i sommar

 
Vi är verkligen i Sommar nu. Känns som att vi har varit det ganska länge. Från mitten av maj ungefär, började jag intala mig att NU är det sommar. Bara för att sommaren ska bli lång. Bara för att liksom få med maj och juni i det som man tänker sig som sommar. Det är lite risky att bara satsa på juli kan jag tycka. Och i augusti har man så fullt upp med att vara sorgsen över allt allting dör att det är svårt med sommarkänslorna. 
 
Ärligt talat börjar min "nuärsommarensnartslut"-ångest redan efter midsommar. Då blir det ju mörkare igen. Därför ser jag till att på allvar förundras och verkligen ta del av de ljuda kvällarna och nätterna NU. Om några veckor vänder det ju!
 
Ja jag tycker inte att man ska gå runt och vara positiv. Realism är min melodi. Och rent realistiskt så VÄNDER DET och börjar mörkna efter midsommar! Och i mitten av juli ungefär, börjar allting dö. Hu. 
 
MIn mobil dog igår. Den bara hängde sig och sedan dog den. Otroligt sorgligt. Särskilt eftersom jag råkade radera ca 800 bilder från det senaste året från den för ca två veckor sedan och sedan dess har haft fullt upp med att fylla mobilen med nya minnen. Som nu alltså också är borta.
 
Jag var sen med "modern mobil" och skaffade inte den här förrens i juli förra året. Och nu har den gått ifrån mig. Så jävla bra var det med "modern mobil". Nu när den är borta inser jag ju dessutom hur den har Berikat mitt liv. Så allting känns jävligt deppigt här nu. Min bäste vän har gått ifrån mig.
 
Vi har haft två riktigt sommardagar i familjen här. 
I torsdags firade vi nationaldag för kung och fosterland och var inte hemma på hela dagen. Så i fredags var vi istället hemma hela dagen, förutom en kortis när vi kollade studentkortegen nere på stan. 
Jag släpade ut en säng på vår uteplats. Maken tog fram ett parasoll. Så nu har jag bästa sommarplatsen där jag kan ligga hela sommaren och bli tjock. Barnen badade oavbrutet i sin pool. Maken fixade oavbrutet med sin Stolthet, nämligen uppvärmningssystemet till poolen. Människan är besatt alltså. 
Igår var vi med barnen på ett kalas på en lekplats i skogen ungefär i Ninas hemtrakter. Massa barn på dagis var där, samt en hel del föräldrar. Trevligt och mysigt. Sen åkte vi hem och hängde på uteplatsen resten av em och kvällen. 
Egentligen skulle vi städa och handla, men vem fan bryr sig? 
 
Idag kommer grannarna hit och käkar. Nu har mina barn 4 fjuttiga dagar kvar på förskolan innan sommarlov. För min äldsta innebär detta att torsdag (eller onsdag, får se hur vi gör) blir SISTA DAGEN NÅGONSIN för henne på förskolan. Jag har lite ångest inför det faktumet. Men inte hon. 
 
När det är såna här jävla härliga sommardagar så händer det ju att man går runt och tänker att man är lyckosam. VILKEN TUR att vi får bo i hus, kan man tänka. Vilken TUR att vi får ha stor trädgård och att vi har råd med pool och värmesystem och allt annat mysigt. Vilken TUR att vi har AC i bilen! Liksom. 
Men så kom jag på häromdan att låter inte det där så jäkla mellanklassigt? 
Att gå runt och tro att man har det liiiiiite bättre? 
 
Jag minns ju liksom själv hur det var när vi bodde i lägenhet. Under såna där fina sommardagar hade vi ju det jättehärligt då också. Då gjorde vi utflykter istället och hängde på vår balkong och tyckte att vi var lyckligast i världen. Ingen AC hade vi i bilen heller. Vi vevade helt enkelt ner rutorna och var lyckliga ändå. Och när vi bodde i radhus och hade världens minsta trädgård så hade vi ju det jättehärligt och var jätteglada åt vår pyttelilla trädgård.
Kan det inte finnas en ganska stor dryghet i att hela tiden gå runt och tänka sig själv som så oerhört priviligerad? 
 
