Man ska inte hålla sig kvar vid det som varit, för det är ju att visa att det betydde något och det är ju töntigt

Har lyssnat en massa på Håkan och även omläst hans fotobok. 
 
Jag tänker mycket på den där kritiken han fick vid sitt senaste album. Den om att han är missvisande då han ännu sjunger om utanförskap och svåra känslor när han faktiskt är en vit, medelålders, priviligierad, rik man med en fantastisk karriär. 
 
Vad sjukt det är alltså. 
Jag tror att Håkan alltid, delvis, kommer att känna sig som den lille pojken som var så annorlunda (talfel, glasögon, acne osv). En del av honom kommer alltid att VARA den lille pojken. 
Precis som en del av honom alltid kommer att vara den framgångsrike 25åringen. En annan del den vilsne 17åringen. 
Bara för att livet förändras betyder det ju inte att det som varit suddas ut. 
 
Det kan jag tycka blir så himla konstigt när man stöter på folk från förr. Jag har väldigt få vänner kvar från min tonårstid tex, just därför att det känns så himla konstigt när vi ses. Det blir sån himla krock, för när jag möter dem så möter jag ju även den personen som jag var då. Och det var ju en helt annan person. Men ändå jag. Dock känner de ju inte den jag är nu. Så därför kan jag ännu tycka att det kan vara oerhört ångestfyllt att träffa folk från den tiden eftersom jag ju faktiskt var en helt annan person då. 
Jag är en helt annan person nu än bara för 5,6 år sedan liksom. Än bara för 3 år sedan. 
Men för den sakens skull betyder det ju inte att jag inte bär den Jennyn med mig. 
 
Var ute hos morsan i veckan och hittade tusentals gamla texter som jag skrivit som barn och ungdom. För hand, i olika kollegieblock. Hittade även bilder från förr. Från min student. Från innan jag blev med barn. Jag satt helt ärligt och rodnade när jag läste och kollade. När jag mindes. Den jag var då. Vad som var viktigt då. 
Samtidigt som jag kan känna beundran och avund inför den tjejen så kan jag ju även skämmas en hel del över henne. Och hon är med mig vart jag går. 
 
Jag har så himla många oavslutade relationer från förr. Med människor som liksom bara försvann. Och helt plötsligt har det gått tio år och det finns så himla mycket som man skulle vilja säga, men det kanske blir lite dumt för det var ju ändå tio år sedan. Kanske blir det löjligt?
Jag känner att jag har ganska mycket att be om ursäkt för till många personer. Är det bara jag som känner så eller är det vanligt att man känner så? Att man liksom ångrar gamla synder? Som man kanske inte ens fattade var synder då utan har insett såhär i efterhand. 
 
Om några veckor ska jag och tjejerna ha En Helg Tillsammans. Det är vi tjejer som hållt ihop sedan urminnes tider där de flesta har oss har känt varann sedan vi föddes. Vi försöker ses minst en gång varje år utan män och barn och så några gånger med män och barn. I september är det dags utan män och barn och de helgerna är rena energitankarhelger. 
På senaste när vi setts har vi (mest jag) börjat dra upp sådant som hände förr. Vi har ju miljontals minnen ihop. Har gjort allt ihop. Äventyr och jobbigheter och tiden har liksom bara löpt på. Sällan har vi pratat om saker i efterhand och det kanske är därför vi ännu är vänner också :) 
Men det finns ju så himla mycket jag skulle vilja säga till de också egentligen. De som känt mig sedan jag föddes och som jag växt upp tillsammans med. Det finns så himla mycket osagt emellan oss också. Minnen som är lite pinsamma eller gör rakt ont. Som man helt lägger på glömmaborthögen. Men som dyker upp ibland. De kände ju mig när jag var mobbad liten 7åring. Vilsen 12åring. Nybliven faderslös 15åring. Helvild 18åring. Nybliven ung mamma. De vet liksom alla mina sidor och så har de även facit i hand nu, för nu tänker jag väl att såhär som jag är nu ska jag väl vara en hyfsat lång tid. Runt 30 liksom. 
 
Samma sak med ens familj egentligen. Vad mycket man vart med om tillsammans och hur mycket osagt det finns bland alla minnen. 
 
Jag är ju en ganska nostalgisk person som gärna romantiserar det förflutna. Eller. Jag VAR iaf det, men jag har märkt att det börjar försvinna mer och mer, romantiserandet alltså, inte minnena. Jag har märkt att det är lite fult att minnas för mycket. Lite töntigt. Lite pinsamt att liksom visa att man minns grejer, för att man minns grejer visar ju att de betydde nått för en. 
Man ska liksom inte hänga sig kvar vid det som varit. Det är lite töntigt. Lite fult. 
Fast det ju rent logiskt borde vara helt normalt. Just för att man ju faktiskt varit typ hundra olika personer vid hundra olika tidpunkter i livet och alla de personerna är ju jag nu också. Och det BETYDER ju faktiskt något. 
 
