brunheten

För er som missat det så är jag och Nina sedan några dagar tillbaka långt inne i det här. Här har vi idag diskuterat. Här har Nina blivit intervjuad. Här fick jag tunghäfta på Radio Gotland. Här är namninsamlingen och här är vår sida. 

 

Jag mailar även privat med gynekologen Pernilla Åberg och det går inte bra. Vi kan inte mötas.

 

Min främsta anledning till att driva på det här, är så jävla svår att sätta fingret på. 

Den främsta anledningen till att jag vill debattera det här är till exempel artikeln där en gynekolog avfärdar kända biverkningar på p-piller som myter. En annan anledning är då jag blev sydd i fittan utan bedövning efter min vaginala förlossning. Eller som då när det bestämdes om vändningsförsök när min andra bebis låg i säte, utan att någon varken förklarade vad vändningsförsök innebar och allra minst frågade mig om jag ville göra det. 

De otaliga recepten på preventivmedel som jag fått utskrivna utan att jag någonsin bett om det. Den där nonchalansen. Den väl inövade sättet att köra över patienter, som ju oftast är sköra och osäkra, vilket man oftast blir då man söker vård/rådgivning/hjälp för något som rör ens mest privata delar. Delarna man allra helst själv vill kunna bestämma över. Delarna som kvinnorörelsen i alla tider har uppmanat oss att kämpa för. Vi ska vägra våldtäkt och kräva rätten till våra egna kroppar. Men såfort man hamnar i förlossnings eller gynekologsammanhang så är det inte så längre. 

 

Känner jag. 

 

Jag har länge känt en sådan avsky mot barnmorskor som grupp. När gynekologen Pernilla Åberg beklagade sig över denna avsky och menade att det var elakt och omoget av mig att uttrycka denna avsky offentligt fick hon mig också att inse det där. Det där om att jag såklart vet att alla de här kvinnorna säkert är jättehärliga personer. Vilket gör det så tydligt att det handlar om något inarbetat. En struktur. "Så här ska ni vara mot patienterna". Och så är alla det. För första gången inser jag det nu. Att det finns en sådan. 

 

Jag hittade idag en text som jag skrev några veckor innan jag födde mitt andra barn, via kejsarsnitt. Jag vägrade helt enkelt vändningsförsök och ett kejsarsnitt blev tvunget. Hon hade vänt sig rätt då, när de fick ut henne och jag överhörde någon läkare säga att det var det mest onödiga snittet någonsin. 

Men så var det ju inte. 

 

Jag hade under de nio månaderna som jag väntade henne kräkts bort tio kilo av min vikt. Det var nog inte så mycket den sunda dieten som gjorde mig smal. Illamående, spyor och även en liten magkatarr gjorde med all säkerhet sitt också.. Jag hade diabetes och insulinbehandlades från dag ett. Jag hade foglossning och ett blodvärde sämre än en leukemipatient.

Sedan dag ett av min graviditet hade jag motionerat minst en timme varje dag, hållit mina blodsockervärden perfekt och födde sedan ett barn i normal storlek (risken med diabetes hos gravida är att barnet växer för fort i magen) så ingen kan beskylla hur jag mår när jag är gravid på att jag inte tar hand om mig själv. För det gör jag. Min diabetes kräver motion varje dag i ur och skur och tillåter inga utsvävningar vad gäller kosten. Och jag har följt dessa till punkt och pricka. 

Vad jag vill få sagt är alltså: det är inte mitt eget fel att jag mår skit när jag är gravid. 

När man är så jävla jävla slut så du bara gråter och gråter tillslut, vad är du då för person när du tar dig rätten att klassa mitt kejsarsnitt som "det mest onödiga"? Vilken människosyn har du då?

 

Jag hade aldrig orkat föda ett barn. Jag hade kanske fått ut henne. Men de ytterliga smärtorna och skadorna som "bara" en normal förlossning i princip i alla fall orsakar en kvinna, hade nog gjort det jävligt svårt för mig att känna den där överväldigande kärleken som jag heller inte kände för mitt barn efter min första, vaginala, förlossning. 

