OOooooh, ibland känns det som att jag och Fanny har levt ungefär exakt samma liv. Varje gång jag tittar in på hennes blogg hittar jag igenkänning. I det här inlägget skriver Fanny om kvinnor som får komplimanger av män där de hyllas för att "inte vara som alla andra tjejer". Fanny skriver att det i grund och botten ju handlar om att mannen i fråga sedan tidigare ha en snedvriden och nedvärderande syn på kvinnor och att det i de här fallen bara är en tidsfråga innan han även ser DIG som "galen" eftersom han faktiskt i grunden har en syn på kvinnor som just galna/klänginga/vad det nu kan vara.
Precis sådär har jag alltid haft det i hela mitt jävla liv, eller åtminstone från att jag började ligga. Så himla speciell. Så himla annorlunda. Så himla högt uppe på piedestalen så det var läskigt ibland.
Den här låten fick jag skickad till mig en gång tex.
Och jag blir jätteglad när jag hör den, både då och nu.
Jag håller med i det som Fanny skriver, men tänker även på en annan aspekt.
Att när jag var 16, 17, 18 år, så KÄNDE jag mig verkligen annorlunda än de flesta andra tjejer. Jag hade dittills i mitt liv kämpat för att passa in i söt, snäll, duktig, liggbargrejen med MVG:n och träning och ljusa pastellfärgade kläder och verkligen försökt vara som ALLA ANDRA tjejer i min ålder. Men sen när jag började ligga så hittade jag den där andra vägen som var så mycket lättare för mig att vandra. Jag hittade en väg som var så väldigt mycket mer jag än det där med ljusa pastellfärger. Och jag tog den vägen, trots att den var avvikande från den breda massan. Nu vill jag inte låta Cissi Wallinsk och hävda att JAG minsann var så OTROLIGT ANNORLUNDA eller för den delen låta nedvärderande mot "de andra".
Men grejen är att det BLIR ju ändå så tillslut. När man kämpat länge för att bli någon och det liksom inte funkar, då vänder man ofta plötsligt och blir föraktfull istället, särskilt när man är sådär ung och hjärnan inte är färdigutvecklad och allt det där.
Filmen Fröken Sverige visar så himla tydligt på det där med föraktet tycker jag, som många "alternativa" har för allt som är vanligt.
Och sådan var jag också, under några år.
Men det tänker jag inte hålla på och straffa mig själv för, därför att jag tror det är naturligt. Man har ju så länge känt sig annorlunda och utanför. Under hela högstadiet var livet en kamp om att passa in. Vara som alla andra. Inte sticka ut. Och så plötsligt blir man så jävla trött på det och gör det till en sport att sticka ut. Vara annorlunda (fast annorlunda är man ju givetvis inte eftersom det finns ganska många andra som är likadana som du, vilket ju även är orsaken till att du äntligen vågar vara annorlunda). Och så börjar man istället förakta "de vanliga". Det är ett försvar.
Och när det är sådär. Då är det jävligt skönt att få bekräftelse på det där med att man är annorlunda och att det är positivt, helt plötligt, att vara det. Att det är okej. Därför älskar jag den där låten, med Kjell Höglund som en gång gjordes till min. Även om jag självklart även ser det orimliga i att glädjas över att man skulle vara så himla annorlunda mot "alla andra tjejer".
Det där med piedestalen har också alltid varit ett problem för mig, både vad gäller vänner och män, särskilt när jag var yngre. Nu har jag funnits i mina vänners liv så många år att jag ramlat ner från piedestalen, vilket givetvis har vart skitjobbigt för mig. Att ramla ner från piedestal på piedestal. Man vänjer sig liksom med att sitta där uppe. Kunna välja och vraka och göra lite som man vill för man vet att man är så himla omtyckt och älskad ändå. Ganska hårt slag när man börjar inse att man måste börja anstränga sig.
Vad gäller män så är nog min man den första som aldrig någonsin haft mig på någon form av piedestal. Och troligen är det också anledningen till att jag kommer leva med honom jävligt jävligt länge.
Det är så himla otryggt att sitta på piedestal. Otryggt när någon bygger upp en bild och en "sanning" om dig som du innerst inne vet inte stämmer. Men du gillar ju personen och förstår att OM den där bilden omkullkastas så är din tid i personens blickfång förbi. Så du börjar upprätthålla den där jävla piedestalen. Och tillslut dråsar du ju rakt ner i backen naturligtvis. Oftast orsakar du det själv när du inte orkar längre. Det är ju ganska jobbigt att vara så jävla unik jämt.
