Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där.
När jag och Nina pratade om Clara och allt det där i vår podcast förra veckan, så sa Nina en sak som jag gått och tänkt på sedan dess.
"Men tänk om hon är som vi var. Att hon haft skitmycket komplex tidigare och äntligen övervunnit dessa och nu ÄNTLIGEN VÅGAR ta en bild på sin rumpa".
Alltså, att det skulle kunna ligga någon slags seger bakom det hela.
Jag och Nina har pratat om samma sak tidigare i podden. Hur vi, som barn, var så otroligt övertygade om vår egen utseendemässiga fulhet att vi istället, båda två, aktivit tänkte att "jag får kompensera fulheten med en fantastisk personlighet istället". Hur vi inte sminkade oss på grund av att vi tänkte att det ändå inte var någon ide, samt i rädslan att någon skulle tänka "gud vad hon gör sig till, stackars henne för det hjälper ju ändå inte".
Båda två har vi också upplevt hur det vände. Hur vi en dag liksom upptäckte (genom bekräftelse från andra, givetvis) att vi inte var så himla fula ändå. Hur vi då plötsligt VÅGADE börja sminka oss, klä oss i noga utvalda kläder och framhäva våra kroppar och utseenden. Kicken i det! Kicken över modet och glädjen över att inse att man hela tiden varit en ful ankunge som faktiskt en dag fick bli lite snygg.
Jag minns hur jag ÄLSKADE mitt utseende. För mig vände det vid 16, när min absoluta drömkille blev kär I MIG! Jag FICK honom, liksom! Och han avgudade marken jag gick på! Alltså KUNDE jag ju inte va så himla FUL ändå! Efter honom kom andra unga män och fyllde upp självförtroendet. Och JAG VET att det är en DÅLIG SORTS självförtroende. JAG VET att den bästa kärleken till sig själv finner man liksom INOM SIG. Men jag är ändå TACKSAM mot många av de unga män som faktiskt, av sitt hjärtas godhet (ja för de gjorde ju det för att vara snälla), gjorde klart för mig att jag var helt jävla grym, både personlighetsmässigt men också fysiskt, så att säga.
Mellan 16 och 20 var min kropp mitt tempel. Jag tyckte att jag var skitsnygg och bara det gjorde nog att jag säkert också var det, för jag bar ju min kropp med stolthet då.
Sedan har jag, precis som min vän Nina, upplevt tillbakagången. Då man upptäckte hur jävla sekundärt ens utseende är. Då man, med den insikten, inte orkade bry sig längre. Då man faktiskt, på riktigt, började älska sig själv och därmed upptäckte att just utseendet inte har något att göra med den RIKTIGA kärleken till sig själv.
Vi slutade sminka oss annat än till fest. Slutade raka benen. Jag är påväg mot fleecetröjor och foppaskor vad gäller kläder och känner inte längre något behov av att framhäva min kropp och mitt utseende på samma sätt. Just därför att det är så himla oviktigt. Inte heller känner jag något behov av att ha en skinande personlighet för att "väga upp" och jag känner överhuvudtaget väldigt lite behov av att bli älskad och omtyckt, annat än av mina närmaste förstås. Ibland skäms min man lite över att jag inte är trevlig. Jag orkar liksom inte göra mig till. Folk får ta mig för vad jag är. Spelar ingen roll vad de tycker. För jag vet ju. Vet att jag mer än duger.
Jag är ju dock inte dum. Jag fattar ju att alla de här olika faserna i livet på något sett har lett mig hit. Och det är just den där "äntligen vågar jag bry mig om mitt utseende"- fasen som jag tycker är intressant, särskilt eftersom jag fått så många kommentarer om Claras MOD och styrka och förebild hit och dit.
Kanske hade jag aldrig nått hit som jag är idag, om jag inte hade haft min "modiga" period. Kanske behöver vi alla en riktigt jävla EGOBOOST i livet då man låter omvärlden bombadera en med bekräftelse. Kanske behöver man VISA UPP SIG riktigt jävla ordentligt, under en period, för att sedan kunna gå vidare.
Jag undrar hur det är för riktigt vackra människor som från att de blir medvetna människor, alltid vetat att de är vackra...Som fått omgivningens bekräftelse från dag ett liksom. Spontant tänker jag att det är svårare för dem att komma vidare...Samtidigt har vi ju en sak gemensamt, både vackra och mindre vackra och det är ju vetskapen om att utsidan ÄR VIKTIG. Det är VIKTIGT och POSITIVT att vara vacker. Vi mindre vackra kämpar hela våra liv mot just den vetskapen, att vi bär HANDIKAPPET att vara mindre vackra. Medan många vackra ju kämpar mot samma sak- HANDIKAPPET att vara vacker. Vilken jävla paradox egentligen! Som ändå grundar sig i samma sak.
Vi måste lära oss att utsidan inte spelar någon roll i det långa loppet.
För mig kom det när jag fick barn. Att jag träffade en man som jag kände mig fullständigt trygg med i alla situationer (även de skitfula, typ, förlossningssituationerna) spelade också in. Faktiskt.
Kanske KAN man inte älska sig själv förrens man ser renaste kärlek strömma ut ur en älskad persons blick..
Kanske KAN man inte älska sig själv förrens man själv är älskad av en person som älskar en ovillkorligt.
Föräldrars kärlek är ovillkorlig, men ju väldigt ofta kantstött efter svek och trauman från barndomen. Alla har vi blivit svikna och traumatiserade av våra föräldrar på något sätt, även om inte alla behöver psykologhjälp vid vuxen ålder sen. Så skadar nog alla föräldrar sina barn på ett eller annat sätt (vilket nog också är nödvändigt).
Och att då träffa en person som liksom älskar en med alla ens fel och brister, som ju faktiskt både barn och partner ofta gör. Det är ju jävligt värdefullt får man säga.
Det visar ju en att det man under en längre tid, långt därinne, misstänkt, stämmer. Att man är bra just så som man är.
Så ja. Det är klart man behöver andra människor för att älska sig själv. Ingen människa är en ö.
Men jag vet i fan... Just den där fysiska bekräftelsen. Tänk om man inte kommer vidare då? Hela världen kryllar ju av människor som liksom stannar i den fasen. Som för ALLTID, i hela sina liv, är BEROENDE av andra människors bekräftelse av ens utseende... Det är något som skaver där.
allting handlar om att vi ska älska dem för att sedan köpa deras grejer
Oh fy fan.
Här är för fan precis huvudet på spiket det jag, på några grusiga omvägar, försökte få sagt vad gäller våra större bloggare i Sverige idag.
Hur vi ba "ooooh, Kissie är ju skitbra för hon tycker att homosexuella ska få gifta sig"! och "ooooh, UnderbaraClara visar ju faktiskt upp hur en NORMAL kvinnokropp kan se ut" (vilket även Lady Dahmer skrev väldigt bra om) och "ooooh, Blondinbella är ju skiiitcoooool som har värsta företagen. Värsta superkvinnan och förebilden".
När allting ju faktiskt egentligen ju handlar om att vi ska älska dem för att sedan köpa deras grejer. Alternativt, fortsätta besöka deras bloggar for ever, vilket ju ofta leder till att bloggarna måste avhumanisera sig själva och ge oss "vad vi vill ha", vilket ofta innebär att fortsätta bära upp sådant som många gånger är destruktivt (tex då, att skapa ouppnåeliga ideal som vi facineras av och vill ha mer av och därför ständigt måste återkomma till).
Och jag vet att gränsdragningen är svår. Hur fan ska kvinnor tjäna pengar då? Och så klassiskern: det är så typiskt att vara kvinnor läggs med det där ANSVARSOKET på axlarna. Det kan man ju fundera över.
Men JAG tänker att det MÅSTE finnas sätt att tjäna pengar på, UTAN att upprätthålla de fulaste delarna av patriarkat och kapitalism...
Jag bara undrar varför kvinnor ALLTID måste framställas på samma sätt?
Genusfotograften är en person som jag gillar. Hen (jag vet ärligt inte vilket kön hen har) har uppmärksammat mig på en hel del via sin blogg. Jag gillar att hen visar på rakt självklara grejer, som man själv svurit över, men även små subtila detaljer, som jag aldrig själv skulle ha tänkt på.
Det här med att fotografera kvinnor ovanifrån tex.
Min vinjettbild i tidningen är fotad ovanifrån. Den manliga fotografen insisterade dock först på att få fota mig nerifrån, för att få till det där MAKTperspektivet (han är verkligen en underbara både människa och fotograf- Tommy Söderlund), men när jag såg bilderna fick jag tyvärr bestämma om.
Jag är ju skitstor. Nästan 180 lång. Bredaxlad, bredrövad, stor i allt. Att ta foton på mig nerifrån är som att...ja...Det blir inte något jag kan stå ut med att glo på i tidningen varje vecka i alla fall.
Inför fotandet av den senaste bilden hade jag ett linne på under klänningen, för jag visste att urringningen kunde "hala ner" så att säga. Tyvärr halade det hela ner ändå och mina tuttar blev synliga på alla bilder. Då sa Tommy "ja men du är ju en kvinna, kvinnor har bröst, inte är det något du ska behöva dölja". Och det har han ju rätt i.
Jahaaaaaa, hur tänker hon HÄR nu då, undrar ni, som de senaste dagarna fått uppfattningen om att jag i princip vill att alla kvinnor ska klä sig i burka. DUBBELMORAAAAAAL skriker ni kollektivt framför era datorer nu.
Men jag tänker att det finns skillnader. Ganska uppenbara sådana. Surfar man runt hos Genusfotograften blir man verkligen medveten om att man kan framställa människor på olika sätt via bilder.
I Martina Haags bok "Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) finns den här bilden:
Här har man alltså valt att skära bort delar av Martinas huvud för att även få plats med Brösten. JA. Det är en fin bild. JA. Martina Haag är en kvinna och kvinnor HAR bröst, precis som fotograften sa till mig. MEN, det finns en skillnad på bilderna. Hade min bild sett ut som Martina Haags hade den sett ut såhär:
Och jag vet att bilden är liten (har ingen större) men ser ni skillnanden mot bilden i det förra inlägget? Nu är jag ett kapat huvud och ett par bröst. Brösten är framträdande på ett helt nytt sätt. Kan ni också se det?