 

När jag däremot låg där, helt smärtfri, i tryggt förvar under säkert 10 utbildade människors uppsikt, med min man lugn och trygg bredvid mig, helt klarvaken och vid medvetande när vår lilla lilla unge lyftes upp till mitt ansikte efter snittet.... det är så stort att jag inte kan beskriva det i ord. En av den absolut vackraste stunderna i mitt liv. 

 

Idag hittade jag en text som beskriver min vaginala förlossning. En av de allra värsta stunderna i mitt liv. 

Hur hon lades upp på mitt bröst. Hur jag inte ville ha henne där för jag hade så ont. Hur de började sy utan bedövning i min vagina. Hur jag nästan tappade barnet. Pappan fick ta henne. Hur en extrapersonal kallades in för att hålla i mitt ena ben eftersom jag sprattlade så vilt med benen mot barnmorskan som sydde i mitt söndertrasade underliv utan bedövning. Fy fan. Fy fan. 

 

Och allt det här går ihop för mig. P-piller. Förlossningar. Vändningsförsök. Hur rätten att bestämma över din egen kropp tas ifrån dig. Det är det jag inte kan med.Och det är därför ni ska skriva under vårt upprop. Bland annat.

Det är någonting konstigt och obehagligt med vården av kvinnor och våra underliv. Konstigt och obehagligt och jag verkar ju absolut inte vara ensam om att ha upplevt det. 

 

För sextio år sedan var det säkert skithäftigt och coolt med p.piller. Revolution. Wiho. Men det var för 60 år sedan. Utvecklingen måste liksom fortskrida. Det är fan inte revolution längre att trycka i sig hormoner som fuckar up systemet för så många (inte alla). 

 

 

 

 

Texten jag hittade:

I skrivande stund har jag precis kommit hem från ett besök på mödravårdscentralen. Storgråtande, kom jag hem. Faktum är att det nog inte finns någon instans i samhället som jag så ofta kommit hem gråtande ifrån, som ifrån allt som har med mödravård att göra. Inte beror det på tråkiga besked, nej, jag har snart fött två friska barn och allting har gått bra. Nej, gråtande har oftast berott på känslor av maktlöshet, litenhet och känslan av att inte ha någonting att säga till om som man så ofta fylls med efter besöken på mödravåden. Det är nämligen inte mycket man har att säga till om, när det gäller mödravård.

Idag gällde det ett ultraljud. Vi hade inte fått tag på någon barnvakt och blivit tvungna att ta med oss dottern, som är två år. Eftersom barnet i min mage är min mans barn, lika mycket som mitt och eftersom vi idag skulle få veta om vårt barn låg i sätesbjudning eller inte, så ville vi båda två väldigt gärna näravara vid ultraljudet. Men det fick vi inte. Barnmorskan kunde inte ”koncentrera sig” på grund av vår dotters närvaro, så min sambo och hon fick vänta utanför.
Igår fick jag veta att vår bebis eventuellt ligger med rumpan före. Min barnmorska sa att om ultraljudet bekräftade detta så skulle vi boka tid för ett vändningsförsök nästa vecka. Ingenting mer fick jag veta. Inte ens vad ett vändningsförsök innebär.
Så jag gick hem och läste om det. Säkert ett trettiootal berättelser, skrivna av kvinnor som upplevt detta, läste jag och fick då veta att vändningsförsök dels kan göra fruktansvärt ont och att vändningsförsök även kan innebära risker för barnet. Jag läste mig även till att det är MAMMAN som bestämmer om hon vill göra ett vändningsförsök eller inte. Om hon inte vill det, ska hon erbjudas kejsarsnitt.
idag frågade jag barnmorskan som utförde ultraljudet som det var så, att jag själv fick välja. Hon tvekade på svaret, men sedan kröp det fram att det, naturligtvis och i slutändan, var min kropp och mitt barn och att det ju faktiskt ÄR så att det är JAG som bestämmer vad som ska ske. Men ingen frågade mig någonting.