Jag hatar även när folk ska ursäkta saker med att "det var ju tusen år sedan". Som om man inte var sig själv då också. Jag fattar ju att man på ett sätt INTE var det, för som sagt var man ju en helt annan person då (förr) med andra värderingar och tankebanor och prioriteringar. Men det var ju ändå man själv. Jag var jag när jag var arton också faktiskt och när det gäller vissa saker så borde jag ha vetat bättre. Vissa saker VET man ju att man gjorde fel. Det visste man redan då. Därför funkar inte "detvarjutusenårsedan"- ursäkten. För du var du då också. Och jag var jag. 
 
Jag har EN vän som är likadan som jag när det gäller det där med nostalgin. Ibland kan jag få sms från hen. Det kan vara en textrad från en låt, eller bara en kort miljöbeskrivning så fattar vi vad vi menar. För vi delar samma minnen. Ett enda ord kan föra oss tillbaka till exakt samma plats och exakt samma tid och så känner vi (troligen) exakt samma känsla inför det också. För vi var där. 
 
 
Fan vad ledsen jag är över folk som jag har sårat. Och vad många det rimligtvis borde finnas som är ledsna över att de sårat mig. Även om det var tusen år sedan. Om jag var vore någon av mina mobbare från när jag var en blyg och rädd liten sjuåring så hade jag mått så jävla dåligt än idag. För de skadade ju faktiskt mig. Precis som jag har skadat andra. 
Folk är så himla rädda för att erkänna det också. Att de blivit skadade och sårade av andra människor. Det anses nog lite svagt. Fast det ju borde vara tvärtom. Det är starkt att erkänna att man blivit sårad och skadad, även om det var tusenårsedan. Och det är starkt att erkänna att man skadat någon. Att se sin egen skuld. Och be om ursäkt. Även om det är tusenårsedan. 
 
När ni tänker tillbaka på ert förr. Vet ni också exakt vilka ni borde be om ursäkt? Och vet ni vilka som borde be er om ursäkt? 
 
  (  det att Håkan gör en sång där han stammar..för han är alltid pojken med talfel. Fan va fint det är)

Kommentarer
Postat av: Boel

Ja herregud. Mina äldsta vänner är samma klasskompisar som dirigerade mitt utanförskap i lågstadiet. Förnekelse är en extremt värdefull förmåga att ha, men man kan ju undra hur dom känner i detta, om det ens finns reflektioner? Och man kan ju undra varför jag aldrig har frågat. Andra plågoandar hatar jag än idag. På ett väldigt lågenergikrävande sätt, våra vägar korsas aldrig. Helt ärligt tror jag inte det finns så många som känner sorg eller skuld för det dom gjorde som barn/tonåringar, tror dom flesta dels inte inser vilken skada dom gjorde, och dels inte tänker efter utan ser det som avlägsen och ointressant historia. Så all heder till dig som minns, och känner för människor du sårat. För att tänka på alla dessa vuxna människor, uppvuxna mobbare, som fostrar egna barn och inte kommer tänka på detta. Fasan. Det är hemskt att vara barn. Det är hemskt att vara omgiven av dels samvetslösa barn, och dels blinda vuxna.

2013-09-05 @ 10:34:11
URL: http://doktorns.blogspot.com/
Postat av: Annelie Mannerström

Igenkänning - återigen! Jag är också en sån som minns. Och jag läste nyligen nånstans att om man är närvarande i nuet, minns man bättre. Att det skulle vara förklaringen till att barn minns så mycket bättre, för de är närvarande hela tiden. Och att en vecka känns så lång för barn - för de minns allt som hänt. Så numera ser jag det bara som en tillgång att jag minns allt som andra glömt - jag var ju närvarande i nuet!

Min mamma blev så förvånad när hon för några år sedan återupptog kontakten med sin barndomsvän (ca 40 år senare liksom...). Vännen hade en bibel, som tillhörde min morfar, och som vännen ville lämna tillbaka. Hon hade fått låna den vid något tillfälle runt konfirmationstiden och glömt lämna tillbaka den. Och mamma hade glömt det totalt, även om hon någon gång undrat var hennes pappas bibel tog vägen. Ju mer de pratade desto mer insåg hon att hennes barndomsvän satt inne med alla mammas minnen av barndomen, för mamma har förträngt det mesta. Så det är ju inte så pinigt att komma ihåg saker andra glömt - snarare en tillgång för vännerna som glömt eller förträngt.

Jag har också sjuk ångest över personer jag sårat. Pojkvänner (en gjorde jag slut med för att han hade fula tår, stackarn...) och klasskamrater (undrar om en tjej kände sig mobbad även av mig, trots att jag egentligen aldrig sa något elakt - men heller inte sa ifrån) osv. Det är därför jag gillar Facebook faktiskt, det ger en chansen att hitta vissa personer och be om ursäkt. Jag gjorde det till ett ex för nåt år sedan och jäklar vad skönt att veta att han slutat tänka på hur elak jag var. Att han gått vidare. För nu kan jag också gå vidare.

2013-09-05 @ 11:24:52
URL: http://caranlachiel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0