite och tog en Losecjävel för att slippa ha ont när vi skulle iväg och ha det fint. 

När jag kom hem mailade jag min barnmorska och frågade om det varit okej att jag tagit en eller om bebisen eventuellt skulle dö nu. Hon svarade att Losec var okej.

 

OCH DÅ UNDRAR JAG VARFÖR INGEN KUNDE HA GIVIT MIG LOSEC NÄR JAG ÅKTE NER AKUT FÖR MAGSMÄRTOR OCH UPPSTÖTNINGAR OCH KRÄKNINGAR OCH FICK MAGKATARR KONSTATERAT?!! Vad är det för fel liksom?

 

Jag blir så jävla galen på det där att så fort en unge börjar växa i ens buk så är i princip all form av läkemedel förbjuden mark. Alvedon är det enda man får ta. Allting annat ska man uthärda. Jag spyr (bokstavligen) på det där. I nio månader liksom, ska man klara sig utan läkemedel, till och med receptfria. När man behöver dem som bäst egentligen, så jävla dåligt som många mår som gravida. 

 

Och jaja, visst fattar jag att det är jävligt svårt att forska kring det. Men ärligt talat tror jag inte heller att det prioriteras särskilt högt. Kvinnors hälsa brukar inte göra det, nämligen. 

 

Den här gången har jag bara kräkts en (1!!) gång, men haft rätt mycket halsbränna och sura uppstötningar såhär de sista månaderna. Det är inte klokt hur olika det kan vara. 

Vågen verkar ha stannat på 103.6 och jag tycker den kan hålla sig där nu. 

Det är prick 20 dagar kvar idag. 

 

Folk som inte tycker att man ska få föda barn via planerade snitt verkar ha fått en sak väldigt mycket om bakfoten och det är det att ett snitt på något sätt skulle vara som att föda på bananskal. Att ett snitt på inget sätt är jobbigt eller gör ont och att vi som vill ha planerade snitt vill det av den enkla anledningen att vi är lata alternativt fåfänga alternativt samhällets avskum. 

 

De har uppenbarligen inte varit med. 

Visserligen VAR mitt snitt förra gången relativt smärtfritt, fram tills bedövningen släppte såklart, men ändå. 

Att gå runt med vetskapen att någon bokstavligt talat ska skära upp hela din jävla mage är inte så himla lätt den heller ska ni veta.

Jag tänker att ni kanske inte vet hur ett snitt går till?

 

SÅHÄR GÅR ETT SNITT TILL:

* Klockan 07 på morgonen anländer du till förlossningen. Där får du duscha och sedan gör en barnmorska/syrra i ordning dig. Hon rakar ditt könshår, sätter en kateter i ditt urinrör, sätter nålen i armen, ger dig 4 alvedon, sätter jättestor blöja i dina trosor och bäddar ner dig i sängen. Nu är det mer än 24 timmar tills du ska resa dig igen. 

* Sedan körs du vill operation i sängen. Där ligger du och väntar tillsammans med barnmorskan som ska vara med samt din partner/den som ska vara med under operationen. Barnmorskan undersöker din mage en sista gång och känner efter hur barnet ligger. Du är nu jättenervös. 

* Medan du körs in i operationssalen får din partner gå iväg och sätta på sig skyddskläder. Det är ganska läskigt att komma in en rummet där typ 10 pers väntar på dig. Du har börjat skaka nu för du är jättenervös. 

* Din partner kommer tillbaka och du får sätta dig upp på den stenhårda britsen som du flyttats till. Du får kuta med ryggen medan en jättelång nål förs in där. Du har fått bedövningssalva innan. Det känns som små elektriska stötar under huden. Du gråter nu, fast det inte gör ont direkt, men du är orolig och rädd. 

* Sedan riggas skynket mellan dig och magen och du får ligga och vänta på att bedövningen ska ta. Det är jätteläskigt och du är superrädd att den inte ska ta alternativt att du ska missta dig och att du inte ska märka av ditt misstag förrens skalpellen sitter i buken så att säga. Personalen rycker och sliter och slår på din kropp för att avgöra hur pass bedövad du är.

* När du inte känner ett dugg längre börjar de skära i dig. 

* Detta känner du väldigt tydligt. Du känner hur de sliter och drar i ditt skinn. Du i det närmaste hoppar upp och ner på britsen och måste i vissa fall hålla i dig. Det gör dock inte ont. 

* Narkosläkaren och narkossyrran pratar med dig hela tiden. Din man försöker filma över skynket. 

* Sen kommer bebisen och nu får du den verkliga behållningen av ditt val att snittas. Du får möta ditt barn helt vaken, helt smärtfri och den upplevelsen är helt fantastisk och jag önskar att alla nyblivna mammor fick möta sina barn så. 

* Sen går barnmorska och din partner/person som är med på förlossning iväg med barnet. Du blir ensam. Läkaren börjar sy ihop dig. Det tar skitlång tid. Du vill ha din bebis, men får ligga där du ligger. 

* Tillslut kommer partnern/den som är med på operationen tillbaka med bebisen. Hen håller i den för det är svårt för dig att få plats med bebisen i det lilla utrymmet mellan skynket och operationen. Du får se på din bebis. Den är skitsöt. 

