Ok.
Varför vi valde att ta reda på bebisens kön:
Jag tycker och har alltid tyckt att det är så jävla fult av vissa människor (läs: ofta feminister) att skuld&skambelägga de föräldrar som önskar sig ett barn av ett särskilt kön.
Jag har önskat mig ett särskilt kön varje gång jag har varit gravid och jag tycker inte att det är konstigt att man gör det.
Första gången ville jag ha en dotter. Det vill de flesta mammorna. Papporna vill ha en son.
Jag tyckte det kändes viktigt att det första barnet var en dotter helt enkelt för att jag ville slippa oroa mig. Oroa mig för att aldrig få någon dotter.
Andra gången ville jag också ha en dotter. Jag skulle kunna föda hundra döttrar och ingen son utan att det skulle vara en jättestor sorg för mig. Jag ville att min första dotter skulle få en syster eftersom jag aldrig själv haft en syster och tyckt att det verkat härligt (gräset är alltid grönare..).
Inför tredje gången ville jag ha en son. Jag ville ge mina döttrar en bror, för av erfarenhet vet jag att det är jäkligt fint att ha en (lille)bror. Jag vill även att min man ska få en son. Och så vill jag såklart se hur det är att ha en son. Av erfarenhet vet jag att samhället ger oss totalt olika förutsättningar i livet. Av erfarenhet vet jag att det inte är samma sak att växa upp till man som att växa upp till kvinna. Det är därför jag tidigare inte känt någon längtan efter en son. Men det är även därför jag nu gör det. Jag är nyfiken helt enkelt.
Jag tycker inte att det är konstigt att man önskar att barn av samma kön som sig själv. Jag tror det handlar om längtan efter att skapa en avbild. Efter att ge sig själv en till chans, hur sorgligt det än låter. (BOKTIPS: Ägget av Lennart Hellsing. Jättefin bok om just det fenomenet). Jag tror även det handlar om att man vill förstå sitt barn och man tror att man lättare ska kunna förstå sig på ett barn av samma kön. Jag tror även det handlar om egna erfarenheter. Jag har vuxit upp till kvinna. Det har jag gjort genom att se på andra kvinnor (då främst min mamma) och lärt mig från henne HUR en kvinna ÄR eller BÖR vara. Min bror växte upp till man. Det gjorde han inte genom att se och lära från min mamma utan genom att se och lära från vår pappa och/eller andra män i vår omgivning (eftersom pappa gick bort när vi var i tidiga tonåren).
Precis som vi, tex, genom våra föräldrar LÄR OSS hur man ÄR en förälder, är jag helt övertygad om att vi lär oss om hur man är en människa. Däri ligger våra könsroller, vilka jag ofta tror att vi kopierar rakt av från våra föräldrar, alternativt tar väldigt starkt avstånd ifrån om vi sett att de varit ohållbara.
Precis så har jag gjort, oftast omedvetet: tagit de delar ur mina föräldrars uppfostran som jag uppfattade var av godo och använt mig av dem i min egen uppfostran av mina barn. De sämre delarna tar jag avstånd ifrån och vissa delar gör jag bara av ren rutin, för de sitter så djupt inpräntade i mig att jag inte har något val.
Precis samma sak är det med könsrollerna jag ärvt från mina föräldrar. Vissa delar har jag tagit avstånd ifrån, vissa delar har jag omfamnat. Många delar är bara där av sig självt helt enkelt pga de sitter så djupt i både mig och troligtvis mina föräldrar att de bara är där.
Och jag tror att allt det där gör att man tror att man som kvinna kommer att komma närmare en eventuell dotter och därför som papporna tror att de som fäder kommer att komma närmare en eventuell son. Vilket naturligtvis inte alls behöver bli så. Men jag tror att man tror det.
Jag vet att mitt resonemang blir krystat om vi tex ska blanda in transexualitet i det hela. Varför blir man då transexuell? Det vet inte jag. Och jag tänker inte heller ägna mig åt att försöka förklara det. Huvudsaken är att det är helt okej det också. Jag är övertygad om att man som förälder alltid genomgår en smärre kris när man får budet att ens barn är transexuellt, just pga ovanstående tankar, men det spelar ju inte heller någon roll så länge man tillslut kan komma tillfreds med det. SÅ MYCKET spelar inte mina barns kön någon roll att jag inte skulle acceptera ev transexualitet, absolut inte. Det viktigaste, även för mig, är och har alltid varit att det är ett människoliv jag får sätta till världen. Men just idag diskuterar jag kön.
Jag tycker det är elakt och fördömande att uttala sig kritiskt angående föräldrar som dels önskar sig ett visst kön eller som kollar könet på bebisen innan det är fött. Oftast skäms man för det och ORON- ORON! Innan man vet. Man känner sig hemsk när man bär den där längtan. Man undrar vad för sorts mamma man kommer att bli och man tvivlar på sin förmåga. Då är det skönt att redan ha vart med.
Inför vårt andra barn ville vi kolla könet, helt enkelt därför att min man såklart hoppades lite extra på en son. Men det fick man inte på Gotland då och han var såklart jätteorolig över att eventuellt bli besviken. Jätteorolig.