Vid min första förlossning blev jag igångsatt, på grund av att det inte fanns så mycket fostervatten kvar till bebisen i min mage. Igångsättningen skulle gå till så att en kateter skulle föras upp i min livmodertapp, för att där fyllas med vatten så att tappen vidgades och förlossningen kom igång. Ingen frågade mig och ingen berättade ens att det fanns alternativ. Inte förrens jag skrek och grät och bad om nåd när de stod mellan mina ben och förgäves försökte bända min bakåtvända livmodertapp framåt, fick jag veta att man även kan prova med en gel som enkelt sprutas in i vaginan och sätter igång förlossningen. Tillslut fick jag den gelen och födde min dotter några timmar därefter.
Jag trodde även länge att det helt enkelt var så att man inte får bedövning när man blir sydd efter en förlossning. Jag trodde att det bara var så. Det krävdes två extra barnmorskor för att hålla i mina ben, då jag hela tiden ville sparka den tredje barnmorskan som sydde mellan mina ben – utan bedövning.
Jag har gjort två, ytterst motvilliga, gynekologiska undersökningar efter min förlossning. Aldrig förut har jag varit rädd eller ens orolig vid gyn - undersökningar, men numera är det det allra värsta jag vet.

När jag födde mitt första barn tvingades jag att ligga kvar en extra natt på BB, fast jag grät och bad om att få åka hem. Det hade blivit fullt på BB och min sambo tvingades att åka hem. När jag bad om att också få åka hem, för att jag helt enkelt inte ville ligga ensam kvar, fick jag bara en snäsning tillbaka: ”kan du int klar di utan han da?” Jag vet än idag inte, om man som föräldrar har rätt att kräva att sjukhuset fixar fram ett rum så att samtliga familjemedlemmar får ligga kvar på BB så länge det behövs, men jag misstänker att det inte är så. Vilket är helt befängt. Jag tillbringade hela min ensamma natt på BB, sittande ute i samlingsrummet med min bebis. Jag ville inte störa kvinnan jag delade rum med som fött sitt barn tidigare på dagen.
Orsak till att jag inte fick åka hem? Barnmorskorna var rädda att jag skulle ge upp amningen när jag kom hem, eftersom jag klagade mycket över smärta i brösten under min BBvistelse. Jag hade bett om skydd att sätta över bröstet, då detta hade blivit sårigt och blodigt, men jag blev nekad. Med såna skydd riskerade bebisen att inte få till rätt sugteknik sen, tydligen. Idag vet jag, att ingen annan än jag själv kan bestämma om jag ska amma eller inte och jag vet även att så länge det inte innebär fysiska risker för mitt barn så har jag rätt att åka hem från BB när jag vill. Jag vet att jag har rätt att få skydd till mina såriga bröstvårtor och att ingen jävel har rätt att ifrågasätta mig och min sambo för att vi båda två vill vara tillsammans med vårt nyfödda barn.

Jag ammade mitt första barn i 8 månader sen, för jag hade inte en tanke på att ge upp amningen. Inför mitt andra barn, är jag sugen på att strunta i att amma, bara för att få känna att det är jag själv som bestämmer. Jag har även, idag, bestämt att inget vändningsförsök kommer att utföras på min bebis och att jag ska ha ett planerat kejsarsnitt. Det är DYRT med kejsarsnitt, men det skiter jag i. För bara av ren princip och bara för att få känna att jag har någonting att säga till om, så ska jag ha det.


ps. ett tillägg: vi har väldigt lugna barn. Vår dotter satt helt lugnt i pappas knä bredvid sängen och skulle för första gången få se sin lillasyster i mammas mage, tre veckor innan jag skulle föda. Men de blev utkörda i korriroren och jag fick ligga ensam medan barnmorskan kontrollerade hur vår bebis låg i magen. d.s