brunheten

Nobody puts baby in a corner

jag visste väl att lidandet skulle trappas upp

Ärligt. Det är ingen ide att jag skriver blogg som det är nu. Ungefär ca en mening som kommer ur min mun varje dag är positiv. Och då är jag en storpratare av rang. Det är helt enkelt inte kul att lyssna på mig. Inte kul att vara med mig. Inte kul att vara min man. Inte kul att vara mina barn. Inte kul att vara min mamma. Inte kul att vara min vän. Ingen borde få ta del av mig just nu. Jag borde få bli nedgrävd. Eller kanske inlåst i ett mycket mörkt rum, fullt med mjuka madrasser. Där borde jag sedan få ligga i 8 veckor tills jag kläcker. Fem gånger om dagen kunde någon langa in dubbelportioner mat till mig så att jag inte riskerade undernäring. Det krävs ju lite för att nära den här kroppen nu. 

 

 

 

Japp. Jag knäckte 100! Det är första gången i mitt liv och då ska ni veta att jag inte har gått upp särskilt mycket alls i min graviditet. Jag började på en rejäl siffra så att säga. Så det var enklare att knäcka 100strecket den här gången. Jag tycker det känns coolt. Över 40 pers gillade den här bilden när jag la upp den på Facebook med texten "Nu blir det fest". Ovanligt många män gillade och kommenterade. 

Faktum är att jag börjar se ett mönster i det här med mäns gillande på sociala medier. 

Män gillar när jag delar med mig av tillkortakommanden. När jag skämtar på min egen bekostnad. När jag är ärlig och uppriktig över hur jävlig min tillvaro är för tillfället. Svart humor osv. Män gillar även ofta bilderna jag lägger upp på mitt yngsta barn- pojkflickan. Ska bli väldigt spännande att se hur de reagerar på min lilla rosa fjollbög sen i december. 

 

Kvinnor gillar ju allt. Men till just den här bilden fick jag faktiskt en ganska tråkig kommentar på Instagram. Kanske var kommentaren inte alls menad som pikig. Men fler än jag tolkade den så. Det antyddes att mitt inplanerade snitt blir svårare ju mer jag väger helt enkelt och var dessutom skrivet av en i "branschen" och givetvis en kvinna. Det ska jag skriva om någon gång. Det här med att man ska "förtjäna" att få föda barn. Alla uppoffringar, all tacksamhet, alla förändringar man ska utföra i sitt leverne. Hur man helt enkelt ska göra sig förtjänt av att få föda fram ungen. Personligen känner jag ju litegrann att ungen ska va jävligt glad att hen får komma ut och bli mitt barn. Men mer om det en annan gång. 

 

Jag gråter ungefär varje kväll av smärta. Min foglossning vet snart inga gränser. Igår fick vi grannarnas gamla badkar. Jag har badat två gånger på mindre en 12 timmar. Ska snart bada igen. Varmt vatten är det enda som lindrar mina plågor. Min barnmorska gav mig grönt ljus till att äta Alvedon dygnet runt idag. Var 4 timme. I två månader. Grattis Jenny. 

Jag visste väl att det har gått lite för smidigt hittills. Jag visste väl att lidandet skulle trappas upp. 

Min barnmorska säger att jag ska göra vad jag kan för att underlätta för mig själv nu och inte tänka som jag gör: att jag biter ihop och härdar ut för snart är det över. Hon är lite inne på det där med Carpe diem. 

 

Hon vet ju inte att där andra skriver CARPE DIEM på sina väggar så har jag det här ordet som ledtjärna i livet:

 

 Faktum är att det aldrig passat bättre än nu. 

 

I övrigt avgudar jag min barnmorska. Hon är den enda barnmorskan jag hittills haft som jag känt så inför. Den enda personen inom mödra/förlossningsvård som jag känner mig trygg med och som lyssnar på mig och faktiskt anstränger sig för att förstå. 