Samtidigt så är det ju bra för en själv, eftersom man ju hela tiden strävar vidare. Min man har börjat drömma om ett hus vid havet. Jag har fullt sjå med att försöka förklara för honom att vi inte är en sådan familj som har råd att bo vid havet. Att bo vid havet (på Gotland) har bara de priviligerade råd med. Och så priviligerade är vi inte. 
Så försöker jag påminna honom om hur vi hamnade i just det här bostadsområdet som vi bor i. Hur vi var Visby runt och letade efter stället där just VI VILLE bo. Så hittade vi det här. Och insåg att våra chanser för att få bo här, just då, var ganska små då området ökar i popularitet och priserna med det. Vi brukade gå runt runt i området och prata om hur perfekt det vore. Fantisera om hur livet här skulle kunna vara. Och så blev det här lilla bruna huset till salu! Och vi fick det!
Igår gick vi genom vårt vackra gröna område och pratade om det, om den tiden. Och det är så himla mycket av godo också, att påminna sig själv ibland, om hur priviligerad man är. Samtidigt som jag tror att man lurar sig själv lite när man gör det.
 
Vi satsade verkligen allt på att få bo här i området. Huset var skit samma då, bara vi fick bo här. För att få bo här, fick vi ju köpa ett brunt hus med renoveringsbehov. Men vi hade inga pengar till renovering. Alltså fick vi flytta in i ett hus renoverat senast 79, med tanken på att vi får renovera SEN. 
Och sedan dess har vi bott såhär, relativt fult. Vissa rum har vi snyggat till. Målat och tapetserat och så. Men någon större renovering har ännu inte gjorts. Och vi har nu bott här i lite över tre år. 
Här i Visby är det inte särsklit många som har gjort som vi, känns det som. Det finns inte så många familjer som bor i orenoverade hus nu för tiden. Folk har ju råd att renovera och då gör de det. 
Ibland kan jag få känslan av att folk faktiskt tror att de BLIR lyckligare av att renovera. Att ett vackert hus är en hemlig källa till evig lycka och glädje. Och kanske är det då? 
 
För min egen del börjar jag få svårt att se hur jag skulle passa i ett nyrenoverat hus. Jag är ju ett med Brunheten nu. Vårt bruna, fula lilla hus, fullproppat med saker. Rosa spetsgardiner och hela trappan full med krukor som det Växer i. Bruna lister i varje rum och bruna plastgolv. Ett grönt handfat i badrummet. Det är ju JAG nu. Mitt hus speglar mig. 
Men nu är ju tredje barnet på väg och en utbyggnad är nödvändig. I samma vända tänker vi att köket och badrummet måste fixas till också. Och jag undrar hur det kommer att gå för oss. Klarar man ett stort bygge med tre barn varav ett är litet? Kommer vi att bli lyckligare eller olyckligare liksom? För rent spontant känns det som att olyckan står framför oss. När alla våra samtal ska handla om färgval, vinklar och kvadratmeter. När all vår lediga tid ska gå till att måla och tapetsera. Hur jävla glada kommer vi vara då?
 
Jag har blivit lite tjock nu. Jo det är sant. Jag ÄR fan Blondinbella som visade upp värsta bebismagen i v 12. Jag skrattade lite då.. Lite sådär överseende och drygt som blivande 3barnsmammor ju kan göra. "Hihihi, hon tror på allvar att det där är BEBISEN! Hihi det är ju bara hennes MAGE ju!".
Nu är jag snart i v 14 och går själv runt med ett rejält jävla put. De andra gångerna har det inte synts förrens upp mot vecka 16 eller 18. Jag tror faktiskt att jag denna gången faktiskt HAR en livmoder i FRAMKANT (preciiiiiis som Blondinbella). Magen är liksom RUND och HÅRD. Det ÄR en bebismage liksom. Fast att bebisen själv inte alls är särskilt stor ännu.....................
 
Jag sover rätt dåligt. Drömmer mycket och vaknar tidigt. Idag skulle jag egentligen få lite sovmorgon. Men vaknade kl 7. Alla andra sover ännu. Vi satt uppe sent igår alla 4 och såg på film. Barnen tog sista doppet vid 20 igår. 
 
På torsdag är det dags för organscreening. 
Sedan jag fick penicillin ligger mina sockervärden perfekt. Jag har nästan kunnat halvera insulindosen också. 
Jag älskar penicillin. 
Men nu orkar jag inte med mer problem på ett tag. Nu vill jag ha frid åtminstone över sommaren innan jag kan gå med på att nästa jobbiga grej händer. 
 
