fulkultur
Det händer att jag funderar över min intelligens. Det är väldigt svårt att skriva om sin egen intelligens utan att det blir helt tokigt och man låter som Björn Ranelid. Men nu får ni ta att jag eventuellt låter lite som Björn Ranelid då.
Det händer att jag funderar över min intelligens och undrar hur den kunde uppstå. Jag menar INTE att jag är OVANLIGT intelligent. Men med tanke på att
1. Jag kommer på landigaste landet
2. Har totalt outbildade föräldrar
3. Bara har gymnasiekompetens
så kan jag tycka att det är ett under att jag faktiskt ändå fick just "ovanligt intellgent" på alla jävla intelligenstest jag satt och gjorde under en period då jag funderade mycket kring min egen intelligens.
Jag tror att min intelligens är högst normal. Men jag kan ändå tycka att till och med DET är konstigt med tanke på mina förutsättningar.
Den senaste tanken jag är inne på är följande:
1. Kulturen
2. Politiken
Jag kommer från ett hem som, trots sin lågutbildning, är mycket kulturellt intresserad och mycket intresserad av politik.
Min mamma skriver revyer, ordnar konserter och är den som håller i trådarna i månget kulturevenemang på landsbygden här på Gotland. Vi var bland de första med cd-spelare hemma och det har liksom alltid skvalat musik någonstans i mitt hem.
Ovanpå det var min pappa bonde och kring bönder är det mycket politik. Jag minns många kvällar i min barndom då socknens folk satt kring vårt stora köksbord och pratade politik. Ovanpå det var mamma mycket feministiskt/socialdemokratiskt engagerad i sin ungdom.
Farsan var nog centerpartist, men ändå med det där sossehjärtat. Brann över orättvisor gjorde de båda två.
Och jag tänker att båda de här intressena, kultur och politik ju ofta smittar av sig, blir intressen även hos avkommorna. Och via politik och kultur blir man allmänbildad. Intellektuell. Vare sig man vill det eller inte.
Jag tänker även att kultur och politik inte ligger särskilt långt ifrån varandra. Båda sakerna är någonting som får en att, eller som KRÄVER ATT man brinner.
Jag har aldrig förstått mig på folk som inte lyssnar på musik. Inte heller på människor som kan ha musik på i bakgrunden då de typ pluggar, jobbar eller dylikt. Som liksom kan koppla bort musiken. Det kan inte jag. När jag lyssnar på musik kan jag mest bara göra det. Eventuellt utföra fysiska sysslor samtidigt. Men ingenting som kräver hjärnkraft. Och det beror på att musiken äter mig. Jag MÅSTE lyssna aktivit. Måste dras in i den. Kan inte sitta still. Måste bli ett med den på ett jättetöntigt vis.
Jag använder mig av musik också. För att framhäva känslolägen. För att peppa mig. För att hitta tröst. Jag kan må så jävla skit och illa, tills jag sätter på Call your girlfriend.
Jag kan bara lyssna på Broder Daniel när jag mår dåligt. När jag känner mig svart. Dels för att det alltid har varit så och för att jag därmed har så många minnen kring musiken som är uteslutande svarta. Så såfort jag hör Broder Daniel så blir jag svart. På ett fint sätt. Tröstande sätt.
Att jag sjunger i kör nu är ingen slump. Det är rent själavårdande. Satan i helvete vad jag mår bra när jag
1. Får fokusera helt på musiken och glömma allting annat
2. Får höra min röst tillsammans med massa andra röster. Magin! Magin som uppstår!
Min mamma brukar prata om "fulkultur". Hänvisar till det hon gör som "fulkultur". Och så är det ju också. Det hon sysslar med är arbetarkultur. Arbetarklassens kultur. Och hon får aldrig kulturpriset. Kulturpriset går bara till de som gör stora, sponsrade uppsättningar inne i Visby. Bara till de som gör föreställningar vilka ses av de lite finare från innerstan.
Till mammas kulturgrejer kommer bönderna. Åker från Fårö ända ner till södra ön för att se hennes revyer. I pausen får man kaffi och kakor från Bagarns på Hemse. Man sitter på hårda pinnstolar i en gammal (men nyrenoverad) bygdegård och ser på amatörer från bygden som tokar sig på scenen.
Det är typ det bästa jag vet. Och jag är uppvuxen med det. Har det i hela blodet.
Men fulkultur är det.
Jag tänker att förr, när klasserna var mer framträdande, så hade varje klass sin egen form av kultur. Arbetarklassen gjorde revyer i bygdegårdarna, medelklassen satte upp musikaler på de lite större scenerna och överklassen lyssnade på symfoniorkestrar i ruinerna med fantastiska klanger.
Jag tror att det där har ändrats nu. Mamma är inte arbetarklass längre. Knappt bönderna heller.
Nu är arbetarklassen arbetslösa. Sjukskrivna. Sitter i lägenheter på Gråbo (miljonprojektsbygge i Visby fullt med asbest). Och de har inte kultur på samma sätt som den "gamla tidens" arbetarklass alltid haft kultur. De har inte dragspelsmusik och bygdegårdar. De har varken råd eller tid med kultur.
Kultur har på något sätt i allra högsta grad blivit en klassfråga.
Jag är iaf jävligt glad att jag har fått växa upp med fulkulturen. Som senare utvecklades till en fin passion för popmusik. Och jag är glad att mina arbetare till föräldrar hade kraft och engagemang till att bry sig om politik.
Det gör att jag inte behöver känna ett fasligt stor bildningskomplex ännu iaf. Jag klarar mig bra på det jag har än så länge så att säga. Men det lär nog komma en dag då det blir dags att fördjupa mig lite. Typ när jag är 45 och inte fullt så rastlös längre kanske. Vi får se.
Förfinad fulkutur
Fulkultur gjord av mina kusiner
Gotländsk fulkultur när den är som bäst
Kommentarer
Postat av: Men,
när jag var 5 år så skildes mina föräldrar och jag flyttade från landet till gråbo. Gick på förskola där och bodde där i några år tills mamma hade råd med annat boende. Det är visserligen över tio år sedan men ändock. På gråbo bubblade kulturen och jag fick mina första möten (som jag är SÅ tacksam över) med kultur som var olik den traditionellt gammalsvenska. Min lillasyster och jag gick på chilensk dans en gång i veckan. Vi var med på marknader och olika kvartersfester med musik från andra kulturer. Vi fick vara med i en gemenskap där man dansade i ring, gamla och unga, där människor sjöng för varandra rent spontant. Där man inte skämdes för att spexa till det. Om Gråbo än idag bubblar av kultur vet jag inte. Det jag ville komma till är att kulturs varande eller icke varande inte är synonymt med pengar. Eller klass. Kulturen finns. Överallt. Men den ser förstås olika ut utifrån vilka förutsättningar området har. :)
Trackback