Genusfotografen har faktiskt skrivit ett inlägg om ansiktslösa rumpor som jag tyckte var intressant. Där hänvisar hen även till en artikel om en undersökning kring det här med hur kvinnor ses som Kroppsdelar snarare än som hela kroppar/individer.
När man är feminist har man oftast tänkt väldigt mycket på såna här saker. Hur kvinnor framställs i media av ofta manliga fotografer. Hur vi kvinnor matas med en bild av kvinnokroppen via dessa bilder. Genusfotografen gör det så himla uppenbart HUR vi framställs, ofta som objekt. Ofta som små. Ofta som väna och milda.
Och det är därför jag tycker det är så sorgesamt att när sedan bloggar slår skitstort och kvinnor äntligen har en chans att ändra på den bilden och så gör man inte det, utan man fortsätter att mata samma ideal, samma objektifiering, men nu av oss själva, helt jäkla frivilligt.
Jag tänker att via bloggarna har vi ju äntligen chansen att ändra på saker och ting.
Något väldigt sällsynt när det gäller hur kvinnor framställs på bild är ju tex humor. Lady Dahmer gör var hon kan för att ändra på detta, senast via sin bild "penntricket".
Nina kör mycket med "den nakna sanningen", mycket osminkat, ostylat och roliga bilder med rörlighet i. Nina är fotograf.
Fanny, som fotar mycket, tar ofta annorlunda, lite konstnärliga självporträtt
Schmenus kör oretuscherat, vardag, osminkat.
Jag menar inte att ALLA MÅSTE göra likadant. Men jag har svårt att förstå varför inte fler hänger på... Jag har svårt att förstå varför man VILL posta BARA vackra bilder på sig själv. Varför man VILL lägga upp en närbild på sin rumpa i supertighta jeansshorts. Varför VILL posta redigerade bilder på sig själv där man ligger uthälld i en solstol i en minimal bikini. Och jag har svårt att förstå varför man BARA vill visa det. Varför man ALDRIG vill visa någonting annat.
Vad är det man vill nå? Vad är det man vill åt?
Många har skrivit att det väl är jättehärligt att alla de här kvinnorna VILL VISA UPP SIG. Att de, genom att visa upp sig, även visar att de är STOLTA över sina kroppar. Men om det är så, varför har vi då i alla år kritiserat kvinnorna som valt att vika ut sig? De smala modellerna som pryder våra offentliga rum? Gäller inte samma sak för dem? Här kommer ju ansvarsfrågan in i bilden igen. Många menar att företagen naturligtvis måste ta ansvar, medan "småföretagarna", dvs bloggarna, inte ska behöva ta samma ansvar. Men när bloggarna är större än tidningarna? När tjejtidningar väljer att använda sig av kända bloggare framför modeller i sina modereportage på grund av att bloggarna för länge sedan gått om modellerna i popularitet?
JAG TYCKER att det är orimligt. Orimligt att "de stackars bloggarna" inte ska behöva ta ansvar.
EN GÅNG, vill jag, i ett blogginlägg, göra lite som Schmenus gjorde med sin rumpa. Som en kontrast till alla de där stora bloggarna med de vackra, smala, vältränade kropparna, ville jag lägga ut en bild på min kropp. Lite dallrig , rund och mjuk. Jag ville visa på ETT ANNAT SÄTT, precis som många av er har hyllat UnderbaraClara för att göra.
När jag visade bilderna som jag tänkte lägga upp, för min man, blev han frågande. Hur tänkte jag? Fattade jag inte att det skulle kunna finnas människor som skulle kunna få ångest av MIN kropp? Han frågade vad jag egentligen hade för syn på min egen kropp? Och han frågade om jag inte hade tänkt på att jag via min blogg faktiskt också skapar ett ideal?
Jag vet att det finns mycket att fundera kring angående det här. Nina vill, via en bild, illustrera att det är sommar och att hon ligger i poolen genom att ta en bild på sin bikiniklädda kropp. Hur tar man en bild på en kvinnokropp utan att objektifiera den? Ska man ALDRIG visa upp sin kropp? Måste alla bilder vara "fula"?Vilka signaler skickar vi ut till våra döttrar när vi "gömmer undan" kroppen.
Men vi ska ju inte gömma undan våra kroppar! Det enda jag vill att man ska göra, är att tänka på hur man framställer sig själv, både skriftligt och bildligt. Vara medveten om att det finns andra sätt. Fundera kring vilken bild man VILL ge och VARFÖR. Jag menar heller inte att vi ALDRIG ska framställa oss som VACKRA. Jag bara undrar varför kvinnor ALLTID måste framställas på samma sätt?
Och så en sak till. När vi fortsätter att mata på med perfekta, redigerade bilder på oss själva och våra liv, kan vi då SAMTIDIGT kämpa för ett sundare kvinnokroppsideal? Är vägen till ett sundare kvinnokroppsideal att FORTSÄTTA objektifiera kvinnokroppar, men då istället "normala" sådana, eller kan ett alternativ vara att sluta objektifiera kvinnor helt?
Och förlåt, men jag kan inte hålla mig. Ta gärna en titt på de här två bilderna. Fundera över dem. Fundera över vilket samhälle vi skulle ha om kvinnor porträtterade sig själva lite mer såhär:
Sedan kan ni fundera vilket samhälle vi får när kvinnor ständigt porträtterar sig såhär:
Lika, men ändå så olika? På vilka sätt? Vilka signaler skickar kvinnan på den första bilden ut? Vilka signaler skickar kvinnan på den andra bilden ut?
det här med brösten..
Någon påpekade att jag eventuellt inte borde ha mage att kritisera stora bloggare för att de lägger ut bilder på sina kroppar med tanke på att det syns att jag har bröst på min vinjettbild i Gotlands tidningar / helagotland.se
Jag tänker att det finns en viss skillnad...
Jag tänker att om jag hade tänkt som vissa större bloggare så hade min vinjettbild sett ut typ mer såhär:
Frågan är nu: förstår ni poängen eller behöver jag vara övertydlig?
Avsnitt 20 (röv och sommarpodden)
HÄR har ni äntligen veckans avsnitt av Gotlandstrosorna! Det blev vissa tekniska problem till en början, men sedan löste det sig.
Den här veckan pratar vi om två saker
1. Sommarstämning och bröllopstider. Vi berättar om våra bröllop. Här kan man eventuellt få skratta en del.
2. UnderbaraClara och röven.
Nina skrev ett inlägg i debatten som ni kan hitta här.
Nu tar vi pause över sommaren men återkommer givetvis i höst, men både pod och andra spännande grejer. Ni har INTE sett det sista av Gotlandstrosorna!
om förändring
Naturligtvis finns det klara poänger med Ninas text om att det är strukturerna vi måste kritisera och jobba med istället för att anklaga privatpersoner.
Men såklart är jag inte helt med på tåget.
Hade LadyDahmer aldrig gjort det valet hon gjorde, när hon beslöt sig för att helt strunta i träning och skönhet på sin blogg, så hade jag aldrig skrivit inlägget om UnderbaraClara.
MEN. När Lady Dahmer tog sitt beslut, så visade hon att det faktiskt GÅR att driva en blogg, framgångsrikt, utan träningsbiten.
Det var inte något kollektiv som tog LD´s beslut. Det var EN PERSON, som tog det första steget mot det som eventuellt kan sprida sig vidare och leda till en större förändring.
Nina kritiserade själv, för några år sedan, föräldrar som sätter sina barn tidigt på dagis istället för att skära ner på andra saker och på så sätt få råd att ha barnen hemma längre.
Då var jag JÄTTE JÄTTE ARG på Nina. För jag kände mig träffad. Jag tyckte då att hon skulle skriva om KOLLEKTIVET. Klaga på strukturer och pressa på om lagförändringar istället.
MEN. Jag blev ju så upprörd för att jag kände mig träffad. För att jag innerst inne visste att jag hade gjort fel. Precis som jag tror att många av er känner när ni delar med er av era vikt och träningsframgångar i bloggar och övriga sociala medier.
OCH. Tillslut gav jag Nina rätt. Det spelar ingen roll hur man lagstadgar kring föräldraledighet, de flesta av oss (i medelklassen) HAR faktiskt möjlighet att vara hemma med våra barn under de två första åren, liksom vi alla har möjlighet att dela jämlikt på dagarna med våra partners, om vi bara vill.
Men det är såklart skitjobbigt att tänka och istället vill vi att STATEN tar hand om det.
JAG insåg då att JAG hade haft fel och inför nästa barn har vi bestämt oss för att försöka ha det hemma tills det fyller minst 2 år, för att vi tror att vi kan (ensamstående, låginkomsttagare, arbetslösa osv har och hade inte heller när Nina skrev om saken, med detta att göra utan det rör främst familjer i medelklassen som faktiskt skulle kunna)
Jag tycker det är samma sak med röven. Visst kan vi prata fint om strukturer om gör att vi kvinnor har otroliga behov av att visa upp våra kroppar och få beröm och bekräftelse för dessa, men ursäkta mig, hur mycket har PRAT lett till genom årens lopp? Förändring på riktigt, det sker genom handling.
Lady Dahmer handlade. Och ärligt. Mitt inlägg hade ALDRIG nått så långt som det gjorde om jag hade skrivit helt flummigt om "strukturer".
Ja, jag var hård i min ton mot UnderbaraClara. Jag borde ha tänkt på att mitt lilla lilla inlägg skulle kunna spridas och bli gigantiskt. Det gjorde jag tyvärr inte. Hade jag vetat det hade jag nog formulerat mig på ett vänligare sätt.
(Att flera stora bloggare blivit enormt mycket bättre på att länka har förresten också en del att göra med att, bland andra, jag lyfte den (otroligt känsliga) frågan för drygt ett år sedan, vilken också fick schvung och blev en snackis. Inte heller då var det särskilt blida ord jag använde mig av.)
Men jag hade ändå använt UnderbaraClaras namn. Liksom jag använder mig av Blondinbellas när hon, tex, gjort klumpiga uttalanden om transexuella som grupp, eller om det är något hos Lady Dahmer som jag vill motsätta mig.
Visst kan vi snacka strukturer tills vi kräks. Med förändringen sker när vi GÖR, inte sällan efter att ha blivit påminda om att förändring behövs.
Lägger ni ut statusuppdateringar angående hur många bajskorvar ni bajsat under det senaste dygnet också?