* När allt är klart lyfts du över till sängen igen, bebisen stoppas ner hos dig och ni körs till uppvaket.

* Du är ännu bedövad men får värmefilt för man kan frysa hemskt när bedövningen släpper. Du är ännu smärtfri och den stora lättnaden infinner sig. Du får gosa med din bebis. Dock kan du inte riktigt röra dig så goset blir ganska stelt. Men det gör ingenting för du är så glad. 

* När bedövningen har släppt körs du ner till bb. Nu är det inte roligt längre. Dina smärtor tar över dig och gör att du inte längre kan ägna dig åt barnet. Det får din partner/personen som är med sköta om tillsammans med bbpersonalen. Du har jävligt ont nu och får morfin. 

 

Vid mitt förra snitt fick jag inte ställa mig upp förrens dagen därpå på eftermiddan. Jag låg alltså ner från 07 på morgonen till ca 14 dagen efter. När man är så orörlig kan man inte släppa ut gas ur magen. Och det, att du inte kan prutta, är det värsta, blandat med att du har ett jättestort sår längs hela magen. 

När jag äntligen fick resa mig upp (med gåstol) och kunde SLÄPPA MIG, DÅ började mitt tillstånd förbättras. Men den smärtan glömmer jag aldrig. 

 

Dock föredrar jag den smärtan framför smärtan i fittan  och röven som satt kvar i flera veckor efter min vaginala förlossning. DOCK är ändå inte främst SMÄRTAN det som gör att jag aldrig mer vill föda vaginalt. Jag har helt andra anledningar till det som jag ska skriva om en annan dag. 

 

Men lägg ner att se kejsarsnitt som någon slags genväg. Kejsarsnitt är en METOD och sedan är det olika vilken metod man föredrar och vilken smärta man finner mest uthärdlig. Till allas glädje kan jag alltså meddela att snitt OCKSÅ GÖR ONT. Och man LIDER av det också. Jag förstår att ni alla blir lättade av att läsa det för det verkar vara en väldigt viktig detalj kring det här med att föda barn- att mamman ska LIDA. 

 

Rätten till smärtfri förlossning stred Grupp 8 för på 70talet och det är sjukt att vi än idag har synen på att en RIKTIG FÖRLOSSNING MÅSTE GÖRA ONT. Mamman MÅSTE LIDA för att få sitt barn. Det tycker inte jag. Och därför väljer jag att föda på det sätt som innebär minst smärta ENLIGT MIG. Som sagt har jag anledningar som kommer före just smärtbiten i mitt val till snitt, men även om jag valde snitt ENDAST för att slippa viss smärta så hade det också varit fullt rimligt. 

 

Sedan, som sagt, föredrar JAG att ha smärta i magen framför att ha ont i fittan och röven. Jag gillar att kunna bajsa smärtfritt liksom. Jag demolerar hellre musklerna i min mage än mitt käraste och bästa organ på hela kroppen som jag förhoppnignsvis ännu ska ha väldigt mycket kul tillsammans med- fittan. 

 

Vad gäller barnet då? Kejsarsnitt är en metod som utvecklades för att rädda barn och mödrar som höll på att dö på grund av vaginala förlossningar. Ingenting som någon någonsin säger kommer att kunna få mig att gå på iden att planerade snitt skulle vara FARLIGARE än vaginala förlossningar. Tyvärr. Jag tror det är bullshit. 

Och astma och allergier får folk ändå. Punkt. 

 

Ska skriva mer om det här ikväll. 

 

 

Nu har vi fått tid för snitt! 28 november blir det. Så jäkla konstigt att veta exakt dag och nästan till och med tid (brukar vara runt 09) för när man ska få barn! Men också väldigt skönt. Då kan man tex planera. Njuta extra mycket av de tre sista helgerna som tvåbarnsfamilj tex. 

 

Fast mest är det ju att göra. Vi måste fixa säng, städa förrådet, få upp nya garderoberna i hallen, plocka fram barnkläder OCH julsaker och inventera, köpa vagn, köpa babysitter och babygym, baka allting inför julen, gärna hinna julpynta också. Ja. Jag vill liksom ha lite FRID när jag kommer hem från BB. 

 

OOOOOOOH  GUUUUUUD DET ÄR SÅ SJUKT! Att vi ska få en bebis till!!! Att det ska ligga en liten skrikig bebis här hemma igen och vara gullig! Vaken-nätter, blöjbyten, barnvagnspromenader och så bara tanken på att våra barn ska få ett småsyskon! Den är helt vidunderlig! 

Jag längtar så himla mycket tills han kommer ut. Och tills såret har läkt och min kropp börjar bli sig själv igen. 

 

Faktum är att alla plågor avtagit lite den senaste veckan. Kan bero på att jag utsätter mig för minimal ansträngning också, eller för att min kropp vill ge mig lite nåd såhär de sista veckorna. 

