de duktiga flickorna och jag
Ja varför gör dom inte bara ngt åt det? Det är väl bara att skärpa sig. Man är sin egen lyckas smed ju. Eller hur menar du?
Varför tror du automatiskt att det är synd om alla högpresterande kvinnor? Det fiffiga med att vara en duktig flicka är att det tar en dit en vill komma. Kan vara rätt schysst med bra betyg, en utbildning, bra jobb som en trivs med osv. Komvux är bra men där kan ju inte alla gå.
Puss
Sant!
Är en duktig flicka som nu vid 35 års ålder skaffat mig allt jag vill ha och fattar inte varför jag fortfarande är så jävla ledsen.
Har börjat i terapi och det är lätt det bästa jag nånsin gjort för mig själv. Tänker hela tiden att det här skulle jag gjort för längesen, i alla fall innan jag fick barn.
Och nu vet jag varför jag gillar dig också :-)
Jag håller med om att ångest som driver högpresterande kvinnor att bli duktiga flickor inte är något positivt, men jag tycker att det är naivt att tro att det "bara är att skärpa till sig", och söka hjälp, eller att det automatiskt är ens föräldrar som gjort något fel. Hela samhället premierar duktiga flickor, så även om föräldrarna kämpar mot så kan föräldrarna kissa i hur mycket motvind som helst utan att det påverkar duktighetshetsen.
Det kan även vara lätt att bli den som är duktig på att strunta i att vara duktig. Att det blir en prestation att inte bry sig, att anstränga sig så hårt för att inte vara en sådan där duktig flicka och så är man egentligen lika fast i en prestationshets som den duktiga flickan.
Jag hade hellre strävat efter ett mellanting. Att hitta balansen mellan att kunna skita i sådant man inte värderar, men ha förmågan att köra järnet, och inte nöja sig med mindre än 110%, när det är sådant man vill prioritera.
Som carro skriver: när man matats med duktighetstänket hela livet är det väl inte bara att skärpa till sig? Tycker att det låter lite hm ofeministiskt av dig...
Det är snart två år sen jag läste det här inlägget som så mycket handlar om mig. Den svaga duktiga flickan som du föraktar så. Nej jag grät inte efter ditt inlägg. Inte blev jag förbannad heller, men ganska så ledsen över hur lätt det verkar vara att se ner på oss. Vi som har kämpat hela våra liv, och som fortfarande kämpar. Inlägget har stannat kvar i mig och gnagt.
Jag tänkte berätta för dig varför jag är en duktig flicka. Vad mina föräldrar gjort för fel, men det skulle ta en evighet. I stora drag handlar det om en uppväxt där man den hårda vägen fått lära sig att man inte är värd något och där man fått ta alldeles för mycket ansvar för sig själv, yngre syskon och sina föräldrar vid alldeles för låg ålder. Hade jag haft snopp hade jag förmodligen blivit våldsam och kriminell. Men istället blev jag svag och duktig. Allt för att överleva. Allt för att ta hand om alla omkring mig. Man lär sig också väldigt tidigt som barn att hålla uppe en duktig fasad för att inte avslöja hur verkligheten ser ut.
Det gör mig otroligt glad att du inte har behövt bli en duktig flicka. Dina föräldrar har gjort ett bra jobb. Man lär sig leva livet efter de spelregler man får.
Jag har sökt hjälp och jag blir lite mindre duktig för varje år som går. Vågar släppa på kontrollen och älskar mig själv lite lite mer.. Men det tar tid att bygga upp något som man borde ha fått gratis i sin uppväxt. Det är svårt att ta sig ur något om man inte har förmågan. Förmågan har inget med självinsikt att göra. Jag har så mycket självinsikt att det gör fysiskt ont och jag önskar dagligen att jag vågade lite mer, om jag bara älskade mig själv lite mer.. I tonåren insåg jag att jag inte kunde skylla på min trasiga uppväxt och sen dess har jag kämpar för att bli hel, trygg och ärlig mot mig själv. Om två år fyller jag 30. Jag kanske inte hinner bli så pass oduktig att jag skulle accepteras av dig, men jag kanske har kommit så långt att jag mår bra och har mindre ångest. Det ser jag fram emot.