brunheten

 

 

Det här är min och barnens nya favoritlåt. Vi sjunger den hela tiden. De älskar eh eh- o eh-o i början och jag älskar hur han sjunger. Jag älskar i princip bara musik med jävligt bra sång. 

 

Det här bandet är ju ett indieband som råkat/lyckats bli kommersiella. Funderar på hur hela musikvärlden skulle se ut om det inte fanns indiemusik.. 

Förra året kom ju NewYorkindiebandet FUN och blev världsberömda de också och förra året var det deras "Some nights" som grep tag i mig vid den här årstiden. Den passade så himla himla bra in då. Och i år passar den här låten så himla himla bra in. 

 

Ja det hör man ju klart och tydligt att det här är min låt. How am I gonna be an optimist about this? fattar ni  hur många gånger om dagen som jag tänker just den tanken?!

 

Hela refrängen passar in faktiskt. För just nu återupplever jag min barndom genom mina barn ganska rejält. 

Vår stora började i förskoleklass igår. Det hade gått bra men ja...alltså för MIG går det inte bra. Jag oroar mig och oroar mig och oroar mig. 

Jag kan inte minnas att jag tyckte särskilt mycket om min förskoleklass som då hette Lekis. Jag har otroligt få minnen ifrån den, men de jag har är inte särskilt positiva. Jag minns inte vem jag lekte med. Kanske var jag lite ensam? Min bästa kompis hade redan börjat i ettan (precis som min dotters bästa kompis redan har gjort) och barnen från de andra skolorna lekte med varandra hela dagarna. Pojkarna minns jag bara som ett diffust hot i perferin. Några man skulle akta sig för. Förutom en som var ovanligt liten till växten och även väldigt snäll. Honom lekte jag med lite. 

Jag har ett minne från en gunga. Ett minne från när jag lyckades erövra det eftertraktade Playmobilskeppet och fick leka med det själv i flera minuter och så några andra småminnen. 

Jag minns bussen till lekis. Jag minns att jag inte tyckte att någonting var särskilt roligt och ganska många saker ganska jobbiga. 

Men jag hade blivit itutad att skola och lekis skulle vara något roligt som man som barn skulle tycka om. Så jag sa nog aldrig någonting om att det inte var särskilt roligt alls. 

 

Jag har bestämt mig nu för att berätta för mitt barn om det. Att jag inte tyckte att det var särskilt roligt i skolan alls förrens jag blev lite större och modigare. Jag har tänkt väldigt mycket på det under årens lopp. Att liksom inte ge vidare sin ångest till sina barn. Men just i det här fallet tror jag det är viktigare att visa mitt barn att det är okej att inte tycka det är varken lätt eller roligt i skolan. För om jag förklarar för henne att jag vet hur det kan vara, så tänker jag att chansen är större att hon vågar berätta för mig om hon själv skulle uppleva samma sak. Hennes pappa ska stå för de positva bitarna är det tänkt och eftersom hon så ofta får höra att hon är lik honom tror jag att hon identifierar sig mer med honom än med mig. Jag ska alltså finnas som ett komplement med mina uppleveler (som jag såklart ska linda in något..) så att hon inte känner den där pressen på att alltid hålla skenet uppe inför oss i familjen. Komplementet som visar att det ÄR okej att det INTE är kul och framförallt vara någon som fattar hur det kan va. 

 

Jag har bestämt mig nu för att inte skriva mer om mitt stora barn, möjligtvis bara rent ytliga saker som att hon tex är bäst i världen på att läsa och skriva och ett ovanligt intelligent och roligt barn osv.  Därför tänker jag inte skriva på vilka sätt jag eventuella oroar mig eller ens om hur det går för henne. Hon kan läsa flytande nu och har en egen dator. Det börjar bli dags att radera i arkiven helt enkelt. 