Jag gråter inte av foglossningen längre, tex. Kan ha att göra med nyponpulvret som jag fick av Emilia, men min BM sa även att det kan lugna sig i vissa veckor. Halsbrännan är under kontroll. Allting är liksom lite halvjobbigt och det senaste är att det börjar bli svårt att sova sammanhängande. Men just nu är läget ändå uthärdligt. 

Har så mycket hjälp av morsan och annat löst folk också och jag varken hämtar eller lämnar på förskola och skola längre. 

 

Barnen är mammigare än någonsin. Lilla vill sitta i mitt knä hela tiden och det första hon frågade när hon vaknade imorse var "ska du lägga mig ikväll mamma"? (vi lägger vartannat barn varannan kväll och igår la hennes pappa henne). Hon är orolig lillungen, samtidigt som hon är väldigt förväntansfull inför att få den lille till SIN. 

Storan är lugnare, men visst är hon spänd och nyfiken hon också. 

 

Igår var vi på vårt första utvecklingssamtal i skolan med den stora. Stora var med själv på mötet för första gången och det var verkligen en ny upplevelse. Svårt att liksom prata OM henne och hennes resultat när hon var med själv. Men läraren var ju van och vi var väldigt försiktiga så det blev ett bra samtal. En sak som jag reagerade på var bedömningen som läraren hade gjort på vårt barns typ utveckling. Det bedömdes utefter termerna "normal", "tveksam" och "avvikande". Vårt barn var då fullt NORMAL på allt förutom på den oerhört viktiga punkten: penngrepp. Precis som jag. Jag håller pennan åt helvete fel men har skrivit som en galning ändå under alla år. 

Hur som helst. Vad jag tyckte det kändes obehagligt att människor, från 6 års ålder, numera utvärderas och bedömd utefter kriterierna normal, tveksam och avvikande. Jag kan inte minnas att det var så när jag själv gick på lekis. Jag minns utvecklingssamtal från tidig ålder, men inte att man bedömdes så. 

NORMAL liksom? Vad ÄR NORMAL? Är det något eftersträvansvärt? 

 

Nu ska jag ev baka saffransbullar. Jävlar vad jobbigt. Förra året blev de dessutom så perfekta att jag VET att jag kommer att bli besviken av resultatet i år. Hela vår JUL förra året var så ÄCKLIGT PERFEKT att jag VET att den här julen inte kommer att kunna konkurrera med den. Det SA vi till och med förra julen: "vilken tur att vi fick en så perfekt jul i år ifall att det blir så att vi har en helt ny liten bebis nästa jul". Och tänk DET KOMMER VI JU ATT HA OCKSÅ! 

 

Jaja. Puss på e

Den här låten säger i princip allt som jag tänker kring att få en son. 

Min kommande son fick sin egen sång i lördags, med andra ord. Men det ska va Ebbots version.

Gå in och lyssna nu då. Det här blir låten som min unge kommer att födas till. 

 

 

 

Förlåt, men jag ler för mig själv då och då, när jag tar del av UnderbaraClaras blogg. 

På ett njutningsfullt sätt ler jag när små små sprickor anas under den perfekta fasaden faktiskt, precis som jag jublar högt när hon slår huvudet på spiken som här i inlägget om Arbetslinjen till exempel. 

 

Jag njuter av sprickorna för jag tycker det är skönt att få ana en verklig person där inunder. Plus att det ger mig mindre ångest såklart. Och jag tänker att det ger henne mindre ångest också.

Det här inlägget tex, gladde mig. Det är ett av de få inlägg som Clara bjuder på bara ibland, där vi faktiskt får veta lite mer om  henne och där hon bekänner eventuella svaga sidor. Att glädjas över att vara vuxen, samt att INGEN av hennes vänner är i samma branch så hon slipper gå runt och vara missunnsam och ständigt tävla, vittnar ju om ganska fula känslor som få pratar högt om. På sitt vanliga, vinnande sätt, får Clara det att låta som något helt normalt och näst in till coolt. 

 

Senaste gången jag log för mig själv var efter att först ha läst det här inlägget och sedan det här. 

I det första inlägget skriver Clara, på ett lättsamt sätt, hur hon lämnat sin 2åring ensam inomhus och gått ut med hunden. Fattar ni! Hon lämnade en 2åring ensam inomhus och gick på en "kort promenad" med hunden! Sedan låste sig barnet inne och Clara fick klättra in via balkongen- hohoho så tokigt det kan bli va!

Det är 35 som kommenterat inlägget. Ungefär tre av kommentarerna är försiktigt kritiska. Kvinnor, som försiktigt påpekar att det kanske var lite väl risky att lämna en 2åring ensam inomhus för att själv gå ut med hunden. 

 

Betänk att Katrin Zytomierska eller Magdalena Graaf eller dylik hade skrivit samma sak. För det första hade det blivit rubriker i tidningarna och för det andra hade kritiken varit massiv. Men UnderbaraClara kommer undan med det. 

Några dagar senare publicerar hon det här inlägget som man tydligt märker är ett svar på den försiktiga kritiken angående hennes beslut att lämna en 2åring inomhus och själv gå ut med hunden. 

Här gör Clara klart för oss alla att det minsann är svårare att ge barnen "frihet under ansvar" än att vara sträng. 