Well, även om jag eller du rent hypotetiskt är emot det så tycker jag det är underordnat - för var det inte någon viktigare aspekt som handlade om kvinnans rätt till sin egen kropp, eller kanske någon aspekt om kvinnans rätt att definiera sej själv, eller kanske var det kvinnans rätt till att uttrycka sej själv på de sätt hon behagar - allt detta utan att dömas av andra (?).
Det, tycker jag är viktigare än huruvida du, jag eller någon annan bloggläsare "godkänner" hennes träningsinlägg, bilder, jeansrumpa eller what so ever - hennes rätt till att uttrycka sej själv är viktigare än våran rätt att vara den som bestämmer avsikten med det hela, eller våran rätt att avgöra om det är okej eller ej. // Evelina den fina
Det, tycker jag är viktigare än huruvida du, jag eller någon annan bloggläsare "godkänner" hennes träningsinlägg, bilder, jeansrumpa eller what so ever - hennes rätt till att uttrycka sej själv är viktigare än våran rätt att vara den som bestämmer avsikten med det hela, eller våran rätt att avgöra om det är okej eller ej. // Evelina den fina
Ni är ganska många som skriver om det här om "kvinnans (Claras alltså) rätt att uttrycka sig". Jag förstår inte riktigt vad det är ni menar, men jag antar att detta gäller alla kvinnor på jorden. Tex den här?
Eller varför inte den här? Ytterligare kvinnor som uttrycker sig och som STOLT visar upp sin kropp och alla dess möjligheter, utan att skämmas!
Eller varför inte här, när Pernilla Wahlgren är så nöjd och glad och lycklig med sig själv att hon bestämmer sig för att "uttrycka sig själv" en aning:
Wow vilka härliga, harmoniska kvinnor va! Så jävla tillfreds och med så stora behov av att UTTRYCKA det! För inte kan väl kvinnors "behov av att uttrycka sig" bero på otroligt djupt gående strukturer som lärt oss att vårt värde finns i våra kroppar? Att när männen godkänner våra kroppar så är vi i hamn. Att när andra kvinnor avundas oss så kan vi slappna av. Känna oss lyckade.
En sak som jag har tänkt på är att "kvinnors behov av att uttrycka sig", konstigt nog nästan alltid innebär att visa upp sina kroppar i olika grader av påklädnad. Hur många män driver bloggar med "dagens outfit"bilder? Hur många män driver bloggar där de, dagligen, lägger ut bilder på sina egna utseenden?
Lady Dahmer skriver om att hon inte har några som helst problem med att kritisera magasin och tjejtidningar, men när det kommer till bloggare blir det svårare, enligt LD. Det är egentligen lite lustigt, men tanke på att bakom varje magasin står en redaktion som oftast innehåller kvinnor. Kvinnor som tänker ut innehållet, skapar innehållet och oftast även bossar över tidningarna. Kvinnor som, liksom bloggarna, tjänar pengar på att fortsätta uppmuntra kvinnors ständiga behov av skönhet.
Vad gäller träningshetsen hittade jag en lagom lättläst krönika (från Veckorevyn dessutom!) som behandlar ämnet. Krönikören frågar sig om det verkligen är så jävla smart av vuxna människor att öppet dela med sig av sin träning, sin keso och sina nyslanka lår på FB, Instagram och bloggar när vi ju alla vet hur problematiskt detta ideal kan vara för väldigt många. Krönikören tänker särskilt på unga människor, men jag menar att de där problemen hänger kvar. Var man besatt av sin vikt som 15åring är man ofta det som 35åring också .
Och så ansvaret då. Ni pratar om STORA SKILLNADER på bloggarna och magasinen/media, vilka då skulle lyfta ansvaret från bloggskrivarna.
Men jag bara undrar, vad baserar ni det på? Vad skiljer valfri bland de större bloggarna från magasinen?
FÖRUTOM det lilla faktum att ni vet att bloggarna skapas av EN person, medan magasinen ofta består av en grupp, en redaktion förstås.
Bloggaren Kenza på semester
H&m´s senaste annonskampanj, synes mycket i Magasin
Bloggaren UnderbaraClara "uttrycker sig själv"
Valfri modell för valfritt jeansmärke gör samma sak, ofta i magasinens modereportage
I tidningar kan vi läsa om mode, smink, träning, mat, hälsa, sex och så lite allvar emellanåt. Tips förekommer hela tiden. I bloggarna kan vi läsa precis samma sak. Jag menar alltså att det inte är någon skillnad innehållsmässigt och då de största bloggarna har fler läsare än de flesta tidningar borde det rimtligtvis ligga ett visst ansvar på bloggarnas axlar också. Än så länge är de fria att göra vad de vill med det ansvaret och hittills har alla valt att fortsätta i det bekväma spåret som bygger på andras missnöje och självhat. Enligt mig.
Ni skriver om att "kvinnor tyngs av ett ok att ständigt vara förebilder", Clara själv skrev det, i ett svar till mig. Att det skulle vara ofeministiskt av mig att ifrågasätta UnderbaraClaras närbilder på sin egen röv eller träningen hon delar med sig av. Ni skriver att män minsann kommer undan. Men vet ni inte att ungefär 95% av alla ätstörda människor i Sverige är kvinnor? Vet ni inte att kvinnor läser flest bloggar? Är det då inte ganska rimligt att tycka att det FAKTISKT vilar ett TYNGRE ansvar på kvinnors axlar när vi kommer till den här delen?
Och DESSUTOM: jag KAN inte kritisera tex Alex Schulman för att sprida snedvridna ideal helt enkelt FÖR ATT HAN INTE GÖR DET!
Män sysslar inte med dagens outfit! Män sysslar inte med närbilder på sina rövar! Män tränar, absolut, men män driver inte bloggar baserade på sina egna personer i samma utsträckning och därför är inte Män Som Sprider Snedvridna Ideal något som jag behöver kritisera. Än så länge.
Dessutom är jag kvinna. Och jag har döttrar.
Och jag kommer inte att vilja att mina läser varken UnderbaraClara eller någon annan av de större bloggarna för den delen heller.
Ni skriver att Clara på något sätt skulle vara "bättre än de andra" för att hon skriver om träning och utseende på ett "sunt" sätt. Men vad spelar det för roll, när grundbudskapet ändå blir detsamma?
Kommentar på Lady Dahmers blogg:
Jag som själv har en anorexidiagnos kände stort obehag och stress när du bloggade om LCHF och träning. Jag vill tacka dig för att du tänkt om och det här med att erbjuda en "frizon" från kroppsnojor är så himla välbehövligt och skönt!
Och jag bara undrar, är inte bara den här lilla kommentaren värd att lägga ner för? Kan inte Clara och com (för Clara är inte ensam) tycka att bara den här lilla kommentaren gör det värt att låta folk vara ifred med sin träning och sin keso? Istället för att VARJE DAG tala om för alla sina hundratusentals läsare att JAG GÖR DET, för det är VIKTIGT (viktigt att vara sund, smal, stark, slippa hjärt&kärl eller whatever)och istället bara låta läsarna själva komma fram till om det är viktigt eller inte?
Och så en sista gång: JAG HAR ALDRIG SKRIVIT att man INTE ska träna! Jag menar bara att man bör hålla allt som har med KROPPEN att göra, för sig själv. Dels för att sluta gå patriarkatets och kapitalismens ärenden. Dels för att inte trigga redan ätstörda personer. Dels för att vara lite jävla revulutionär och visa kvinnor (som ju läser bloggarna) att utseendet är så jävla OVIKTIGT.
Och för att vara lite revolutinär my self så nej, det spelar ingen roll hur mycket ni säger att ni tränar för er HÄLSAS skull, hur HÄFTIGT det är med starka, sunda kroppar och löpning och styrketräning och allt vad det är ni håller på med. Spelar ingen roll att det är era INTRESSEN och era hobbies. Jag tycker inte att ni ska dela statusar på fb som talar om exakt hur många mil ni sprungit. Jag tycker inte att ni ska tala om hur många kalorier ni ätit det senaste dygnet. Jag tycker inte att ni ska sitta bland era tjejkompisar och dela LCHFrecept eller tala om vilka muskler som har svällt på senaste. Inte heller inför era döttrar ska ni göra det, SÄRSKILT inte inför dem.
Ok om ni vinner TÄVLINGAR inom sporten ni sysslar med, det är en helt annan sak.
Ni talar om att RÖRA KROPPEN är en DEL AV LIVET, men jag undrar, lägger ni ut statusuppdateringar angående hur många bajskorvar ni bajsat under det senaste dygnet också? FATTAR NI hur VIKTIGT det är med en bra tarmflora? FATTAR NI hur VIKTIGT och NATUUUURLIGT det är att bajsa??!! Pratar ni ofta med era tjejkompisar om hur många timmar ni sovit eller om hur många glas vatten ni druckit? Bloggar ni gladlynt om hur många orgasmer era fittor liksom kramade ur sig kvällen innan? Om hur många stötar eller hur många gnugg på klittan som behövdes innan ni kom?
Lägger Clara ut bilder på sina bajskorvar, som ju också är något väldigt NATURLIGT och EN NATURLIG DEL AV LIVET?
Ja. Ni kan ju fundera på det. Så höra vi senare.
De påminner mig, varenda dag, att det absolut VIKTIGASTE jag har, som kvinna, är mitt utseende.
De va hut de! Vilken debatt det då skulle bli av min kritik mot UnderbaraClara! Men som sagt, hon är helig. Och för många kvinnor är visst träningen det också.
Alla kvinnor tränar visst för hälsans skull förstår jag nu! Kanske den största överraskningen av alla faktiskt!
Det finaste (obs:ironi) är de som skriver att jag är avundsjuk på UnderbaraClara. Är inte DET något typiskt som kvinnor utsätts för? Förminskande, klappande på huvudet, lite elakt nästan "du är nog bara avundsjuk lilla vän".
Här är i alla fall grejen. MIN grej. Orsaken bakom inlägget.
Idag var jag på stan iklädd illgröna foppaskor. Igår var jag bland folk iklädd min mans skitfula fleecetröja för 20 spänn från Prisstopp.
Det var inte skitlätt att gå på stan iklädd illgröna foppatofflor. Man kan säga att jag övar mig.
Orsaken till att jag övar mig på att inte bry mig om mitt eget utseende är för att jag anser att jag behöver det. Jag anser att det är jobbigt att ständigt gå runt och vara medveten om hur jag ser ut, vilket åtminstone JAG (men jag förstår att ni förstås ABSOLUT inte känt likadant!!) gjort sedan tyå 8, 9 årsåldern.