Jag har lite skräcktankar inför torsdagen. Tänk om de upptäcker att lilla bebis är missbildad. Eller tänk om den är död. Tänk om vi får veta det samma dag som barnen får sommarlov.
 
Efter de jobbiga tankarna kommer Könstankarna. Kanske kanske kommer bebisens kön att synas på torsdag. 
När vi väntat barn tidigare har de haft som policy att inte berätta vilket kön de ser på ultraljuden här i Visby. Men nu är det ändrat och de talar om det om de ser det. Ja jag vet att många undrar hur man (särskilt som feminist) kan bry sig om den orelevanta detaljen. 
Men det gör jag. Från början var det mer min man som intresserade sig. Särskilt när vi väntade 2an. 
Men nu igår sa han att han inte bryr sig längre. Att han inte längre känner sig osäker på om han, som  pappa, verkligen kan knyta av till barnet på samma sätt (som mig) om det är en dotter. 
Så nu är det mer jag som är nyfiken. Jag hoppas inte på något särskilt. Men jag har hela tiden känt att det är en med snopp därinne. Och det ska bli spännande att veta. Om jag har rätt eller fel. 
 
Min äldsta unge sa en sak häromdagen:
Jag - Leker du inte alls med killarna längre nu?
Barnet - Jo ibland...Men de leker så konstiga lekar... Jag fattar inte vad deras lekar går ut på...
 
Och jag bara slungades ut i verkligheten. Insåg, än en gång, att det inte spelar någon roll vad vi gör. Våra barn formas av samhället också. Våra barn formas av könsroller och förväntningar. Pojkar och flickor BLIR olika, hur vi än gör. Eftersom barn, tyvärr, inte är dumma i huvet och eftersom barn, tyvärr, påverkas av andra annat än sina föräldrar och eftersom samhället, tyvärr, inte kommit särskilt långt ännu vad gäller genus. Nu har jag gjort (och ska göra) vad jag kunnat med mina döttrar. Och jag vet att de en dag, förhoppningsvis, hittar feminismen och blir FRIARE via den, precis som jag upplever att jag har blivit. 
Men hur blir det med en son? Känns som att en son blir en större utmaning. Svårare, men också spännande för mig. Att forma en glad, lycklig och självständig son är ju faktiskt, enligt statistiken, svårare. 
Lyssna gärna på vår statistikpod där Nina berättar för er varför det är så. 
 
Jaja vi får väl se.
Nu vaknade min minsta. Vi ska gosa en stund.
Hoppas ni också har det Härligt I Sommaren. 

Kommentarer
Postat av: Caranlachiel

Jag upplever också att det är svårare att uppfostra pojkar på ett vettigt sätt. Men med en bra pappa som jag lyckats välja till mina barn (och som du också verkar ha) så går det lättare!

Vi har för övrigt inte heller blivit klara med vårt hus på de sex (!) år vi bott här. Det värsta är att det är ett nybyggt hus i ett nybyggt område, så alla har det så jävla fint jämt. Men vi prioriterar annat just nu helt enkelt!

2013-06-09 @ 10:54:17
URL: http://caranlachiel.blogg.se
Postat av: Linda

Ni kommer fixa barn och hus galant. Min föräldrar har totalrenoverat/byggt ut ett hus medan jag växte upp. De har fixat att jobba heltid, bygga huset, ha två barn och göra ett tredje och ge oss en uppväxt med värme och kärlek! Jag är så glad över min familj och den gemenskap vi känner. Att vi bodde trångt och hade gamla omoderna tapeter har inte gett mig men för livet, tvärtom! ;)

2013-06-09 @ 17:13:07
Postat av: Tessa i höghuset

Ja, det är märkligt det där med att ens nöjdhet är liksom relativ. Tyvärr funkar det också omvänt på mig, jag kan inte riktigt klaga på jobbiga vardagsbekymmer eftersom det finns de som har det värre. Eller, jag klagar, men får dåligt samvete.

Men, apropå ombyggnaden. Det låter skitjobbigt att bygga om med liten bebis eller stor mage. Vi bor fem personer i 4 rum och kök och 80 m2. Det går bra. Tror det är lättare när bebisen är större, om man fortfarande tycker att det behövs.

2013-06-09 @ 20:53:58
URL: http://femitio.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0