 

Och återigen så njuter jag. Njuter av att ta del av Claras så uppenbart extrema problem med att ta kritik. Hennes behov av att alltid ha rätt och hennes förmåga att vända även sina sämre sidor till något coolt och positivt. 

För man VILL JU läsa Clara. Tack vare de där Arbetslinjenguldkornen hon släpper ifrån sig då och då. 

Och den där fasaden gör ju verkligen sitt jobb på så sätt att man ju aldrig tappar nyfikenheten vad gäller Clara. Kanske är allting otroligt noga uttänkt, ja, det LÄR väl till och med vara så. Och jag slutar liksom aldrig facineras av henne. 

Idag blev mitt Facebookkonto kapat. Så in i helvite. Så om du haft kontakt med mig på FB idag så är det inte jag som skött den kontakten så att säga. 

 

Nu har jag inget FB. Kanske kan min man återställa det senare, vi får se. Men det ser lite mörkt ut så att säga. 

 

Jag har vart med i Facebook sedan 2008. Jag är en väldigt flitig användare för jag älskar Facebook. Jag har sjukt många vänner där och sköter en stor del av min kontakt med gamla vänner via det. Jag delar länkar, biler, skriver av mig och ja...är jävligt aktiv där med andra ord. Nu känns det lite tomt. 

 

Ändå är det lustigt, för hela helgen har jag gått runt och tänkt på och pratat om att eventuellt gå ur. Så blir det måndag och valfri kapare sköter det åt mig! Nu när jag inte har tillgång till det, undrar jag dock varför jag ville gå ur.. Hello beroende.

 

Nej men ärligt. Jag har tänkt så mycket på det där på senaste. På VEM JAG ÄR om jag inte har Internet. Om jag inte använder FB, Instagram eller inte ens bloggen. Vem ÄR jag då? Vad GÖR jag då? Hur blir mitt liv? 

Jag tänker att det blir lugnt och skönt. De senaste veckorna har jag bara blivit argsint varje gång jag dragit igång datorn eller surfat på telefonen. Och argsintheten brassar ju upp en. Får en att surfa vidare, leta mer grejer att uppröras över. Och så lämnar det hela mig endast med en känsla av att jag hatar världen och att Alla Andra är Dumma i Huvet utom jag. Jag vet inte om det är helt sunt faktiskt..

 

Det skulle vara spännande att se vart ens tankar tog vägen om de fick löpa mer fritt tänker jag. Visst berikas man främst av andra människor, men visst fan skulle man kunna berikas minst lika mycket av att INTE berikas av andra? Eftersom man de senaste åren berikats av andra oavbrutet, via Internet och sociala medier. 

 

De senaste veckorna har ju det här med föräldrars telefonvanor debatterats ganska hårt. 

Det fungerar som det alltid gör. Först varnar någon, eller, först PÅPEKAR någon att det SKULLE JU KUNNA VARA SÅ att barnen eventuellt blir lite bortglömda när föräldrarna sitter så pass mycket med sina telefoner som vi gör. Någon vill dra igång en debatt kanske. HUR kommer våra barn att påverkas? HUR kommer de att minnas sin barndom. HUR kommer DERAS internetvanor att se ut i framtiden och är det självklart att det är BRA, det de lär sig av oss? 

Och så direkt kommer då de som jag skulle vilja vara så stöddig att jag kallar dem för "de med det dåliga samvetet". De med det dåliga samvetet vill inte lyssna på den saken. De vill slå det ifrån sig. Precis som med dagisdebatten. Någon vill starta en debatt kring barns 40timmarsveckor på dagis och då kommer De med dåligt samvete och ryter ifrån och menar att ifrågasättarna är mesiga alternativt skuldbeläggande alternativt bakåtsträvande alternativt kvinnofälla alternativt vad fan som helst. 

Och debatten dör effektivt ut. För ingen vill ju vara varken bakåtsträvare eller mesig.

 

Jag tror att det är de som känner sig mest träffade som gör så. De som sitter mest av alla med sina telefoner/har sina barn längst på förskolan men inte vill/kan göra något åt det. De måste därför vända på debatten, eller, döda den och debatten dör. Jag skulle även vilja kalla gruppen för de med jävligt dålig självinsikt.

 

Själv tillhör jag då den lite ovanliga gruppen "vi som HAR dåligt samvete för allting men faktiskt även ÄR ÖPPNA för en diskussion i ämnet, trots att det dödar våra själar och hjärtan och ger oss ångest de lux i flera månader". 

Därför skulle jag gärna debattera föräldrars telefonvanor, för jag KAN INTE bara rycka på axlarna och tänka "mår jag bra, mår barnet bra" för jag är absolut faktiskt inte alls säker på att det stämmer. 

Sen är det ju klart att barn är olika och alla familjers rutiner är olika. 

Men för VÅR familj förändrades mycket när jag och min man fick smartphones. Vi blev en NY TYP av familj. Och jag kan inte glasklart säga att den förändringen var enbart positiv för våra barn. Inte för oss heller. Jag kan se både för och nackdelar absolut. Men inte glasklart säga att fördelarna överväger nackdelarna. 

