de duktiga flickorna och jag

Jag tänker mycket på De duktiga flickorna nu. 
 
Det händer att folk blir lite "förälskade" i mig. Ibland lite halvt besatta. Det har alltid varit så och ni förstår ju då kanske att det inte är så konstigt att jag ibland beter mig lite som Björn Ranelid. 
Häromdan frågade min vän, som faktiskt aldrig varit besatt av mig utan blev min vän på "normal väg" så att säga, mig om vad de här människorna har gemensamt. Vilka är det som dras till mig. 
Efter lite eftertanke svarade jag följande. 
 
Det finns två kategorier människor som dras till mig lite mer än vanligt fölk och ibland på ett sätt som är lite väl pidestaligt kanske. Dessa två kategorier är:
1. Män. 
2. Duktiga flickor. 
 
Varför män i alla tider har dragit till mig (och nu menar jag alltså rent vänskapsmässigt) är ganska enkelt. De tycker det är häftigt med en tjej som är lite som en kille, men ändå är en jäkel på det här med känslor på ett väldigt bra sätt som tilltalar Män som grupp. Varje gång jag frågar min man varför han älskar mig svarar han samma sak som män genom alla år har svarat när jag ställt liknande frågor: "jag kan prata med dig om precis allting". Sånt gillar män. De är så blödiga de små liven. 
 
Det är de duktiga flickorna som är spännande. 
Jag har så jävla svårt för duktiga flickor. Har alltid haft, kommer alltid att ha. 
Det är självinsikten som är problemet för mig. Oförmågan att se att det de drivs av inte är sunt. Att all den där duktigheten liksom inte är på riktigt, eftersom den är bygd på ångest. Duktiga flickor har ångest. Duktiga flickor är rädda för att inte duga. Duktiga flickor är rädda för att framstå på något annat sätt än som perfekta. Duktiga flickor kan inte prata om problemet, för om de gör det så MÄRKS det ju att de har problem! Och det vill inte duktiga flickor ha. I alla fall inte problem som syns. Duktiga flickor erkänner inte gärna fel och brister. Eller så är de tvärsom och kan inte sluta prata om sin egen värdelöshet. Ursäktar sig för allting. 
Och jag vet inte vilka som är värst- de svaga Duktiga flickorna eller de "starka" Duktiga flickorna. 
 
De duktiga flickorna dras till mig för att jag är allt de inte är. Och det är jag glad över. Jag erkänner gärna mina fel och brister. Jag delar gärna med mig av min ångest. Men en Duktig flicka kan jag faktiskt inte säga att jag är. Inte ens lite. 
De svaga duktiga flickorna talar gärna om sin beundran för mig. Klankar gärna ner på sig själva i samma mening. "Du är så himla modig, så skulle jag aldrig våga säga/göra/skriva för jag är så himla mesig och feg". De starka duktiga flickorna dras till mig, samtidigt som de känner sig hotade av mig. Med rätta. 
 
Jag är en modig kvinna. Även i mina svagaste stunder är jag modig. Jag vågar visa mina svaga stunder. Är inte rädd för att prata om dem och dela med mig av dem. Det spelar ingen roll om jag är stark eller svag, jag är alltid modig och jag skiter ganska mycket i vad folk tycker.
Ibland är jag duktig. Ibland är jag slarvig. Ibland skiter jag i allt. Ibland bryr jag mig skitmycket. Jag ÄR så mycket. Medan de Duktiga flickorna bara är en sak: duktiga. I allt de gör. 
 
Nu låter jag väldigt föraktfull märker jag och de svaga duktiga flickorna gråter väl redan. De starka tycker att jag är dum och blir förbannade, på ett prydligt sätt som sig bör. 
Grejen är att jag känner lite förakt. 
Det är EN SAK med de 16åriga Duktiga flickorna som kräks lite över axeln och skriver MVG på nästa prov också. Dem ÄR det lite synd om och de förtjänar verkligen inget förakt. 
Men i VÅR ÅLDER, herregud! 
Det är den där självinsikten som gör att mitt förakt bubblar upp. Den frånvarande självinsikten som stör mig. 
Jag tycker inte att man har gjort ett bra jobb när man är upp mot 30 och ÄNNU går runt och är en svag Duktig Flicka. Då får man fan skärpa sig. Göra något åt det. Det vet nog redan de flesta Svaga Duktiga flickor och kanske är det på så sätt bättre att vara en Svag Duktig flicka. Man tar sig nog oftast därifrån. 
Men risken är då att man istället blir en Stark Duktig flicka. Som egentligen inte på något sätt jobbat på det utan bara ändrat beteende. Blivit lite hårdare, utan att från grunden deala med det som ligger och trycker. 
 
Vad fan är det som ligger och trycker? Vad har era föräldrar gjort för fel??!! Ja. Läs valfri bok om genus så har du svaret. Men läs den inte bara, utan försök också göra något åt det på riktigt. Sök hjälp också. Det är skitbra. Det behöver typ alla, även vi som inte är Duktiga flickor. Även vi Dåliga flickor mår bra av lite stöd och vård.
 
Vi kan dessutom erkänna det. 
 

Kommentarer
Postat av: Nina

Ja varför gör dom inte bara ngt åt det? Det är väl bara att skärpa sig. Man är sin egen lyckas smed ju. Eller hur menar du?