Nu såhär i vuxen ålder har även behovet av att vilja ses som unik och annorlunda avtagit. Ändå händer det ännu att folk ser mig just som det. Kanske för att jag skriver och folk läser. Jag skriver och bygger upp en bild av mig själv som ju aldrig kan bli helt sann eftersom man ju faktiskt inte skriver om allt. Inte KAN skriva om allt. Man kan väl ALDRIG förmedla hela jävla sanningen om sig själv till någon. Jag tror inte ens att min man vet hela SANNINGEN om mig. Den vet nog bara jag, om ens det.
Men det där trotsiga "aldrig göra någonting bara för att ALLA ANDRA gör det", den sidan ligger kvar hos mig ännu ganska starkt. Jag tänker att det kan vara ett resultat av mobbning i barndomen. Att aldrig "ge sig". Aldrig gå med på att göra saker bara för att ALLA ANDRA gör det. Aldrig låta någon bestämma, varken individer eller grupptrycket. Över mig. Alltid ifrågasätta. Ofta protestera. Ta igen allt det jag inte vågade ifrågasätta och protestera mot under de mindre modiga åren i livet. Det är som att man ständigt kämpar för rätten att vara just så som man är, när man en gång har varit mobbad kan jag tycka.
Hur tänker ni andra som har erfarenheter av mobbning?
Jag har nämligen tänkt att det finns två olika grupper ibland oss (säkert finns det fler också) och det är då dels såna som jag, som ägnar resten av sitt liv åt att inte låta de jävlarna som en gång ville att du skulle förändra dig, som talade om för dig att du inte dög som du var, få rätt. Och så de som jobbar helt tvärtom. Som ägnar hela sina liv åt att desperat försöka passa in. Göra som de blev tillsagda som barn. Förändra sig för att älskas och accepteras av andra. Oj vad många människor jag tycker mig se som jobbar på det sättet.
Och jag då, som på ett elakt sätt, ombads att förvandla mig till "en i mängden". Som på ett elakt sätt ombads att inte sticka ut. Jag har alltså ett evigt behov av att göra precis tvärtom. För som liten lärde jag mig att annorlunda var fult och nu reclaimar jag att vara annorlunda. Vad fan nu annorlunda är.
För ju äldre jag blir inser jag ju att alla är annorlunda på sitt sätt. Och jag har ramlat ner från alla piedestaler och jag saknar det inte. Men jag måste ännu alltid ifrågasätta. Kan inte tvinga mig till att göra saker jag absolut inte vill själv och ingen får bestämma över mig. Ja. Det var det hele.
ps: en grej angående kärlek. När man HITTAR personen som man sedan ska älska under JÄTTELÅNG tid i sitt liv, så upplever man ju ofta att man ALDRIG TIDIGARE träffat en människa som hen. Att hen är HELT JÄVLA UNIK och du har ALDRIG FÖRUT träffat en människa lika fantastisk och perfekt..det är ju kärlekens stora problem skulle jag tro.. ds
Jag tror att det är väldigt väldigt sunt att tröttna på att misslyckas med att passa in och istället driva åt andra hållet - bli så annorlunda som möjligt. Det är så man bygger sin självkänsla, alternativet är självförakt. Trots är fantastiskt.
Jag har också varit mobbad och gjorde precis som du: ville vara så jävla annorlunda det bara gick. Gärna störas bara för att störas. Tex käkade jag och min bästis Wille kex med massor av vitlökssmör på lektionstid bara för att en av mobbarna hade uttalat att vitlöksandedräkt var så äckligt. Klädmässigt käne jag verkligen att jag äntrligen kunde vara jag. Sen jag var pytteliten har jag älskat färgglatt. Fina glada färger som piggar upp. Och bekväma kläder. Gärna gamla. Min stora trots- och motståndsålder började när jag var typ 14. Så den sammanföll med tonåren men var nog framförallt ett resultat av mobbing. Om jag hade gått i en annan skola där reglerna och normerna för kläder, åsikter, intressen etc varit mer tillåtande hade jag kanske aldrig behövt vara så arg och trotsig utan alltid kunnat klä mig bekvämt och frägglatt och "tycka saker". Jag hade fått vara kass i idrott och superduktig i alla pluggämnen.. ÅD hade jag antagligen aldrig behövt dra det till sin spets och försökt särskilja mig från massan, se ner på dem som inte var som jag och min lilla kompiskrets. Det hade nog varit otroligt skönt att få vara accepterad hela skoltiden. Kanske hade jag varit en helt annan, mycket självsäkrare person idag? Jag har ett chefsjobb inom socialtjänsten idag som jag blev headhuntad till men undrara ofta över om jag verkligen klarar av mitt jobb. Hade jag inte varit mobbad så hade jag säkert fått liknande typ av jobb många år tidigare och känt att jag var bra på det. Känns så jävla trist att gammalt skit osm andra gjort fortfarande påverkar mig. De har ju gått vidare för länge sedan....