 

Så ja. Barnen är absolut en anledning till varför jag på senaste funderat på att Lägga Av så att säga. 

Snart ska jag få en bebis också. Jag vill inte att han ska bli en smartphonebebis som får umgås hela dagarna med en mamma som sitter med näsan i telefonen medan han ligger i babygymmet/babysittern/är allmänt passiv som bebisar oftast är när de är nöjda. 

SAMTIDIGT. Samtidigt kommer jag ju att vilja VISA UPP HONOM FÖR HELA VÄRLDEN när han kommer. Hans första bad, hans första leende, bittra statusuppdateringar när man tvingats upp kl 05 en morgon när han sovit klart för natten. Allt sånt där älskar ju jag. Och jag tror att jag är ganska bra på att visa upp mitt liv på ett underhållande sätt i sociala medier. 

 

Nina skriver om sin Internetångest i ett inlägg i den återuppväckta bloggen. Hon skriver att HON hade ÄLSKAT om någon av hennes föräldrar bloggat när hon var barn. Vi har pratat en del om det eftersom jag själv är dotter till en krönika(i lokaltidningen)ochbokskrivande mamma som skrev nästan uteslutande om småbarnslivet, alltså om livet med MIG och min bror när vi var små på bondgården där vi växte upp. Jag är ju van med att ha dokumenterats själv och jag är väldigt stolt över vartenda ord som vår mamma någonsin skrivit. Även väldigt glad över att min barndom finns så fint dokumenterad i hennes böcker och krönikor. Privat fotograferade hon även väldigt mycket, vilket jag verkligen har märkt skiljer familjer från så sent som 80talet åt. En del föräldrar fotade nästan ingenting och vissa har väldigt få bilder från sin barndom. Medan andra, till vilka min mamma tillhörde, överdokumenterade och fotade rullar i massor. Och jag är väldigt glad för det. 

Och jag tror att föräldrars dokumenterande av det man gör, skickar ut viktiga signaler till barnen att DET DE GÖR är värt att visas upp. Det de SÄGER är viktigt och värt att sprida vidare. Det är väldigt mycket antijante att vara aktiv inom sociala medier och det är nog en jävligt bra grej att lära sina barn. 

Bara det att fota sina barn mycket tror jag är en viktig bekräftelse som man DESSUTOM smidigt kan utföra utan de klassiska "vad DUKTIG/SÖT du är". Man kan bara tyst smälla av en bild och ungen fattar att det den just gjorde var värt att dokumenteras. 

 

Precis som Nina så är mitt äldsta barn nu så pass stort att jag kan fråga henne om det är okej att jag lägger ut bilder. Det händer att hon säger nej. Det händer ännu att jag gör det utan att fråga. Jag måste bättra mig på den punkten. Om något år har hon eget FBkonto och egen smartphone. Jag fasar för det. För från och med då måste jag lägga ner allt tror jag. Kanske främst bloggen. Eller? Är DET, att jag känner så, ett tecken på att det är väldigt stor skillnad på hur jag är som MAMMA och på hur jag är som JENNY? Kanske. Fan vad mycket det finns att tänka på. 

 

Nej. Inte ens min systemutevecklare till man kunde fixa igång mitt FBkonto. Han tror att det kanske funkar imorrn. Vi får se hur det blir. Kanske ska jag börja läsa böcker och sms:a istället nu. Och vänja mig av med behovet att ständigt visa upp allt jag gör. Vi får se hur det blir. 

 

SKÖNT! 

Idag var David ledig och vi lämnade ungarna och åkte till sjukhuset. Träffade diabetessyrran som konstaterade att jag äntligen nått bra nivåer på mitt blodsocker. Sen hastade vi vidare och träffade min fina läkare som gjorde tillväxtultraljud och det visade sig även att Bennys hetsiga växtkurva har mattats av. Nu närmar han sig medelkurvan igen istället för att ligga vid den högre tillväxtkurvan. JÄVLAR VAD SKÖNT!

Hon lovade mig också Snitt, vilket kommer planeras in i vecka 39, runt den 3 december, eller i vecka 38 i slutet av november beroende på hur Benny växer. Benny var som vanligt Ovanligt gullig på ultraljudet och sprakade för allt vad han hade. 

 

Sen åkte vi hem och jag sov på soffan i en timme ungefär medan David rustade trädgården inför Stormen. I eftermiddag har vi pysslat inne och så hämtade vi ungarna och käkade lax och spelade Fia med knuff (jag förlorade) och sedan somnade de tryggt. 

 

Nu sitter vi här och väntar på strömavbrott och orkan. Det är ganska mysigt, men lite pirrigt också. Vi har rustat hela dagen. Tappade precis upp vatten ifall ifall. Läste att stormen Gudrun uppmätte 33 sekundmeter och då var människor strömlösa i veckor efteråt. Ikväll har redan 30 sekundmeter uppmätts på södra ön och då är kulmen flera timmar bort. Ja jag går igång lite på sånt här. Jag är smhi-nörd och kollar slaviskt flera gånger per dan. Troligtvis en effekt av att jag inte har körkort och är ganska beroende av att kunna ha koll på vädrets nycker. 