 

Jag tror inte att jag har det särskilt mycket värre än alla andra. Jag tror att alla tacklar vi våra havandeskap olika. Jag är inte en person som tiger och lider. Jag är inte den typen av kvinna som biter ihop och fjantar mig. Det har tidigare kvinnogenerationer gjort tillräckligt före mig och jag ser inte hur den typen av beteende skulle kunna leda till förändring på något plan. Just mödra och förlossningsvård känns OTROLIGT eftersatt här i Sverige och jag är övertygad om att det beror just på det: svenska kvinnors enorma duktighetsbehov. 

På 70talet kämpade den feministiska rörelsen  Grupp 8 för att kvinnor skulle få rätt till smärtfri förlossning. Man kämpade för bedövning alltså. Man var inte tyst och snäll. Man klagade och gnällde och skrev argsinta texter och demonstrerade. Och tack vare det har vi idag de fördelar vi har. 

 

Jag är övertygad att om en 50 år så föds majoriteten av alla barn via kejsarsnitt. I USA är de snart redan där. Här har vi ännu fullt upp med att bita ihop över våra söderspruckna fittor, men förhoppningsvis blir det mer ruter i våra döttrar och dotterdöttrar. Ja jag säger förhoppningsvis, för jag tycker att alla borde föda på det viset. Lugnt, sansat och smärtfritt. I love kejsarsnitt. 

 

Hur som helst. Jag har väldigt svårt att acceptera att min kropp inte funkar som jag vill att den ska göra. Och jag förstår inte vitsen med att hålla tyst om det. Höll jag tyst skulle jag för det första inte få hjälp. Och höll jag tyst skulle andra kvinnor kanske leva i tron om att de var de enda på jorden som tycker att det är förjävligt att vara gravid. 

För det tycker jag. Jag hatar att vara gravid och skulle utan moraliska betänkligheter använda mig av surrogatmamma om det var lagligt. För barn vill jag ha. Barn förtjänar mig. Det vore synd och skam och slöseri av jävligt bra mamma om jag inte fick ha barn. Men skulle jag leva livet en gång till skulle jag nog adopterat istället.

Det finns liksom (jävligt osmarta och obildade) människor som inte tycker att man ska få ha barn om man vill ha planerade snitt. Som liksom på allvar tror att man är en BÄTTRE mamma om man föder ut ungen via fittan istället för via snitt. 

Sen finns det folk som tycker att tjocka människor inte ska ha barn heller, verkar det som. Och folk som tycker att man som blivande mamma av någon anledning ska hålla snattran och inte klaga för att man ska vara så himla TACKSAM hela tiden, över att man överhuvudtaget kan få barn. 

 

Ursäkta mig. Men jag har lite svårt att känna den där TACKSAMHETEN över GÅVAN att kunna bli gravid. Jag blir nämligen det så fort Davids spermier får tillträde till min vagina om jag inte vidtar försiktigthetsåtgärder förstås. Det är lite svårt att känna tacksamhet över något som är så otroligt lättsamt och självklart och visst visst, jag vet att andra kan ha svårt att vara gravida, men ärligt. Jag tycker inte att de ska behöva gå runt och vara tacksamma de heller. Typ som om när en kvinna som ÄNTLIGEN blivit gravid efter många långa försök så får hon absolut inte beklaga sig över sin graviditet eller vad? OOOOOH jag blir så jävla trött på den där synen på kvinnor och barnafödande. 

Visst är jag glad över mina barn. Främst är jag glad över att de är FRISKA. Men jag ser inte varför den glädjen ska innebära att jag inte får tycka att det är för jävligt att fixa fram de små liven. 

 

Dock förstår jag ju att det kan bli tröttsamt att vara i min närhet som det är nu. Inte lär det bli bättre sen heller, för ärligt, jag älskar inte att ha en bebis heller. 