Men min man har förklarat det så fint för mig. Han säger att han var orolig för det fram tills hon föddes och vi fick se snippan. I samma sekund som han fick se snippan insåg han vilken liten jävla roll det spelade. Och det tror jag också. Att det spelar jävligt liten roll. Men all tabu och allt skuldbeläggande kring föräldrar som drömmer om ett särskilt kön på sitt barn gör ju de föräldrarna skitnervösa.
Jag har aldrig behövt vara med om det där att få ett barn av motsatt kön än det man önskat eftersom jag hela tiden får det jag önskar. Min kropp är väldigt bra på att tillfredsställa mina önskingar helt enkelt. Dock vet jag hur det är att önska och oroa sig och känna skam och skuld för att man önskar. Katerina Janouch har skrivit en hel bok i ämnet (BOKTIPS: dotter önskas). Jag tycker absolut att fenomenet kan och bör diskuteras. Men det där med skam och skuld och tabu är aldrig av godo.
Hur som helst. Inför detta tredje barn var det självklart att vi skulle kolla könet. För att förhoppningarna om en son ligger snäppet högre denna gång. För att slippa oron inför att ev bli besvikna, fast vi logiskt sett vet att man inte blir besviken. Men mest pga nyfikenhet. Jag har liksom känt från dag ett att det är en son. Jag ville se om jag hade rätt. Och det hade jag.
Och jag tycker det är helt fantastiskt och även lite obehagligt hur jag kunde känna det. Alltså från dag ETT har jag känt det och SAGT det också. Jag har vetat för den här graviditeten har varit så otroligt olik de andra på så många sätt. Och jag undrar vad det beror på?
När vi så väl fick reda på könet var det helt fantastiskt. En helt oslagbar grej. Lite som att hälften av förlossningen redan var klar faktiskt. Och när vi låg där och fick svaret så gick det återigen upp för oss att det inte hade spelat någon roll då heller. Hade läkaren sagt "det är en dotter" hade känslan varit lika oslagbar.
För vi kom närmare vårt barn där, i det mörka rummet på Karolinska. Även fast vi båda är väldigt medvetna och könsroller och vad de gör med oss och våra förväntningar så kände vi så.
Och vi anstränger oss nu för att skala av. Inte tänka "han är stark" när han sparkar extra hårt. Inte tänka "han ska/han är". Vi anstränger oss. Men summa sumarum så vet vi att det är en blivande man som ligger i min mage. Inte en blivande kvinna. Vår bebis kommer att få skäggväxt och mörk röst. Och med all säkerhet bli flintskallig. Hans liv kommer att kantas av andra förutsättningar och andra val än de som finns för våra flickor. Det är så jävla sorgligt och vi ska verkligen göra vad vi kan för att alla våra barns värld ska bli så bred och öppen för alla möjligheter som möjligt. Men han kommer att bli en man och eventuellt vara det hela livet om han inte ändrar det.
Vi lever ju liksom i en könsbesatt värld. Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag är en del av den. Det är vi alla. Jag och min man KOMMER som sagt att göra allt vi kan för att våra barn ska slippa könsroller som begränsar dem. Men av erfarenhet vet vi ju även att det tyvärr bara räcker till en viss del. Om sex år börjar han i skolan. I skolan "leker inte killarna med tjejer". Det bara är så. Och det är så jävla sad.
Att få en son kommer att bli en otroligt mycket tuffare utmaning än att få döttrar. Pojkar och mäns värld är så otroligt mycket mer begränsad än flickornas och jag tror det är mycket svårare för en pojke som eventuellt "hamnar utanför ramen" än för en flicka. En flicka som blir en sk "pojkflicka" välkomnas ofta varmt i både flick och pojkgäng. Hon är cool. Föräldrarna är stolta. Samhället applåderar hennes val. På många sätt är hon den ultimata kvinnan.
En pojke som visar sig bli/vilja vara en sk "flickpojke" har det inte lika lätt. Det beror såklart på att pojkarna och männens gränser är så mycket strängare satta. Deras ramar är så tighta.Och det skrämmer mig och oroar mig och gör att jag dagligen ber till Jesus Kristus om att få en liten fjollbög.
Bögarna har andra förväntningar på sig. De förväntas ofta vara feminina och även om de även i många fall lever farligt på grund utav de förväntningarna så kan jag tycka att ramarna i deras liv blir bredare. Mer tillåtande.
Fördelar med att kolla könet innan och även vara offentlig med det tycker jag är att man kan förbereda sin omgivning på hur man förväntar sig att de ska bemöta barnet. Den här bilden lade jag tex upp på FB för ett tag sedan och skrev:
Jäklar vad han sparkar. Han övar nog:
Jag har också meddelat att vi önskar oss rosa babykläder (vi har inte så mycket) och så kan vi ju förbereda oss. Skötbordet ska tex målas rosa vilken dag som helst nu. Och de få kläder vi har köpt är blommiga.
Jag tror inte att man föds till att bli ett kön. Jag är bara hopplös och realistisk. Jag ville veta mitt barns kön för att kunna börja förbereda mig mentalt på att få den son som jag kände på mig att jag bar. Hinna tänka ut hur saker och ting ska läggas upp för att han ska få en så bred väg som möjligt att vandra. Jag ville även låta min man få frid. Det är anledningarna till att vi kollade könet på Benny.