 

Än har vi ström i Visby iaf. Vi får se hur länge till. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här låten blev ju väldigt passande nu eftersom jag tänkte att jag skulle skriva om några Bra Dagar. Och så har Lou dött och allting. Sorgligt, men ärligt, gubben var 71 år och jättesjuk..

 

Jag har, som sagt, haft några Bra dagar. Det var ganska längesen och jag tänkte att jag skulle skriva om dem så jag minns dem sen när jag inte längre är dräktig och ser tillbaka på min dräktighet. 

 

I fredags var barnen lediga. Vi mös på förmiddan. Stora och jag påbörjade bygget av ett Spökhus som hon sedan fortsatt under hela helgen. 

Jag var liksom pigg i fredags. Jag hade inte jätteont. Jag lagade mat och barnen lekte. David kom hem från jobbet och vi packade ihop oss och åkte till badet. Det var ljuvligt. Vi har det alltså så jävla härligt när vi badar. Jag måste minnas det sen, när vi plötsligt har en bebis med oss och det hela lär vara lite mer kaosartat. Just nu är det långt ifrån kaos. Vi tar varsin unge till varsitt omklädningsrum. De är stora. Kan i det närmaste tvätta sina hår själva. 

Vi badade i drygt en timme. Jag var mest med stora i bassängen, vilket är ovanligt. Annars brukar den lilla vilja sitta klistrad i min famn, för bassängen är egentligen lite för djup för henne. Hon bottnar bara längst in. Men nu har hon lärt sig att simma omkring med sina simpuffar på armarna även där hon inte bottnar så nu är hon mycket mer tillfreds i bassängen. 

Efter badet fick övriga familjen glass. Jag fick ett äpple. 

SEN. SEN åkte vi till ICA MAXI. I värsta fredagsstressen. Hela jävla Visby var där. 

Vi lämnade in barnen i deras lekhörna. De älskar det. Vi gick runt i nästan en timme och handlade. Köpte lite kläder till ungarna. Blommor till mig själv. Helgmat och mys. Jag hade liksom inte ont! Jag kunde GÅ i en TIMME på Ica Maxi och hade inte ont! Helt fantastiskt! Badhus är helt enkelt the shit för mina fogar.

 

På hemvägen hämtade vi mat som vi åt med tända ljus när vi kom hem. Sen skar vi ur pumporna vi hade köpt och de blev skitfina. Barnen var rysligt trötta när vi slutligen placerade oss i soffan för fredagsmyset. Tända ljus. Film. När det blev läggdags tog vi ner lillans madrass till storans rum så de fick sova över. De låg och skrattade och busade i nästan en timme innan de somnade.

Senare somnade jag på soffan som jag älskar. 

 

 

Igår vaknade jag och var pigg. Hade lite ont, men inte så farligt. Barnen mös framför tv:n. David hade sovmorgon. Barnen fick lördagsgodis direkt efter frukost i soffan. De älskade det. 

Emilia kom förbi med en halv påse nyponpulver. Vi har inte setts på sjukt länge. Gick på gymnasiet tillsammans. Hon ska ha barn ungefär exakt samma dag som vi. Våra magar krockade rejält när vi kramades. Det var fint att ses. 

Sen fixade jag korv till lunch medan David dammsög hela huset. Barnen lekte så himla fint. Och efter lunchen åkte vi en sväng. Till djuraffären. Kollade in dvärghamstrar. Barnen önskar sig det i julklapp och vi lade diskret in en beställning på två stycken som ska hämtas några dagar innan jul. Jävla gulliga djur. 

Sen åkte vi till Clas Ohlsson och köpte en ny dammvippa. Och sen fikade vi på fik. Det gör vi väldigt sällan. 

 

Hemma igen var vi ute på gården en stund. David placerade om vår antenn och satt på taket mest. Barnen lekte med alla löv på studsmattan och blev blöta. Jag satt i en trädgårdsstol och pratade med mamma i telefon. Sen gick jag in och fixade varm choklad och (köpe)bullar åt mina blöta och trötta barn som kom in sen. 

 

Sen fick jag lite Kraft och började städa vår jättestora bokhylla som städas två gånger om året. Därav dammvippsinköpet. Barnen spelade Nintendo. Jag lyssnade på podcast. David började montera ihop den enorma byrån vi har köpt till hallen. Sen kom svärmor förbi en stund. Satt i soffan och pratade en timme. Hon är fin hon. 

Sen gjorde jag ugnspannkaka på dinkelmjöl. Glömde salt, men det var gott ändå. 

På kvällen såg vi Så mycket bättre och barnen fick vara vakna. De älskade inte programmet, men tyckte att Ebbots version var bäst. Det tyckte jag också. Och Agnes. 

Lillan sov över i storans rum igen. De låg och skrattade och busade en stund innan jag läste en bok om SjörövarRakel och de somnade. 

Sen somnade jag på soffan som jag älskar. 

 

Idag fick jag en lite ofrivillig sovmorgon. Jag är alltid sur efter att jag har haft sovmorgon. Så jag surade och bokade biobiljetter till mig och lillan och på eftermiddan gick hon och jag och såg Prick och Fläck på bio. Det var fint. 

