brunheten

Här sitter jag och vill börja blogga igen. Jag vill berätta för er om att det snöar i Visby ikväll. Och om mitt äldsta barn som fyllde 9 idag. Jag vill berätta igen hur det var när hon föddes. Och jag vill berätta om hennes lockar idag. Hennes prepubertala tårar vill jag också berätta om. Och om oron med inslag av förväntan inför att det bara är något år kvar till full pubertet. Hon och hennes pappa satt vakna en stund efter läggning av småglinen ikväll. Spelade Kalaha och pratade. Han köpte rosa tulpaner åt henne idag och jag älskar honom så. Inte bara för att han köper rosa tulpaner och spelar Kalaha med vårt barn utan för en massa andra saker också. Till exempel för att han också tycker om att se på naturprogram på Kunskapskanalen. Ikväll om en träskmark på Nya Zeeland. 

 

Så vill jag visa er den här videon som jag hittade ikväll och blev tvungen att se om och om igen jättemånga gånger. Jag vill vara han. 

 

 

 

Och jag vill skriva om hur män reagerar på mig och att jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt det. Min vän Sandra säger att jag typ är den enda människan hon känner som inte spelar någon roll. Alltså, som är konstant, likadan mot alla. Jag tror att det är jobbigt för män. De får så många känslor i min närhet. De blir rädda, eller förtjusta, eller besatta eller allt på samma gång och så förvandlas det så småningom till någon form av ilska eller ja, besatthet. Jag borde vara lite mer som en tjejtjej tror jag. Distanserad men ändå tydligt visa att jag är medveten om våra olika kön, alltså, medveten om att jag är en sådan som han skulle kunna tänka sig att ligga med, om jag anstränger mig. Vara objekt och inte subjekt. Mmm. Mitt nya projekt. 

 

Ja och nu är klockan 01.39 och imorrn ska jag upp och till sjukhuset och lämna prover inför röntgen av mina polyper nästa vecka. Sedan ska jag till Öppna förskolan. Sedan hem och käka. Sedan hämta barn plus kompisar. Sedan hem och laga mat. Sedan käka middag med vänner. Och sen är det påsk. Den blir på inget sätt fridfull, men jag vill inte heller ha någon frid. Hade bihåleinflammation i tre veckor nyss och sedan blev L magsjuk i en vecka. Så en månad har jag suttit hemma nu! Inte konstigt att jag blivit lite galen i huvudet. Sitter man och ser filmer om bläckfiskyngel som föds (mindre än 1% överlever! Resten är liksom plankton som föder allt annat liv i havet. Bläckfiskmamman förökar sig alltså delvis för att ge föda åt andra!) och funderar på varför man egentligen inte kan återvinna vatten så är det ett tecken på att man måste ta sig UT. 

(Man återvinner kanske redan vatten? Jag vet inte. Jag kan INGENTING om vatten)

 

Jag kanske börjar blogga igen då. Vi får se. 

Go natt