Att ständigt gå och vara medveten om hur man själv ser ut skadar en, enligt mig. Och här vågar jag faktiskt utgå ifrån att fler än bara jag ibland har reagerat på reklam liknande dessa, då man kan känna att bilder liknande dessa liksom uppmanar en att ALDRIG GLÖMMA BORT HUR MAN SER UT!
Och precis det tycker jag att UnderbaraClara, Blondinbella, Kenza, ja, ta varenda jäkla bloggare som kör med outfitsbilder på sig själva och kommer med muntra träningstips. De tillåter inte mig att glömma bort mitt utseende. Precis som varenda sexig reklamtjej och precis som vartenda glammigt omslag på varenda tidning för kvinnor. De påminner mig, varenda dag, att det absolut VIKTIGASTE jag har, som kvinna, är mitt utseende.
Jag har aldrig sagt att man inte ska träna. Jag menar bara att jag inte anser att man behöver varken skriva eller prata om det. Nej, inte om mat heller. Jag anser att allt sånt där, det är sjukvårdens grej. Sjukvård och folkhäloinstitut. De bör tillhandahålla rekommendationer, samt då erbjuda vård när man behöver det.
Jag vill liksom bara vara ifred. Jag vill slippa att hela tiden påminnas om att där finns ett ideal som faktiskt väldigt gärna vill bestämma över mig. Bestämma över hur jag bör se ut, vad jag bör ha på mig och till och med hur jag bör leva/äta/träna.
Jag har matats sedan födseln med "vägen till lycka för oss kvinnor" redan. Och jag tror inte på den vägen.
Så ja. För mitt fleece och foppabeklädda jag är det jobbigt. När andra människor hela tiden talar om för mig att jag är vad jag ser ut. Att vacker är viktigt.
Och nu är det så att träning i alla former, oavsett man vill det eller inte (och det VILL ju ABSOLUT ingen!!!) så närmar man sig idealet. Man närmar sig det som patriarkatet bestämt åt oss. Det som patriarkatet utmålat som en helig graal för oss kvinnor. Att när vi blir smala och vackra, då ska lyckan också nå oss.
De senaste årens hälsoboom har verkligen gjort den här kritiken väldigt svår att föra fram, eftersom alla numera tränar för att "ha hälsan". Precis som patriarkatet, med media och kapitalismen i spetsen, ju hade räknat ut för länge sedan.
Sista Clararundan
Sista rundan om UnderbaraClara.
1. Jag håller inte med att att förebildsoket ligger bara på kvinnor. Det är inte som att inte män får skit när de är politiskt okorrekta. Möjligt är att oket är HÅRDARE mot kvinnor, men jag lovar att det är på gång vad gäller männen också. Och jag tycker det är BRA. Man måste ju få kritisera. Kan inte hålla käft om något bara för att personen i fråga är kvinna.
Jag älskar liksom UnderbaraClara också. Har läst henne i många många år. Även om jag ibland får ångest över hennes sätt att alltid framställa livet så himla glatt och även om jag kan få ångest över ångesten man ibland kan läsa sig till mellan raderna (den finns aldrig rakt utskriven) så inspireras även jag av henne och jag fullkomligt ÄLSKAR när hon då och då biter ifrån, knivskarpt och hårt som sten! Hon är så jävla smart också, vilket jag beundrar.
MEN. Bara för att Clara är så himla underbar och bra på jättemånga sätt, tycker jag inte att jag inte kan få kritisera det som inte är lika härligt.
Det är precis som med Alex och Sigge. Som jag älskar. Ändå kritiserade jag dem öppet på Twitter när de uttalat sig sexistiskt. När min vän Nina gjorde samma sak fick Alex och Sigge tillslut "bita i det sura äpplet" och öppet deklarera sig som feminister. I podcasten med hundratusentals lyssnare.
Blondinbella likadant. När BB blev utsatt för sexuella övergrepp på en resa för några år sedan och sedan gick direkt ut med det i tidningarna som skrev rubriker typ "jag vägrar vara ett offer" skrev jag en krönika där jag hyllade henne. Några år senare kritiserade jag henne på Twitter då hon uttalat sig kränkande mot transpersoner.
Och jag gillar FORTFARANDE Alex och Sigge, Blondinbella och UnderbaraClara.
2. Jag förstår inte varför inte UnderbaraClara inte skulle ha ett ansvar inför sina läsare? De största bloggarna i Sverige har fler läsare än de största magasinen. De största magasinen hatar jag och vet ni varför? Jo för att de inte tar ansvar. För att de använder modebilder med anorextiska modeller. För att de proppar sina tidningar fulla av träningstips, sextips, modetips, sminktips och andra tips. Tips tips tips och så riktar de sig till kvinnor. Anger KVINNOR som sin målgrupp. Vi kvinnor behöver tips, menar de. För hur vi ska kunna bli bättre varelser. På hur vi ska kunna förändra oss för att bli lite bättre. Vi är ju så himla ofullständiga.
Bloggarna jobbar på exakt samma sätt,förutom att de utgår ifrån sig själva och inte uppmanar läsarna till konsumtion på riktigt samma sätt.
Jag tror dock inte att man som läsare reagerar olika på när man ser UnderbaraClara som visar upp en slimmad outfit eller på ett modereportage i Cosmo. Jag tror vi reagerar exakt likadant Vi ser något vackert som vi vill ha.
Men bakom bloggarna står EN person som målat upp sig själv och sitt liv på ett sätt som gjort att folk lärt sig älska henne. Vilket enligt mig gör bloggarnas makt ungefär en miljon gånger större än random modemagasin.
Och: MED MAKT FÖLJER ANSVAR!!!
3. Jag är feminist. Jag pratar inte gärna om vad feminism ÄR, för det är olika för alla. Men EN SAK vet jag: det är varken systerskapligt eller feministiskt att inte ifrågasätta ideal. Det är varken systerskapligt eller feministiskt att fortsätta upprätthålla ideal. Det är inte varken systerskapligt eller feministiskt att skita i ätstörda personer som hatar sig själva.
4. Sedan har jag aldrig sagt att UnderbaraClara MÅSTE GÖRA som jag tycker att hon ska göra. Hon får göra precis som hon vill. Liksom jag får uttrycka kritik om jag vill det.
Puss på er
vill du ha en fitta på din vägg?
Det har ju blivit väldigt poppis att hänga såna där gamla skolaffischer på väggarna nu för tiden.
Jag tycker också det är himla fint faktiskt och har fantiserat om hur fint jag skulle kunna dekorera mitt bruna hem med dylika affischer.
Man skulle kunna göra såhär:
Eller kanske såhär:
eller varför inte så här vackert:
Jag har helt enkelt känt att JAG ÄR en sådan person som skulle kunna ha gamla skolaffischer i mitt hem! Det skulle passa mig och det skulle passa i mitt hem.
Därför blev jag såklart alldeles utom mig av glädje när han som jag är gift med glatt meddelade att han hittat fler gamla skolaffischer uppe på loftet! Fröjd och glädje!
Ikväll tog han ner dem.
Här är min favorit:
Ja sannerligen. Fitta ska nu pryda väggarna i det bruna slottet!
om Clara, perfektionen och kapitalismen
Det här med UnderbaraClara igen.
Jag ser att det är väldigt delade meningar angående henne och hennes träningsgrej.
Jag kritiserade dock inte bara den, utan även det faktum att Clara väljer att visa upp enbart de vackra sidorna i sitt liv. Jag kritiserar hur hon objektifierar sig själv via enbart stylade och perfekta bilder osv.
Jag skriver sedan 5 år tillbaka krönikor i Gotlands största lokaltidning GT.
Där skildrar jag mitt liv och mina tankar, trodde jag. Tills jag en gång (sedan hände det några gånger till kort efteråt) fick ett mail från en tjej. Hon var ensam och deprimerad. Sorgsen och ledsen.Och hon skrev om hur hon ibland kunde fantisera om att få vara jag. Vara jag och leva mitt liv som hon tyckte verkade vara så vackert med barnen, mannen,kärleken och allting.
Fy fan vilket uppvaknande det var för mig!
Hon fick världens längsta svarsmail av mig.
Sedan den dagen (och innan det också här på bloggen, men dock inte i krönikorna uppenbarligen) tänker jag väldigt mycket på att framställa en nyanserad bild av mig själv. En bild som är så sann som möjligt. Det ska vara både skit och glädje, liksom.
Jag vet att när man skriver en blogg så målar man sitt liv. Man kan göra lite som man vill faktiskt, skapa den bild om en själv som man VILL att andra ska ha. Har man dålig självkänsla kan jag verkligen förstå behovet av att vilja skapa en BRA bild. PERFEKT till och med.
Men det går inte att komma ifrån att det är oansvarigt och rent av elakt att sprida sådana ideal. Och när det kommer till Perfektionsidealet så är faktiskt UnderbaraClara värst.
Blondinbella har gått in i väggen. Hon är tjock dessutom. Och hon DELAR MED SIG av sådant som är jobbigt också. Kissie också. Kenza har skrivit om depression och om dålig kontakt med sin pappa.
Clara "har lite mycket". Thats it. Ett lyxproblem dessutom med tanke på hur många som är arbetslösa, inte minst i Claras egen generation.
Vad gäller träningen så tycker många att Clara står för något sunt. En kvinna som tränar för sin HÄLSAS skull.
Men för det första så köper jag inte det. Tränar man för sin egen HÄLSAS skull lägger man inte upp bilder på sin nyslimmade röv på Instagram. Jag tror att NOLL PERSONER, tränar enbart för sin hälsas skull. NOLL NOLL NOLL, men visst, man kan ju säga att det är så. Innerst inne är jag övertygad om att det ligger en vilja till SMALHET OCH LIGGBARHET bakom det, både när det gäller kvinnor och män. Ni kan liksom säga vad ni vill. Och för det andra så är det skit samma. Typ varannan svensk kvinna är ätstörd. Det finns forskning på det. Sedan kan man ju prata hur fint man vill om att man tränar för att slippa hjärt och kärlsjukdomar, fine. Alla är vi ändå mer eller mindre ätstörda.