Sen hämtade de andra oss och vi lekte en stund i Almedalen och fikade på bibblan. Det gör vi mycket sällan. 

Min man hatar egentligen att fika. Han tillhör den rastlösa sorten nämligen och har svårt att se vitsen med fikande. Men jag älskar det och jag vet att det är därför han föreslagit fika inte mindre än två gånger denna helg. Jag älskar honom ganska mycket för det. 

Sen åkte vi hem och det blev mörkt och vi tände ljus och barnen började leka och David monterade klart den enorma byrån och jag gav ungarna mat och slängde ungarna i badet. Jag och David flyttade över lakan och grejer till vår jättestora nya byrå och fick på så sätt plats för bebisens kläder i vår garderob. Snar ska vi börja plocka fram kläder åt honom. Men inte riktigt ännu. Här ropar man ju inte hej förrän man är över bäcken. 

 

Imorrn ska David vara ledig. Vi ska till diabetessköterskan. Sen ska vi ha förlossnings/kejsarsnittssamtal med vår läkare. Sen ska vi på tillväxtultraljud. Vi får ultraljud varannan vecka nu för han har växt lite för snabbt under lite för kort tid. Det är jävligt jobbigt och det är därför jag inte går ensam på någonting längre, David följer med på allt. Ifall ifall. 

Förutom de tre tiderna imorrn har jag tid hos barnmorskan på onsdag och tid hos sjukgymnasten på torsdag. 

 

Jag väger 103 kilo nu. Livet med 103 kilo har varit jävligt fint den här helgen. Min mage är enorm nu alltså, men det är förstås inte så roligt eftersom vi vet att han därinne växer lite väl snabbt. Undrar så jävla mycket hur det här ska sluta, men försöker att inte tänka på det för mycket. Det är ganska lätt eftersom allting går i 180 nu. 

Vet inte riktigt vilken vecka jag är i ens. Kanske är det 34 nu?? Hur som helst- inte så långt kvar. Om någon vecka ska jag ta fram kläderna.

 

Försöker njuta av saker nu som jag tänker att jag borde njuta av. Som att barnen gick upp själva och fixade frukost helt själva i lördagsmorse tex. Så vi kunde ligga kvar en stund och gona oss bara. Och som att badhuset är jävligt smidigt just nu. Sovmorgnar, städning utan störning, långa duschar och förmånen att kunna lägga sig på soffan och vila en stund medan barnen pysslar med sitt. Sånt njuter jag av. Och barnen i sig förstås. 

 

Ikväll grälade vi lite, jag och ungarna. De hade lekt själva men SÅ FORT jag satte på lite hög musik och började dona med mitt nere i köket så kom båda springande och gnällde över min höga volym och var allmänt suriga, SOM VANLIGT när jag ska spela lite MAMMAMUSIK med MAMMAVOLYM (de är som två små pensionärer..). Så vi grälade lite och de gick till andra rum. Så efter en stund kände jag storans armar runt min midja och hon kramade mig och jag kramade henne och hon sa :

 - Du vet väl att det är för att vi vill va med dig bara? 

Och ja, det vet jag ju men det var väldigt fint och bra att bli påmind om att barnen faktiskt väldigt sällan VILL JÄVLAS med en utan faktiskt oftast bara vill VA. Så jag vred ner en stund och vi sjöng tillsammans och sen vred vi upp igen och lyssnade på Rihanna som vi tycker sjunger så himla bra och sen stängde vi av och sjöng låten tillsammans. De på hittepåengelska. De sjunger så himla fint båda två. Som änglar ungefär. 

 

Jag älskar dem. 

 

 

 

 

 

(Notera att HON är NAKEN i videon medan HAN är PÅKLÄDD.

 

 

Idag har vi haft ljus tända hela dagen för det oerhört sorgliga som hände i min födelsesocken Näs igår. En 14årig pojke dog efter en motorcrossolycka. 

Mina kusiner förlorade en kusin så därför känns det nära, trots att jag inte kände pojken och bara är bekant med hans föräldrar. 

Men så är det ju som det är när barn dör också. Ingen lämnas liksom oberörd av det. 

 

Så vi har haft tända ljus hela långa dagen och jag har berättat för barnen om vad som har hänt och de har pratat och funderat ganska mycket kring döden hela dagen idag. Lillan tyckte sig se "en litn bit av moffar" på ett moln och så har de funderat över om killar fortsätter att vara killar när de blir änglar eller om alla blir tjejer när de kommer till himlen (de har aldrig sett en bild på någon pojkängel). 

 

Barn är så jävla softa och fina med döden. För små och oförstörda för att inte kunna prata och tänka fritt omkring det. För små för oro över att framstå som klumpiga.

Ungdomar är också fina med sånt där. Inga ord är liksom för stora och pampiga i en tonårings mun. Det är stora känslor och tonåringar har också ofta vett att förstå att andra människor är nödvändiga i dödsituationer. De vill hålla ihop, inte vara ensamma, sörja tillsammans. 