Varför tror du automatiskt att det är synd om alla högpresterande kvinnor? Det fiffiga med att vara en duktig flicka är att det tar en dit en vill komma. Kan vara rätt schysst med bra betyg, en utbildning, bra jobb som en trivs med osv. Komvux är bra men där kan ju inte alla gå.

Puss

Svar: Jag tror inte automatiskt att det är synd om högpresterande kvinnor. Du lägger orden i min mun. Däremot tycker jag synd om alla som drivs av ångest. Det gäller inte bara duktiga flickor utan väldigt många andra också. Men just idag handlar det som Duktiga flickor. Jag tror inte att Duktiga flickor kan komma dit de vill. Kanske rent praktiskt, men aldrig rent själsligt och därför tror jag att de har allt att vinna på att söka hjälp.
jenny persson

2013-02-22 @ 14:05:02
URL: http://ninaruthstrom.se
Postat av: Duktig flicka #147986435

Sant!
Är en duktig flicka som nu vid 35 års ålder skaffat mig allt jag vill ha och fattar inte varför jag fortfarande är så jävla ledsen.
Har börjat i terapi och det är lätt det bästa jag nånsin gjort för mig själv. Tänker hela tiden att det här skulle jag gjort för längesen, i alla fall innan jag fick barn.
Och nu vet jag varför jag gillar dig också :-)

2013-02-24 @ 10:43:03
Postat av: carro

Jag håller med om att ångest som driver högpresterande kvinnor att bli duktiga flickor inte är något positivt, men jag tycker att det är naivt att tro att det "bara är att skärpa till sig", och söka hjälp, eller att det automatiskt är ens föräldrar som gjort något fel. Hela samhället premierar duktiga flickor, så även om föräldrarna kämpar mot så kan föräldrarna kissa i hur mycket motvind som helst utan att det påverkar duktighetshetsen.

Det kan även vara lätt att bli den som är duktig på att strunta i att vara duktig. Att det blir en prestation att inte bry sig, att anstränga sig så hårt för att inte vara en sådan där duktig flicka och så är man egentligen lika fast i en prestationshets som den duktiga flickan.

Jag hade hellre strävat efter ett mellanting. Att hitta balansen mellan att kunna skita i sådant man inte värderar, men ha förmågan att köra järnet, och inte nöja sig med mindre än 110%, när det är sådant man vill prioritera.

2013-02-25 @ 18:54:25
Postat av: Lisa

Som carro skriver: när man matats med duktighetstänket hela livet är det väl inte bara att skärpa till sig? Tycker att det låter lite hm ofeministiskt av dig...

2013-03-05 @ 18:20:24
Postat av: Svag duktig flicka

Det är snart två år sen jag läste det här inlägget som så mycket handlar om mig. Den svaga duktiga flickan som du föraktar så. Nej jag grät inte efter ditt inlägg. Inte blev jag förbannad heller, men ganska så ledsen över hur lätt det verkar vara att se ner på oss. Vi som har kämpat hela våra liv, och som fortfarande kämpar. Inlägget har stannat kvar i mig och gnagt.

Jag tänkte berätta för dig varför jag är en duktig flicka. Vad mina föräldrar gjort för fel, men det skulle ta en evighet. I stora drag handlar det om en uppväxt där man den hårda vägen fått lära sig att man inte är värd något och där man fått ta alldeles för mycket ansvar för sig själv, yngre syskon och sina föräldrar vid alldeles för låg ålder. Hade jag haft snopp hade jag förmodligen blivit våldsam och kriminell. Men istället blev jag svag och duktig. Allt för att överleva. Allt för att ta hand om alla omkring mig. Man lär sig också väldigt tidigt som barn att hålla uppe en duktig fasad för att inte avslöja hur verkligheten ser ut.

Det gör mig otroligt glad att du inte har behövt bli en duktig flicka. Dina föräldrar har gjort ett bra jobb. Man lär sig leva livet efter de spelregler man får.

Jag har sökt hjälp och jag blir lite mindre duktig för varje år som går. Vågar släppa på kontrollen och älskar mig själv lite lite mer.. Men det tar tid att bygga upp något som man borde ha fått gratis i sin uppväxt. Det är svårt att ta sig ur något om man inte har förmågan. Förmågan har inget med självinsikt att göra. Jag har så mycket självinsikt att det gör fysiskt ont och jag önskar dagligen att jag vågade lite mer, om jag bara älskade mig själv lite mer.. I tonåren insåg jag att jag inte kunde skylla på min trasiga uppväxt och sen dess har jag kämpar för att bli hel, trygg och ärlig mot mig själv. Om två år fyller jag 30. Jag kanske inte hinner bli så pass oduktig att jag skulle accepteras av dig, men jag kanske har kommit så långt att jag mår bra och har mindre ångest. Det ser jag fram emot.

Svar: Som sagt är det två år sedan jag skrev det och lyckligtvis blir man ju äldre och visare. Jag är ledsen att inlägget gjorde dig ledsen. Det är ju skrivet ur den "dåliga" flickans perspektiv och dåliga flickor ställs alltid mot de duktiga, jämförs med de duktiga, vilket aldrig kan leda till något gott. Jag är ännu dålig och önskar ganska ofta att jag kunde vara lite duktigare. Vad mina föräldrar gjort för fel med mig funderar jag mycket på och börjar väl närma mig den punkt då jag inte längre kan skylla på föräldrarna, precis som du. Hoppas vi båda lyckas hitta någon slags gyllene medelväg.
jenny persson

2014-12-02 @ 19:56:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0