Clara har skrivit fint om att "ta ansvar" för vilka annonser hon har i bloggen osv. Miljön är viktig för Clara, som verkar vara en väldigt ansvarsfull kvinna på det stora hela. Därför är det konstigt att hon inte känner ett ansvar inför sina ätstörda läsare tycker jag. Lika konstigt som att inte heller Blondinbella, Kissie, Kenza och gänget heller gör det.
Så vad tycker jag egentligen att Clara ska blogga om? Ja, hon kan ta och fortsätta som vanligt tycker jag, minus träningsbiten och rövbitarna förstås. Men det vore trevligt om Clara nån jävla gång kunde bjuda på ett misslyckande. Nån jävla möbelmålning som blivit skitful. En älgfärsbiff som bränts vid. En dag som sugit kuk.
Men det är ju som det är. Clara tjänar pengar på att jobba som hon gör och på att sprida ett sug och ett köpbegär bland sina läsare. Köp boken om hur du pimpar ditt hem! Kom på föreläsningen om hur du blir lika grym som Clara! Kom och köp! Och vem fan vill köpa misslyckanden, noppriga kläder och valkar? Ingen.
Kapitalismen vinner alltid.
underbaraclara och röven
Det här med UnderbaraClara alltså. Hon är så jävla helig. Knappt ens Lady Dahmer vågar sig på henne. Hon är mäktig också. Så pass mäktig att hon kommer undan med det mesta känns det som. Vilket ju inte är mycket. För hon är duktig också. Ordentlig.
Jag gillar UnderbaraClara väldigt mycket, även om jag i ångestfyllda perioder inte pallar med att läsa henne då allt det perfekta ger mig ännu mer ångest. Då struntar jag bara i att läsa bloggen tills det känns bättre igen.
Men nu har jag skaffat Instagram och kommit ÄNNU närmare henne. Kan ju liksom inte hålla på och följa och avfölja hela tiden och hallå liksom det är ju UnderbaraClara vi pratar om. Henne måste man följa. Det gör alla.
Men alltså… Jag bara känner såhär, att när UnderbaraClara en dag lägger upp en bild på sin egen röv, iklädd ett par jeans och någon fjantig text typ ”idag bär jag jeans, det gör jag inte ofta” så känns det….inte riktigt sunt. Det känns som att HÄR KOMMER JAG MED HÅVEN! Och folk blir ju alldeles till sig och överöser Claras röv med komplimanger, PRECIS SOM CLARA VILLE! Frid och fröjd.
Man kan tänka så mycket om det. Man kan tänka att det är väl skönt att vi får se att till och med UnderbaraClara har ett osunt behov av bekräftelse. Andra kanske tänker ”vad skönt att få se en normal röv, utan anorexia, på bild”. Andra kanske tänker ”åh vilken vackert fotograferad bild” osv osv.
Men jag tänker såhär: NOT ANOTHER RÖV.
Vi matas med rövar varje dag. Perfekta stringrövar. Perfekta kjolrövar och perfekta jeansrövar. Och nu bjöd oss UnderbaraClara oss på en till. Perfekt röv. Som man får ångest av att titta på när man inte….har en sån där röv… TACK UNDERBARACLARA, för att du hjälper till med skönhetsångesten så att säga!
Nästa dag lägger underbara Clara ut en bild på sig själv i slimmadde träningskläder. Man ser nu att Clara tycks ha gått ner en del i vikt på senaste. ”Dags för dagens träningspass” står det under. Och återigen kan man tänka mycket. Men jag tänker bara ”TACK CLARA, för att du spär på tränings och skönhetshysterin ytterligare. Jag är dig för evigt tacksam”.
Jaja vad är nu det här för dubbelmoral, tänker ni? Varför går hon inte på Blondinbella och Kissie och gänget som om NÅGRA upprätthåller jävligt ångestladdade ideal?
Ja det ska jag tala om. För det är precis samma faktor som spelar in när jag blir förbannad på SIGGE för att han inte SÄGER IFRÅN när Alex är ute på djupt vatten vad gäller genus och feminism. Och det beror på att jag helt enkelt har högre förväntningar på honom. Liksom jag har på UnderbaraClara. Vilket hon borde vara glad för och även ta på allvar.
Nu kan ni förvisso inte tala om någon dubbelmoral heller, eftersom jag tidigare yttrat kritik mot både Blondinbella och Kissie och gänget. Och nu fick UnderbaraClara sig en skopa hon också.
UnderbaraClara sprider också osunda ideal.
Amen
barnen och könsrollerna
Imorse när vi kom till förskolan kom 4åringens tre bästa kompisar springande för att möta oss, eller, för att möta lilla E. Alla hade de varsin pinne i handen och alla började de "låssasskjuta" mot mitt barn. Dessa tre pojkar är de härligaste pojkarna jag vet. Mitt barn älskar dem och det gör jag också. Idag när vi kom hade de hunnit leka en stund och jag såg så tydligt i deras ögon att skjutandet mot mitt barn var ett test "är hon med oss eller är hon inte?".
Mitt barn, hon lösgjorde sig från mig, ställde sig två meter framför kompisarna, siktade sitt finger och började skjuta tillbaka, helt med på leken, helt inne i vad som hände. Killarna började skratta och vips var hon i deras gäng och de började, skratta och fnittra och skjuta mot mig istället. Jag låssades vara ett monster och jagade dem tills de skrek av skratt. Sedan försvann de iväg, ivrigt skjutande med sina pinnar. De 4 musketörerna. Tre små pojkar och så min unge, för dagen klädd i jacka med smultronmönster, rosa kjol och Hello Kitty- strumpbyxor.
Hon har sedan en tid tillbaka tjatat om att hon vill ha en "pangare". Svärd har hon i mängder (hon älskar att leka prins och prinsessa med sin pappa. Då är hon prinsen och han prinsessan. Så har de prins och prinsesskronor på skallen och fäktas med svärden. Pappa måste alltid förlora för annars blir allting väldigt sorgesamt tycker hon) men pangare har vi sagt nej till so far. Hennes bästa kompisar som har snopp har inte heller några pistoler, då deras föräldrar förbjuder det också.
Men nu tror jag fan hon ska få en ändå. Jag läste någon forskning häromdan att sådana lekar inte alls är farliga för barn, det skadar inte deras hjärnor så att säga. Och tar man sig ett snack med dem så de fattar att om man skjuter på riktigt så dör man, så borde det väl inte va nått problem? Eller? Hur tänker ni kring leksakspistoler? Vattenpistoler?
Jag kan förundras så över hur jag har det ställt med mina barn. Mitt stora barn önskar sig inget hellre än ett sminkbord nu när hon ska få ett eget rum. Eller, mer ett litet bord med en spegel där hon kan sitta och "göra sin fin". Jag vet. Jag gråter inombords och vi pratar förstås mycket om det. Men jag har gett med mig. På vissa punkter. En spegel ska hon få, där hon ska få ha sin hårborste, lite snoddar, samt sina nagellack (som hon aldrig använder för de tar så lång tid att torka) men smink har jag sagt nej till. "När du blir femton ungefär", säger jag och jag har förklarat varför.
Med henne gäller det alltså att begränsa det jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen. Ungefär det enda jag anser destruktivt med den kvinnliga könsrollen faktiskt och det är alltså skönhetsidealen, utseendefixeringen, sexualiseringen osv. Hela tiden kämpar vi med det vad gäller henne.
Och med den lilla, som ju också har en snippa, kämpar vi med att begränsa det som vi anser destruktivt med den manliga könsrollen eftersom det är den hon verkar trivas bäst i. Eller. Hon väljer litt of varje så att säga. Men lever och verkar nog ändå mest på den manliga spelplanen.
Jag tycker det är så häftigt och jag är så glad över det. Över dem båda.
Det har varit nyttigt för mig att få ett "prinsessbarn" också. När den stora föddes vägrade jag rosa, klädde uteslutande i kläder från pojkavdelningarna och hon hade inga "tjej"leksaker. Men sen blev hon stor och visade själv vart skåpet skulle stå. Skit samma om det är dagis, faroch morföräldrar eller what ever som förde henne in på banan. Jag anklagar ingen, för hon är lycklig i sin rosa värld. Utöver att älska rosa, barbie, prinsessor och glitter så älskar hon att klättra i träd, hoppa studsmatta, cykla, tävla och hon är smart och snäll och rolig. Bara för att en unge gillar rosa och prinsessor betyder det ju liksom inte att hon är fucked for life och att hon inte är MER än så. Det är nog en vanlig föreställning om "prinsesstjejer" tror jag, att det skulle vara så.
Och jag fick ju sadla om helt och omfamna och välkomna prinsessorna till vår familj. Jag fick öppna mitt sinne så att säga. Och det är jag väldigt glad över.
en stilla önskan
Jag när liksom bara en stilla önskan. Och det är att mammor till söner någon jävla gång ska ta och skriva ett blogginlägg om den oro de känner inför att deras söner en dag ska växa upp till män. Oron inför att deras lilla hjärtegull en dag inte längre vill kramas, slutar att gråta, inte presterar i skolan och en dag inte längre kan tala om sina känslor.
Jag önskar att någon, nån jävla gång, kunde ta och skriva ett inlägg om hur de känner när de går på HM och ska välja kläder åt sina söner. Ska jag ta den mossgröna, den daskgråa eller den mörkblåa?
Önskar att någon någon gång kunde fokusera en feministisk/genus diskussion inte bara på vad TJEJERNA förlorar på det som uppmärksammats denna gång, utan även på vad POJKARNA förlorar.
Önskar att någon någon gång kunde förklara för mig vart rimligheten ligger i att vi HELA TIDEN fokuserar på det som är DÅLIGT med kvinnor och JÄMFÖR det med det manliga och håller det manliga som det BRA alternativet. VAD har manligheten HITTILLS gjort för oss kvinnor? Vad har vi HITTILLS vunnit på att försöka bli lite mer som de?
Önskar att någon NÅGON GÅNG kunde sluta beskriva männen och deras alternativ i livet som det optimala. Som om det BÄSTA är att få ha tshirts med Cars på. Som om det BÄSTA är att få gapa rakt ut i klassrummet vad man tycker istället för att räcka upp handen. Som om det BÄSTA är att vaggas in i en könsroll där känslor står lågt i kurs medan fotboll, bärs och brudar är i fokus. Som om det BÄSTA är att jobba sig igenom barnens barndom. Som om en HÖG LÖN och en SCHYST PENSION på något sätt skulle vara smartare att fixa än att få uppleva barnens barndom på nära håll.
