brunheten

Jag är på så många sätt så fruktansvärt okvinnlig. Kanske är det därför jag så väldigt länge också har känt mig inte riktigt som "alla andra".... Det går jag runt och tänker.

 

Förutom att jag rent fysiskt påminner mycket om En Man (grov benstomme, storväxt, grov, små bröst, breda axlar osv) börjar det kännas lite konstigt att jag i princip alltid identifierar mig med mina vänninors män. 

 - Min man kan bli så himla arg...

 - Min man har verkligen inget tålamod..

 - Min man vill knulla jämt...

 - Min man är så himla dominant..

 - Min man tycker på allvar att han är bäst på allt...

 - Min man tycks oförmögen att ändra på sig..

 

Ja men hello. 

 

Jag funderar på om det kan vara så att jag har fått en väldigt könsneutral uppfostran fast jag inte har fattat det själv...?? Jag var snaggad när jag var liten. Var aldrig någon söt prinsessa. Ville inte? Fick inte? Skit samma. Någon söt prinsessa var jag inte. Stor var jag redan då. Klädd i pojkiga kläder och snaggad skalle. Fatta det bemötandet jag måste ha fått! Hej lilla pojkflickan, är du tuff idag?!!

 

Ja. Det är jag. Jag är argsint, dominant, har dåligt tålamod, har ett oförskämt stort ego och svårigheter att förändra mig själv. 

 

I princip alla kvinnor jag känner "jobbar med sig själva". Strävar efter att utvecklas och hela tiden förbättras. "Bli bättre på". Analyserar och brottas med sig själva. Vill uppnå någon slags perfektion, både vad gäller utseende, syn på livet, barnuppfostran, personlighet osv osv i en oändlighet. 

Och ja ba "förlåt dig själv" (det är INTE en tillfällighet att den dikten är skriven av en man..)

 

Jag förlåter mig själv hela tiden. Jag kompromissar inte särskilt mycket alls. Jag accepterar. Ja jag är lite väl uppblåst och ego. Ja jag har dåliga sidor. Men vad fan!! Ingen är perfekt. 

Jag har upptäckt att de gånger i livet då jag verkligen blir som allra mest uppgiven och rent ut sagt SORGSEN är när jag 

1. Inte får göra som jag vill

2. Inte får vara som jag vill

 

När jag märker att andra vill förändra antingen mig eller mitt liv utan att jag själv har fått bestämma över den saken, så blir jag förtvivlad. 

Kanske är det därför jag är rekordsvår att vara tillsammans/gift/ha en kärleksrelation med... Det där med att upptäcka att man BEHÖVER förändra sig/livet för någon annans skull- fi fan. 

Min man var dock tydligen värt det. Jag har sakta, sakta kompromissat ihop mig (precis som han såklart har gjort) till någonting som funkar. MEN. Botten i vårt äktenskap är och kommer alltid vara meningen "jag älskar dig just så som du är". 

 

När jag hetsäter och går upp fem kilo. När jag går på knäna i depression. När jag väger 95 kilo och snart ska föda barn. När jag släpper ut Björn Ranelid/Marcus Birro i mig och vältrar mig i självgodhet. När jag ligger hopkrupen i en liten pöl på golvet och storgrinar. När jag är som allra fulast och svagast och äckligast. Så älskar han mig just så som jag är. Men hull och hår. 

Det har varit ett krav och ett villkor från min sida. Och det man ger får man tillbaka. 

 Jag är osäker på om det finns så många människor som skulle klara av det. Kanske är han verkligen min Person.

 

Min självgodhet och förmåga att förlåta mig själv är definitivt ett manligt drag, svår att finna bland kvinnor. Ändå är jag typiskt kvinnlig på det sättet att det kan gräma mig att toaletten är ostädad när vi får besök osv. Men jag menar det rent personliga. På det rent personliga, identitetssättet, är jag otroligt bra på att förlåta mig själv. Vilket leder till att jag rör mig på ett ganska manligt sätt i övriga samhället. Jag tar mycket plats. Både till kropp och till sätt. Jag kan tycka att jag har ett självklart sätt att dominera samtal och tillställningar som också känns typiskt manligt. Jag dominerar och tar plats och visar sedan ingen skuld eller skam över den självklara platsen jag tagit. Jag ber inte om ursäkt för den så att säga. 

Jag har heller inga problem med att klappa mig själv på ryggen och säga bra gjort. Inga problem med att begära min del.

Det som dock skiljer mig från de flesta män är den klassiskt kvinnliga grejen att visa styrka genom att våga visa svaghet, vilket en mycket vis kvinna vid namn Maja uppmärksammade mig på häromkvällen. 

Jag erkänner och visar gärna mina svagheter och gör dem på så sätt till mina styrkor.

Det är bara det att jag heller inte har några problem med att vara starkstark- alltså, att visa styrka genom att vara just stark. Som männen. 

 

Jag fyller 28 år om en vecka. Förra året var krisen så fullkomligt total. Mellan 26 och 27 hade jag min värsta ålders/livskris hittills lätt. Den eskalerade i höstas och försvann sedan. Jag är Till Freds med mina 28 år.

Nu kommer könskrisen istället, såhär på ålderns höst!!

 

Satt precis och försökte föreställa mig hur det skulle kännas att ha en penis.. Skulle det vara något för mig och så vidare. Kanske skulle mitt liv vara så mycket enklare då. Om jag bara hade en penis att gå och dra i om dagarna. 

Vad lustigt det skulle vara om man man kom på sig själv med att vara transexuell såhär i livets mitt (okej, lite åldersångest hörs visst ändå mellan raderna va? )!! UNDRAR om min man skulle älska mig då också... JUST SÅ SOM JAG ÄR, var det ju!!!

 

Nej ärligt. Jag gillar att vara kvinna. Men kanske skulle det vara lite lättare för mig i livet om jag VORE lite mer som en kvinna också..