AFU

Det har varit en tung period. Mycker gräl, mycket pms, lång vinter, mycket sjukdomar. Det har vart mörkt liksom. Man har haft kontakt med sitt inre mörker ganska mycket kan man säga. 
 
Men så kommer en solig dag. Och mensen har kommit. Och man orkar liksom inte bråka längre. Man lägger undan stridsyxorna. Börjar städa förrådet tillsammans. Ungarna leker i solen och man hämtar det där påskägget man har köpt men inte gett för att man varit så jävla arg. Han får den där turkosa tshirten och de där ölen som man omsorgsfullt valt ut och så hämtar han ett ägg man inte ens visste att han hade köpt. Glass och godis har han köpt för han vet ju precis vad man älskar. Och man får feeling och tungkysser varann där i trädgården, säger förlåt och allt känns fint. 
Man sätter sig en stund i solen medan ungarna hoppar studsmatta. Pratar om vanliga grejer, men trevar efter varandras händer i alla fall. Sitter där i solen och håller hand och pratar om hur man skulle vilja strukturera skiten i förrådet. 
 
Och allt känns så jävla fint och bra. Ljuset är påväg liksom. Livet vänder. Det blir bättre igen.
Och så ilar det till i tandjäveln. Börjar mola dovt. Tandjäveln som har varit i stort behov av en tandläkare i över ett halvår nu. Tandjäveln som också är i stort behov av borstning. Det är egentligen inte bara en, utan många tänder som behöver vård. Akut egentligen. Men man är ju som man är. Man är en sån som alltid fuckar upp. Som aldrig har ordning och om man har ordning på något område så har man kaos på ett annat. Är det inte ett äktenskap som går jävligt dåligt så är det ett tandläkarbesök som skjuts upp tills det är för sent. Eller en räkning som inte betalats. Eller vad som helst som kan leda till katastrof. Ju äldre upp, desto mer mellanmjölkiga blir de, katastroferna, men lik förbannat katastrofer när de väl inträffar. 
 
Det är som att man inte kan leva utan dem. Så därför har man alltid minst en katastrof på lut. När de blir för många får man börja käka antidepressivt. Är det bara en eller några kan man klara sig och ändå få tillgång till det där mörkret de för med sig som man inte tycks kunna leva utan. 
 
Man är en sån som alltid fuckar upp helt enkelt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0