Önskar bara att NÅGON, NÅGON GÅNG kunde sluta glorifiera manligheten och allt vad den har för sig.
För ärligt talat så suger den ganska mycket pung.
De mossiga militärfärgerna på pojkavdelningarna skriker inte HÄR KOMMER JAG utan snarare HÄR TRYCKER JAG NER HELA MIN HÄRLIGA BARNPERSONLIGHET I EN KÖNSROLL SOM INTE KOMMER ATT TILLÅTA MIG ATT UTTRYCKA KÄNSLOR FÖRENS JAG DRUCKIT 10 ÖL!
Jag är sjuk. Helt jävla däckad faktiskt, i en förkylning som verkar vara från Helvetet. Har ingen feber, inget svajjande sockervärde men är ändå så pass darrig och svag att jag inte orkar vara uppe. Så jag ligger. Ner.
Ändå har jag nu masat mig till datorn ENKOM för att kunna höja ett svagt, darrande finger vad gäller en sak som jag tagit del av i de senaste dagarnas, i uttråkning, besatta surfande på sociala medier.
Det är det här jag tänker på. Ett inlägg som blev länkat av Lady Dahmer för någon dag sedan och mycket uppmärksammat.
Det är ett bra inlägg, men ändå ett av tusentals i mängden av upprörda bloggare som bloggar om kläder för barn. Jag själv gjorde nått liknande för bara en kort tid sedan då jag köpte en t-shirt från pojkavdelningen i stl 110/116 och en t-shirt från flickavdelningen i stl 122/128 och upptäckte att de var exakt lika stora, förutom då att pojktröjan hade vidare ärmar. Då blev jag sur.
All ångest från min egen barndom över tjejkläder som aldrig passade kom tillbaka. Hur jag tvingades börja handla på damavdelningen typ som 9åring eftersom tjejkläder görs SÅ JÄVLA SMÅ. Jag var ett stort barn. Lite tjockt också, men främst lång och kraftigt byggd. Att handla till en 9åring på damavdelningen är inte så jävla lätt ska ni veta. Flickkläder uppmanar jävligt mycket till ätstörningar när de håller på och gör allting så förbannat litet.
Hur som helst. Det där blogginlägget ovan, det är i sin inledning tänkt som en kritik mot HM´s könsindelade kläder.
Kvinnan som skrivit texten ska handla en munkjacka åt sin son (?) men det blir inget då hon blir så jävla förbannad över utbudet i affären. Sedan följer en mängd bilder på både pojkkläder och flickkläder. Texten däremot, handlar uteslutande om flickkläderna. Hon ifrågasätter varför flickor ska smyckas och pyntas in absurdum, varför flickor ska ha bikini och kjolar så korta att de knappt täcker blöjan, med andra ord, jävligt bra och relavanta frågeställningar.
Pojkarnas kläder nämns på två ställen.
Men låt oss ta en titt på pojkkläderna i ovan nämnda inlägg. Det är trevligt att se en gul och en röd piketröja i mängden av piketröjor i dassiga färger, men ärligt talat är det ett ganska nytt påfund där HM går i täten skulle jag vilja säga. I de flesta affärer ser pojkavdelningarna väldigt gråa och mörka ut. Och jag FATTAR INTE hur man som förälder kan vilja ta FÄRG ifrån sitt barn! Jag FATTAR INTE att man inte som förälder vill klä sina barn i färgglada, härliga färger. Erbjuda alla färger. Och det är FÖR JÄVLIGT att det inte görs kläder åt pojkar med GLADA FÄRGER! Att de glada färgerna är reserverade åt flickorna, det SUGER KUK!
Sedan har vi Cars, som är den senaste "flugan" på mången pojkavdelning. Är det någon som på allvar har sett en Cars-film?! Det har jag, eftersom mitt yngsta barn älskar dessa bilar. FY FAN säger jag bara. Vad GÖR de här bilarna? Jo. De åker runt, jävligt våldsamt, kraschar i varandra, kör som jävla dårar, beter sig som as och har knappt en normal konversation. TACK VET JAG TINGELING tänker jag när jag ser de här filmerna! För det är så otroligt hjärndött, känslofattigt och OTROLIGT sterotypt. Och ärligt, vilken könsroll är det egentligen som gör mest skada i världen? Vilken könsroll är det som vi VERKLIGEN vill hålla oss ifrån? Är det den mjuka, verbala, känslosamma könssterotypen som förmedlas i TINGELING eller är det den våldsamma, macho, ickeverbala, känslokalla som förmedlas i Cars?
Och så Angry birds. Arga fåglar. Ett argt ansikte på en t-shirt. Alla ansikten på pojkkläder är arga och tuffa. Jättehärligt, verkligen. Hello blivande våldtäktsmän och misshandlare. Wear this!
Nej. Ta och byt riktning lite här va. Okej när flickkläderna är sexiga. Men lite jävla Hello Kitty och Tingeling eller nån liten fluffig rosett har ingen dött av. För att inte tala om glitter! Och alla glada färgerna! HÄR KOMMER JAG, skriker de där färgerna! De mossiga militärfärgerna på pojkavdelningarna skriker inte HÄR KOMMER JAG utan snarare HÄR TRYCKER JAG NER HELA MIN HÄRLIGA BARNPERSONLIGHET I EN KÖNSROLL SOM INTE KOMMER ATT TILLÅTA MIG ATT UTTRYCKA KÄNSLOR FÖRENS JAG DRUCKIT 10 ÖL!
Ska vi kritisera sådant som är typiskt kvinnligt (rosa, glitter, gulligull) så funkar det inte att JÄMFÖRA det med typiskt pojkiga saker för då går vi ingen annan än patriarkatets ärende och fortsätter hyllandet av DET MANLIGA och fortsätter bespotta och klanka ner på DET KVINNLIGA. Ta och lär er det nån jävla gång.
I love you Tingeling. Du har i alla fall kompisar som du kan föra normala konversationer med. I din värld går allting ut på att vara snäll och hjälpsam, inte på att race á på en jävla raceingbana och köra på dina kompisar skithårt så de får stora hål i sina dörrar
om kvinnors samtal
Såg att Cissi Wallin twittrade om möhippor häromdagen. Hon skulle på en och hade ångest inför den. Inför kvinnor som bara pratar om sina män och sticker emellan med lite kroppsnedvärderande här och där.
Jag fattar ju vad Cissi menar, men störs ändå av den generalliserande tonen. Och jag kan tycka att det är att nedvärdera det kvinnliga samtalet. Lite som när män avfärdar kvinnors samtal som "kackel" och "babbel". Inget av vikt liksom. Bara destruktivt enligt Cissi.
Jag och min vän Sandra kan ofta hejda oss i våra samtal ibland och säga "tänk om killarna visste vad det egentligen är vi sitter och pratar om när vi ses".
Jag och Sandra parkerar oss ofta. Vi släpper lösa barnen och parkerar oss i valfri möbel och börjar vårt samtal som sedan kan pågår timmar i sträck. Kommer någon (valfri man) förbi händer det att vi byter samtalsämne och gör sidospår in på inredning, matlagning eller barnkläder. Men däremellan. Däremellan.
Det är liksom rakt ner i själen. Det är djupaste psykologi, mödraskapet, våra relationer till våra män, vilket inte ska nedvärderas.
En stor del av våra liv bygger på våra relationer. Har man barn, hus, Icakort och ekonomi tillsammans är det Jävligt Viktigt att kärleken finns. I stormiga perioder är det SKIT och jag skulle dö om jag inte kunde dela det med mina kvinnliga vänner. Som kommer med stöd och råd eller bara svär över karlar i allmänhet med mig. Jag är otroligt glad att jag har vänner som får insyn i min relation för skulle det komma en dag när det blir dags att gå, kommer de att finnas där för mig och veta om hur saker och ting legat till.
Jag minns våra tjejkvällar när vi gick på högstadiet. Medan killarna var i ishallen och lirade hockey (typ) lagade vi tjejer middag, såg en glättig film och sedan började det. Det var no limits. Respektfullt vände vi in och ut på oss själva inför varandra. Delade med oss av allt. Lärde varandra. Det var mycket mens och onani och hångel, minns jag och man gick alltid flera lärdomar rikare från tjejkvällarna.
Vi gick i samma klass allihopa och klassen var full av dominanta och högljudda killar. Genom våra tjejkvällar lärde vi känna varandra så in i norden bra att vi blev starkare och starkare tillsammans. Började stå upp inför varandra i skolan. Började säga ifrån som grupp. En för alla, alla för en!
Vi var absolut inte bästa vänner. Jag umgicks mest med folk från andra klasser. Man vår gemenskap blev benhård och i nian var vi en stark enhet.
Killarna, de trodde säkert att vi satt och snackade mode och viktnedgång och allt sånt där annat som män/man ofta TROR att kvinnors samtal går ut på.
Men det var långt ifrån.
Jag minns en bild jag en gång såg. På bilden satt fyra kvinnor runt ett bord. In genom dörren kom en man och sa:
- Jasså sitter ni här, alldeles ensamma.
De var alltså 4 kvinnor i ett rum, men i mannens ögon var de ensamma. De existerade i princip inte förrens han kom in i rummet och tillförde lite värde till konversationen.
Jag tänker ofta på den när jag sitter i samtal med mina vänner. Som idag när jag och M möttes en timme i lekparken. Medan barnen lekte hann vi gå igenom hela våra liv. Gräl med våra partners, trubbel på arbetsplatser, orosmoln över barnen, stress över ekonomi, funderingar över förskola och skola, allting som liksom är Av Värde, hann vi prata om. Det innersta och djupaste. Att bara få skopa ur sig lite. Dela bördan med någon annan för en stund. Få höra att man inte är ensam. Det är värt så otroligt mycket.
Och jag tror att det är ett av våra största hot mot folkhälsan, att de allra flesta män faktiskt inte kan ha liknande konversationer med varandra. Att männen är beroende av kvinnor för att kunna tala om sådana saker, om de ens kan det med oss.
Jag tycker mycket om Cissi Wallin och det hon gör, men ogillar när det blir "alla andra"- grejen. JAG har minsann kommit till INSIKT, till skillnad från alla andra. Det spär bara på fördomar om kvinnor och nedvärderar dessutom det typiskt kvinnliga, vilket jag som bekant inte alls gillar.