Läste den här artikeln imorse och kände att den var ju bra. Mycket av mina tankar om förskolan finns med där. Som tex det här med föräldrars övertro på förskolan. Att många på allvar verkar tro att barnet (främst de under 3) faktiskt mår bättre av att vara på förskolan framför att vara hemma. Att föräldrar som vill ha sina barn hemma blir kritiserade av andra föräldrar som menar på att barnen hamnar efter i utvecklingen osv. 

 

Det här med kvalitetstid också. Hur föräldrar tycks vilja kompensera upp det faktum att barnen har fått ha "tråkigt" på dagis genom aktiviteter på aktiviteter och aldrig får barnen vila. Aldrig lära sig att ha tråkigt. Aldrig lära sig att njuta av vardagen. 

 

Hon ifrågasätter, precis som jag, barn som inte tycks ha någon integritet. Som är nöjda med vem som helst. Som inte reagerar på nya ansikten, utan springer med öppna armar mot vilken främling som helst och godtar denne som omhändertagare. Bara dumma människor tänker att det är en lyckad uppfostran bakom sådana barn. Dumma människor som aldrig läst om anknytning och som inte tänker på att vuxna människor som funkar likadant oftast är utvecklingsstörda eller dylikt. Kvinnan i artikeln menar att dagis kan vara en orsak bakom detta. Att barnen skolas in på dagis, snabbt och mot hela personalgrupper. Att barnet tvingas godta vem som helst som omhändertagare. "Nästan inga barn idag är blyga för vuxna", säger hon och ifrågasätter det. Det gör jag också. 

 

Men samtidigt. Det är ju för jävligt att läsa en sån här artikel. Från en människa som verkligen vet vad hon snackar om (hon har jobbat som förskolelärare sedan 74) och som inte verkar tycka att förskola är en bra grej för barn. Kul om man hade haft sina barn på hennes förskola! 

 

Överhuvudtaget borde personal på förskolor tänka sig lite för vad det är de säger i såna här lägen. Inte alla föräldrar lämnar sina barn på förskolan utan eftertanke och en smula ångest. Det finns vi som har lite mer ångest än vad som är brukligt också. Som ifrågasätter och våndas. Och att tala om för oss hur jävla dåligt förskola är för våra barn är...inte så smart helt enkelt. 

Sedan tänker jag på skulden. 

 

Förskolan uppfanns för att kvinnor skulle kunna börja jobba. Än idag ses mamman som den främsta vårdaren av barnet och jag tror att de flesta kvinnor lever med vetskapen att om inte förskolan fanns så skulle inte vi kunna jobba. För då skulle vi få vara hemma med barnen. Än idag. Såna här artiklar skapar ångest bland mammor. Lägger skuld på oss. Får oss att jobba halvtid. Papporna skakar av sig och går vidare. De ska jobba, hur som helst. 

 

Och så är jag så jäääääävla trött på att man alltid alltid alltid ska gå runt och tycka synd om förskolepersonal. Att man alltid alltid alltid påminns om eller förväntas ha i bakhuvet hur kämpigt de har det. Med de stora barngrupperna. Med minskade personalstyrkor. Med ljudnivåerna. Med BARNEN. 

Alltså, jag tänker: BYT JOBB då för i helvite. Om man hatar förskolan, hatar föräldrarna, hatar barnen och/eller tycker synd om dem för att de tvingas utsättas för en själv så tänker jag spontant att man inte ska ha det yrket. Om man bara ska gå runt och tycka synd om sig själv och om barnen och förakta de stressade föräldrarna så borde man liksom inte jobba på förskola. 

 

Amen

Ärligt. Det är ingen ide att jag skriver blogg som det är nu. Ungefär ca en mening som kommer ur min mun varje dag är positiv. Och då är jag en storpratare av rang. Det är helt enkelt inte kul att lyssna på mig. Inte kul att vara med mig. Inte kul att vara min man. Inte kul att vara mina barn. Inte kul att vara min mamma. Inte kul att vara min vän. Ingen borde få ta del av mig just nu. Jag borde få bli nedgrävd. Eller kanske inlåst i ett mycket mörkt rum, fullt med mjuka madrasser. Där borde jag sedan få ligga i 8 veckor tills jag kläcker. Fem gånger om dagen kunde någon langa in dubbelportioner mat till mig så att jag inte riskerade undernäring. Det krävs ju lite för att nära den här kroppen nu. 

 

 

My foglossning is killing me

My diabetes is killing me

My 100 kilos are killing me

My järnvärde is killing me

My restless legs are killing me

My kramper i vaden is killing me

My sockersug is killing me

My humörssvängningar is killing me

My ryggvärk is killing me

My sura uppstötningar is killing me

My nattliga och dagliga, enorma och aldrig sinande svettningar is killing me

My halsbränna is killing me

My pantade man is killing me

My gnälliga ungar are killing me

My svamp i fittan is killing me

My sammandragningar is killing me

My tre jävligt krävande katter is killing me

My jävla ruckel till hus is killing me

My drygt 1.5 månad kvar till förlossning is killing me

 

Dont fucking tell me what to do

Det är jag som är kapten på den här båten nu.