 

Igår hade jag världens utbrott över att David ställde in ett badkar i vårt badrum. Att han flyttade om på möblerna i badrummet. Att tvättmedlet inte längre har någon plats! Jävlar vad jobbigt det var. Jag har med andra ord lite svårt för förändringar. Och livet förändras ju ganska kraftfullt när det kommer en ny bebis. Framför allt kan jag tycka att det är lite kämpigt att lidandet liksom inte tar slut. När man liksom lidit sig sönder och samman i nio månader och liksom bara väntar på att helvetet ska ta slut: så fortsätter det! Det nästan trappas upp! Sömnbristen! De såriga bröstvårtorna! Mjölkstockningarna! Tröttheten! Avslaget! Skrikandet! Oh gud. Tur att man är två. 

 

Men sen! Fram emot juni si sådär, nästa år, då räknar jag med att det ska kännas lite bättre allihop! När den lille har blivit lite stadig och tjock och gullig och kan sitta upp och sådär. När han kanske sover lite längre på natten och man kanske har kommit igång lite med både knullandet och motionerandet och börjar känna igen sin kropp igen! Då! Blir det glatt! Yey! Bara 7 månader kvar!

 

Nej men ärligt. Förlossningen. Är ungefär det enda jag tänker på nu. I mina mörkaste stunder visualiserar jag den framför mig. Ögonblicket när jag får honom i min famn. Värmefiltarna på uppvaket och den lilla lilla bebisen bredvid mig i sängen. Att få komma hem till ungarna med honom. Goset. Mjukheten. 

Att kunna röra kroppen utan att det hela tiden gör ont. Att kunna gå. Att kunna storhandla. Gå på stan. Fixa i trädgården till våren. Bara att kunna tömma och fylla en tvättmaskin igen! Eller laga en middag som tar längre än 15 min att tillaga! Och så den där lilla mjuka. Vi får hoppas att han är frisk bara. Ja, det får vi. 

 

Nu jävlar är det bit ihop som gäller. Göra vardagen så lätt som möjligt. Be om hjälp. Härda ut. Snart är det över. 

Och okej, pyttelite mysigt är det att vara gravid. Framför allt är jag himla snygg just nu, med alla mina 100 kilo. Och så är det lite mysigt ibland att en bebis sprattlar i min kropp. Framför allt är det mysigt när jag ligger i badet och inte känner smärta. Och när barnen myser med magen. Och när David masserar mig och killar mig på ryggen (varje kväll nu). DÅ är livet som havande helt klart uthärdligt!

 

NU ska jag "hoppa" (föreställ er själva hur det ser ut när 100 kilo kvinna vältrar sig ner i ett badkar...) i badet!

Puss på er

 

Usch vad jag känner igen det där. Ogillar också att vara gravid (trots att jag inte haft så mycket krämpor som du) och första året med en bebis är ju 90% jobbigt och bara 10% gulligt och mysigt...

Vet inte om du gjorde såhär med barn nr två men prova nu med trean! Nämligen att när han får träffa syskonen för första gången så kollar ni HANS reaktion istället för deras. Han känner nämligen igen deras röster och det syns! Döhäftigt!

Jag förstår att du har det vidrigt och att du kanske inte alltid tänker efeter och nyanserar det du skriver men när jag läste följande hickade jag verkligen till: "Jag hatar att vara gravid och skulle utan moraliska betänkligheter använda mig av surrogatmamma om det var lagligt. För barn vill jag ha. Barn förtjänar mig. Det vore synd och skam och slöseri av jävligt bra mamma om jag inte fick ha barn. Men skulle jag leva livet en gång till skulle jag nog adopterat istället."
Det skulle vara väldigt intressant om du utvecklar dina tankar kring surrogatmödraskap. Och att du vill ha barn och att de förtjänar dig. Och adoption. Alltihopa snuddar kring idéer om att barn är en rättighet. Väldigt intressant. Kanske läser jag in för mycket i något du skriver påverkad av lesshet och lidande?

Då är jag med! Håller med dig. Ska bli intressant att läsa om nån gång framöver.
Snart är lidandet över!
Kram