Förresten, med tanke på FRIDAdebatten som blossade upp i måndags. Tjejtidningar och magasin för kvinnor gör ju precis just det som jag motsätter mig- nedvärderar kvinnor. Nedvärderar kvinnor genom att utgå ifrån att alla kvinnor mest gillar skönhet, yta, viktminskning, mode, sextips och så något gripande reportage om någon stackars kvinna som ska dö i cancer. Tonen i vissa tidningar! Som om man skrev till barn.
Samtidigt så köper de ju det, kvinnorna och tjejerna, så därför kan man ju inte förminska det faktum att mode, skönhet, viktminskningstips, sextips och ett och annat reportage om valfri döende kvinna tydligen intresserar (vissa) kvinnor...Vilket ju krånglar till det hela en smula... Man kan tycka att kvinnorna och tjejerna själva borde säga ifrån, begära mer. Samtidigt, vill de inte de så är det ju bara att gilla läget... Satan vad svårt det kan vara.
Genustips
Här kommer ett litet genustips:
PLUSPLUS.
PlusPlus består av små plus i plast. Som man kan sätta ihop hur som helst och bygga tredimensionella grejer av det.
För alla med genustänk så är det här helt enkelt bästa grejen, eftersom plusplus inte på något sätt är könat. Du utgår ifrån små plastplus i olika färger och bygger därefter vad du önskar. En person kanske, som inte på något sätt egentligen ser ut som tex Legos färdiga personer utan en person som du får använda din fantasi för att se att det är en person.
Jag älskar främst det könsneutrala och nästfrämst det fantasieggande. Du bygger och sedan ÄR det saker.
Mina ungar sitter i timmar med plusplus:et. Och SKAPAR. Drakar, robotar, bilbanor, bokstäver, prinsessor och torn och staket och skruvar och jag vet inte allt. Sedan leker de med sina skapelser. Och sedan tar man sönder det och börjar om.
Lego kan ta sig i röven med sitt vidriga könande på alla jävla byggsatser. Plusplus är nya grejen. Känns väldigt mycket back to basic, men ändå väldigt nytt och spännande!
5 plus(plus)!
den feministiska grunden
Tycker om hashtagen #patriarkatetlurademigsombarn på Twitter. Såna grejer gillar jag med Twitter. Där ser jag en stark poäng.
Jag tänker såhär, att alla som blir feminister blir det av en anledning och de anledningarna skiljer sig åt. Den där grundanledningen, som gör att man liksom får upp ögonen för feminismen, den blir nog för många sedan självaste grunden i ens feminism. Det man hänger kvar vid och kanske ser som sin viktigaste fråga inom feminismen.
Jag tror att LD, tex, kände sig mycket begränsad i den snäva kvinnorollen hon blev tilldelad som vacker flicka. Att sedan idealbiten samt genus blev det viktigaste för LD (?) är ju inte alls särskilt konstigt då.
UnderbaraClara har skrivit om kvinnors rätt att vara duktiga. Lite som Elin Ek som vill uppvärdera den slitsamma tanten. Den duktiga flickan har varit väldigt bespottad och både UnderbaraClara och Elin Ek ser greppet som patriarkatet har om kvinnor där och vill mota bort det. Troligen öppnade sig feminismen för UnderbaraClara där någonstans och är nu hennes grund.
Hashtagen som jag nämnde ovan är ju finurlig på det sättet att det liksom går till grunden med folks feminism. Någon skriver att hon som liten insåg att hon var mer värd hos killarna för att hon inte var typiskt tjejig.
Jag skrev att patriarkatet lurade mig på så sätt att jag trodde att allt som var tjejigt var löjligt, töntigt och mindre värt.
Vilket ju blir en jättekrock då med tex LD. Där jag numera kämpar för min rätt att få vara typiskt kvinnlig/tjejig (alltså: få vara precis så som jag vill) utan att skämmas för det, kämpar LD för att få vara precis så okvinnlig och ovacker hon vill och det ska också vara okej.
Årskullen 85 på Gotland var väldigt pojkdominerad. Vi var 4 tjejer och uppemot 20 killar i våra dubbelklasser (1-2:a 3-4:a osv). Vi var alltså alltid i underläge. Fanns till på ren gohet av killarna i vissa fall, som när det gällde gympan och rasterna. Ibland fick vi tjejer välja lag när det var dags för fotboll (typ varje gympalektion). När vi inte fick välja lag blev vi valda sist.
Den coola tjejen var duktig på fotboll. Hon var med killarna. Vi andra och våra intressen var aldrig riktigt accepterade.
Eftersom jag inte var flicksöt som barn (jag hade snaggat hår och var tjock...) blev jag aldrig påprackad den typiskt sötflickiga rollen. Jag kunde längta ihjäl mig efter den, avundandes söta tjejer otroligt mycket som barn. Samtidigt som jag avundades de coola tjejerna som accepterades av killarna.
Så småningom blev jag ju äldre förståss. Smalnade av lite och tuffade till mig. Jag upptäckte att genom att vara supersnäll och rolig kunde jag nå in hos alla. Både hos de söta tjejerna, de coola tjejerna och framför allt hos killarna. Killarna var faktiskt lättast. Jag har alltid haft väldigt lätt för att umgås med killar, troligtvis för att jag inte varit särskilt snygg. Vid tonåren hade jag lärt mig att ta plats dessutom så då var jag plötsligt en tjej som tog plats och var rolig och snäll. Jag VAR ju lite som en kille på många sätt, förutom att jag inte idrottade då, men det gjorde inte direkt mina killkompisar heller för då hade de blivit intresserade av musik eller dataspel istället.
Sedan skulle jag börja knulla och insåg att det fanns en enorm skillnad mellan mina killkompisar och mina tjejkompisar. Bland mina killkompisar var det häftigt att knulla. De var så coola med det, pratade om det på ett avslappnat sätt som jag tyckte om och det verkade så roligt att knulla via deras syn på saken.
Bland tjejerna var det mer ångestfyllt. Killen skulle helt vara kär i en. Man själv skulle helst också vara kär, men viktigast var att killen som man låg med låg med en på ett respektfullt sätt och inte bara såg en som ett ligg. Det var skitfult. Tjejer som struntade i det fick dåligt rykte, främst bland de andra tjejerna.
Det verkade aldrig som att tjejerna tyckte att det var särskilt roligt att knulla, vilket jag tyckte var konstigt sen när jag själv hade provat (det dröjde ju lite eftersom jag hade fullt upp med att vara allas bästa vän och när man är det är det få som vågar knulla eftersom de är så rädda att man inte ska vilja vara vän med dem efteråt. Mycket märkligt...).
Så med grunden i en skolgång dominerad av killar, där jag knappt vågat räcka upp handen eftersom jag alltid blev avbruten/hånad och med en skolgång fullt av killarnas värderade av mitt utseende så började det ju där. Min första feministiska grundidé gick ut på att våga göra mig hörd. Ta plats.
När jag var klar med det kom knullandet, vilket också blev en av grundpelarna. Allas rätt att få knulla så mycket de vill och med vem de vill. Kvinnors förtryckta sexualitet.
Från början gjorde jag alltså den där missen som de flesta nyblivna feminister gör, nämligen att höja det manliga till skyarna.
Killarna som vågade ta plats på det där självklara sättet. Killarna som hade sån härligt avslappnad attityd till sex. Tjejerna som bara var mesiga och som knappt ens knullade för sin egen skull.
Jag tog ju helt skulden för allting. Det var JAG som var problemet. JAG som inte vågat säga ifrån. JAG som varit så töntig och feg. JAG JAG JAG. Allting var mitt eget/tjejernas eget fel.
Och det är ganska mycket det som min vuxna feminism går ut på att göra mig av med. Att lägga ifrån mig skulden. Det var inte MITT fel att vi få tjejer var grymt förtryckta under låg och mellanstadiet! Bra lärare hade kunnat göra det så otroligt mycket bättre! Bra föräldrar till de många pojkarna hade också kunnat göra saker och ting bättre. Lite mer lyhördhet från min egen familj hade också hjälpt.
Jag övar på att hylla min egen storhet när jag som 9åring själv (med otroligt mycket hjälp från min bästa vän) satte stopp för mobbningen av mitt tjocka barnajag. Jag övar på att se fördelarna med min duktighet i skolan. Jag övar på att se det fantastiska i den lyhördhet och förmågan till sociala, fungerande relationer som jag fått tack vare min klassiska uppfostran till duktig flicka (dock inte till söt flicka, för det var jag ju inte). Jag övar mig på att omfamna alla mina typiska kvinnliga drag och egenheter och älska dem och värdera dem högt. Och därför är det också väldigt viktigt för mig att definiera mitt kön. Jag är KVINNA. Så in i helvite mycket KVINNA och jag är sjukt stolt över det.
Jag är liksom klar med nedvärderandet av mig själv. Sedan många år är jag klar med det. Jag jobbar inte så. Jag jobbar på Björn Ranelid i mig själv. Och Björn Ranelid älskar kvinnligt.
Sedan jag börjat med det här (vilket också hör väldigt mycket ihop med att jag har två döttrar) så har jag mer och mer börjat ifrågasätta mansrollen. Har i perioder titulerad mig som manshatare kort och gott. För jag har väldigt svårt att se fördelar med mansrollen. Väldigt svårt.
Visst är det bra med självförtroende, vilket jag ser som den största fördelen som de flesta män får med sig från moderslivet typ, men inte när det är på andras bekostnad, vilket manligt självförtroende i princip alltid är. Och frågan är om det ens är ett självförtroende då?
Är det verkligen självförtroende att våga avbryta andra? Skrika högt och knuffas hårt med armbågarna? Är det självförtroende att på allvar tro att man kan allting, eller är det ett övertroende, på sig själv? Som inte egentligen på något sätt är sunt?
Och är det verkligen sunt att sätta ett sådant förtroende till någon, som jag tycker mig se att många föräldrar gör till just sina söner. Ett enormt förtroende- du kan allt min son och ingenting kan stoppa dig. Är det verkligen sunt?
Det jag tycker mig se nu när vi snart är 30, vi i generation 85, är ett gäng män som går runt och bär världen på sina axlar. Duktiga pojkar helt enkelt, som ska prestera på jobbet, tjäna bra med pengar, renovera hus och samtidigt vara moderna och närvarande fäder för sina barn. De ska ha största tv:n och snyggaste bilen och så ska de gärna vara lite sådär mysigt mjuka som Ernst, samtidigt som de ska vara härligt manliga. Allting de gör ska vara bäst. Måste vara bäst. De kan ju allting liksom.
Det händer något med både män och kvinnor runt 30, tycker jag mig se. Kvinnorna hittar sin plats. Byter karriär och satsar på sig själva. Tar hand om sig själva, liksom.
Medan männen liksom kapslas in. Tyngs ner av sina krav. Och finns det något som män aldrig varit bäst på, eftersom det inte ryms i den manliga könsrollen, så är det på att prata om varken sina eller andras känslor. Visa sig svaga. Och det kommer att bli deras död tillslut.
Jag tycker synd om dem helt enkelt. Och eftersom jag lever med en man som snart är 30 så oroas jag lite också.
Kvinnor tycks mig så fria. Fria att vara som vi vill. I allafall om vi var tjocka och snaggade som barn och liksom slapp undan hela det där skönhetskravet. Det har hjälpt mig mycket. Att jag var ett fult barn.
Så det jag gör nu i min feminism är mest att problematisera manligheten. Lämna kvinnligheten lite till sitt öde. Kvinnligheten har redan fått så jävla mycket spott och spe genom åren och jag tycker det är dags att sluta med det. Dags att uppvärdera det och dags att sluta ge oss själva skulden. Dags att sluta romantisera manligheten och istället göra något åt den.
Och det grundar sig helt enkelt i att kvinnligheten för mig så väldigt länge varit så otroligt nedvärderad och bespottad. Och nu får det vara nog.
Hur grundar sig er feminism?
fadime
Lyssnade på den här dokumentären igår. Borde fan ingå i undervisningen i skolan. Skäms över att jag inte lyssnat på den tidigare.
En tanke som stannade hos mig efter att ha lyssnat uppkom under en av de stunder då Nalin Pekgul talade. Nalin Pekgul vara nära vän med Fadime och under en sommar då Fadime varit med om två rättegångar mot sin familj, samt att hennes pojkvän hade avlidit i en bilolycka så bodde Fadime hos Nalin och hennes familj.
Nalin, som också är kurd, berättar om tillfällen då Fadime blivit förvånad då hon sett hur andra kurder kan leva. Tex att Nalins bröder diskar, jättekonstigt tyckte Fadime. Att se en dotter sitta i sin pappas knä reagerade hon också på. Men framför allt berätade Nalin hur Fadime betraktat en tavla som fanns i huset, föreställande den största kurdiska ledaren all time. Fadime hade frågat vem det var.
Det visasde sig att Fadime själv inte kunde eller visste något om den kurdiska kulturen, förutom en kurdisk sångare som hon kände till. Det framgår inte i dokumentären vilken religion Fadimes familj tillhör utan talas istället hela tiden om att de är kurder. Jag gissar på att de är muslimer, men det nämns inte.
Och hela dokumentären lämnar mig liksom med en känsla av att i fallet Fadime så handlade det inte om religion och kultur. Det är inte grunden liksom.
Frågan är om religion och kultur någonsin är grunden i de hedersrelaterade brotten... Eller är jag kontroversiell när jag skriver då? Osynliggör jag någonting?
Men alltså. ÄVEN om en man dömd för att ha dödat sin dotter skulle skylla på Gud, är det verkligen ändå då Gud som är just problemet. Eller är det den kvinnosyn som de som "kom på" det här med Gud hade?
Jag avskyr när folk pratar om att allting är religionens fel. Att kvinnor utsätts för hedersrelaterat våld och till och med mördas. Att andra kvinnor tvingas gå täckta från topp till tå. Att kvinnan i första hand ses som en tillhörighet och i vissa fall har mycket liten rätt till någonting.
Och så skyller man på Gud. De män som blir dömda skyller på Gud. Och svenska män kan andas ut och säga "det är den där jävla religionen alltså, den ställer till det så för er kvinnor" (min man sa det typ för 5 minuter sedan..)
Men det är ju inte så!
För Gud ställer ju inte till det för männen. Visst förekommer hedersrelaterat våld även mot män, men i det stora hela får man väl ändå säga att religioner över lag har som tradition att förtrycka främst kvinnor. Det var Fadime och inte hennes bror som mördades liksom.
Och då handlar det inte om Gud. Då handlar det om kön. Om en grundläggande syn på kvinnan som inte mänsklig, utan främst som en tillhörighet.
Och vi ska inte tro att vi är fria ifrån det här i Sverige heller, trots att vi inte lyder särskilt hårt under några Guds lagar.
Svenska män som slår sin fruar, varför slår de? För att de är svartsjuka, ofta. För att de har en grundläggande syn på kvinnor som tillhörigheter över vilka de har rätt att bestämma. Och om vi inte gör som de vill, ja, då slinter det i skallen för vissa. Andra näthatar istället eller jobbar på andra sätt.
Att kvinnor har längre lön, att kvinnor inte får plats i styrelser alla de där grejerna, mot vilka vi som kallar oss feminister kämpar, beror ju på att det finns en grundläggande syn på kvinnor som någonting lite sämre. På vissa plan fungerar vi, absolut, riktigt bra till och med. Men det är männen och patriarkatet som har bestämt vilka planhalvor som är våra. De har tilldelat oss mark så att säga. Eftersom de i främsta hand ser oss som tillhörigheter över vilka de anser sig ha rätt att bestämma.
Självklart ska vi inte förminska religionen bakom det hela i varken fallet Fadime eller något annat hedersrelaterat brott. MEN. Det är så jävla lätt att genom att kalla det hederrelaterat brott, liksom distansera sig mot det och tänka "det är sånt som muslimerna håller på med". Lite som när man målar ut våldtäktsmän som monster, endast för att liksom göra klart att just den våldtäktsmannen är ANNORLUNDA, inte som VI och därför har vi heller ingen skuld och inget ansvar för det hela. (glöm inte Hagamannen, som visade sig vara en fredlig småbarnspappa...)
när erfarenheter blir sanningar
Jag har tänkt på hur sjukt mycket av det man säger och tycker som egentligen är fördomar, eller egentligen, snarare en ytlig form av empiri.
Det här med amning tex. Det spelar ingen roll hur många undersökningar som visar på att barn som blivit ammade blir allergiska i mindre utsträckning än flaskbarn, jag vet att det inte stämmer. Jag vet det därför att
1. Min man blev helammad i typ ett år. Han har astma och allergi och dessutom problem med torr hud/exem. Jag är flaskbarn och har noll allergier och felfri hud.
2. Mitt äldsta barn är ammad i 8 månader och har det jobbigt med exem. Mitt yngsta barn är flaskbarn och har inga problem alls.
Kejsarsnitt likadant. Det funkar inte att folk berättar om hur farligt och riskfullt kejsarsnitt är. I min värld räddar kejsarsnitt liv. De kompisar jag har som blivit snittade fick snitt för att rädda livet på både barnen och mammorna. Hur kan då ett kejsarsnitt vara farligare och mer riskfyllt än en vaginal förlossning när grundiden med kejsarsnitt kom till för att rädda människor FRÅN vaginala förlossningar?
Idag har jag pratat om Folk. Om grupper. Om feminister, turister, innerstadsbor, hårdrockare och jag hör mig själv hela tiden sägen "de är så och de är så". Invånarna i Visby innerstad har flyttat till ön för att "komma bort från Stockholms innerstad". Istället flyttar de till Visbys minimala innerstad och går mycket sällan utanför muren. Turister är bra, men jobbiga och när de kommer hit tror de att de äger ön och har en övertro till sin betydelse för oss som bor här permanent. Hårdrockare kan vara det mest fördomsfulla folkslaget. Feminister det mest fantastiska (givetvis).
När Nina, senast vi sågs, frågade mig "tror du att svenska män skulle kunna göra något liknande alla de kurdiska män som nu klär sig i kvinnokläder i ett protest mot den man i Iran som dömdes till "förnedring" och då fick straffet att gå klädd i kvinnokläder"? svarade jag nej. Svenska män jobbar inte så. Svenska män hatar feminister och om de inte gör det så vill de bara ha jämställdhet till en viss gräns. Detta bevisas för mig dagligen. Och blir därför en sanning för mig.
Och jag tänker att det är så med så mycket och med de flesta av oss. Att våra erfarenheter ofta blir sanningar, vilket leder till fördomsfullhet. Dock är det ju inte konstigt. Har varje hårdrockare du stött på varit dryg och dömande så blir ju din sanning att så är dom. Sedan får man ju jobba på det där med att ändå försöka vara medveten om att det inte BEHÖVER vara så.
Det som är konstigast av allt är att SD har som allra störst sympatier där det finns absolut minst invandrarantal i Sverige. Här på ön har SD som väl är inte alls särskilt stora sympatier, men ändå. Hur fan kan man grunda sin politiska åskådning på främlingsfientlighet när det liksom inte finns några främlingar där du bor?
Det är ju på inget sätt empiri. Finns ingen erfarenhet. Utan är bara dumhet.
Kan man tro.
Men samtidigt. Min man är feminist. Trots att han inte är kvinna och aldrig upplevt förtryck på grund av att han har vagina (för det har han ju inte) så har han SETT det och kan basera sin erfarenhet på det.
Jag är emot vapen trots att jag knappt sett ens ett luftgevär, därför att jag har SETT att de orsakat enorm skada i hela världen. Jag är FÖR kvotering trots att jag inte har någon erfarenhet av det.
Och jag tänker att det kanske inte är så jävla konstigt att man kan bli rasist fast än man bor i en håla där ingen invandrad människa satt sin fot sedan vikingatiden, typ. Man har ju SETT och HÖRT.
Och man VÄLJER ju vad man ska ta till sig.
Jag har valt feminismen och ser varje dag tecken på att jag har rätt. Hela min Twitter är fylld av coola feminister att följa, vilka dagligen övertygar mig om att jag är helt rätt ute.
Men precis likadant känner ju Jimmy Åkesson. Han har valt den främlingsfientliga vägen och är övertygad om att alla Sveriges och världens problem blir bättre bara vi gör på hans sätt (precis som jag är övertygad om att de blir det om vi gör på mitt, feministiska, sätt) och varje dag får han bekräftat att han har rätt.
Fan det är skrämmande när man börjar tänka så här. Och ett så jäkla stort tecken på att man börjar bli vuxen.
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag mig på andra människor och mina sanningar breddas hela tiden, därför att min erfarenhet ju också gör det. Jag är snart 30 nu.
bevis