 

En annan sak som tynger mig ganska mycket just nu är min hälsa, samt barnens tider på skola och förskola. De går ju på varsitt ställe nu och har helt olika tider. Vilket innebär ett massivt springade för den körkortslösa, dräktiga mamman. Visst är det bra för mig att röra på mig. Men 3 timmar om dagen är lite mer än vad jag fixar faktiskt. Hämtningen igår tog 1.5 timme. Lämningen imorse tog 1.5 timme. Det blir 3 timmar. Jag dör på em när vi kommer hem. Kan bara sitta med fötterna högt till det blir kväll typ. Och det är ju inte så skojigt kan jag tycka. Hur fan ska jag kunna va en optimist vad gäller det, så att säga?

 

Så jag pusslar med tiderna och har ångest för ev långa dagar. Har även ångest för för korta dagar. Det är ju på fritids som barnen lär känna varandra, har jag förstått nu. Om man aldrig får gå på fritids, hur jävla kul är det då? Så grinar jag också. Hela tiden. Minst 5 gånger om dagen sedan i fredags. Den här FÖRÄNDRINGEN är för mycket för mig! Jag är inte en förändringarnas kvinna helt enkelt. Jag vill att saker ska vara som de alltid har vart. Jag vill ha det lugnt och tryggt. Framför allt tryggt. Jag undrar om det är en liten skada efter trauman i barndom och ungdom? Att man inte kan hantera förändringar samt känner ett väldigt stort behov av trygghet och stillsamhet i livet? 

 

Inatt började jag grina när jag kom att tänka på hur fint det är att somna bredvid min man. Och att jag har gjort det nästan varje natt i 6,5 år nu. Det är inte många nätter under de här åren som vi har vart ifrån varandra faktiskt.

Han är så himla fin med mig som det är nu. Han bär verkligen mig. I normala fall är vi bra på att bära varandra. Men som det är nu (dräktigheten) så är det han som bär mig. Fan vad han kommer vara trött när det är över. När vi har vår bebis. Förhoppningsvis ska jag kunna ge honom mer vila sen, när jag är ihopläkt och fått ordning på min kropp och blivit stark och frisk! Tre ungar ska jag allt klara av, bara jag får tillbaka min kropp i något som liknar orginalskick åtminstone lite mer än den här kolosskroppen som jag dras med nu..

 

Inför storans skolstart har han varit helt lugn min man Jag har vart jättenervös. Så efter första dagen igår tvingade jag mig själv att vara helt lugn. Jag slog bort alla oroliga tankar och nöjde mig med hennes faktiskt väldigt övertygande ord om att det hade varit alldeles fantastiskt. DÅ satte min man igång istället. Hela kvällen satt han och nojjade över allting som skulle kunna hända. Över störiga småpojkar som han hade lagt märke till då han var med henne en stund på morgonen i skolan. Mardrömssenarier. Jag kom till och med på honom med att sitta och kolla på den här videon, som jag älskar:

 

(Jag vet. Våld är ju inte av godo. Men jag lovar att han fick slut på mobbningen. Och ärligt. Visst känns det jävligt nöjsamt när han lyfter den lilla skitungen och drämer honom i golvet? Han hade liksom gjort sig förtjänt av det.)

 

Först då kunde min man oroa sig. När jag var helt lugn. Vi jobbar så med rätt mycket. Är alltid varandras motsatser känslomässigt. Min man säger att det beror på att han lever med en känslomässigt extrem kvinna och så kan det nog vara. Men det innebär ju också att jag varannan gång är totalt trygg och stark och lugn och då kan han nojja loss i lugn och ro, tryggt medveten om att det är JAG som är kapten på den här skeppet. 

 

Hur som helst. Den här låten lyssnar jag också sönder och samman just nu. Jag älskar Usher. Han sjunger så in i helvetes satans bra. Så grinar jag och tänker på min man. Om vi skulle gifta oss igen skulle vi lätt ha den här låten. 

 

 

 

Jag tänker att om några veckor är det bättre igen. När vi kommit in i det här allihopa. Fått rutin. När stora kommit in i klassen osv. Lilla är härligt trygg på sin förskola. Jag också. Det är som att segla in i en lugn och trygg hamn när jag kommer dit efter att ha vart och hämtat stora på skolan som är så ny och rakt otrygg. Jag älskar pedagogerna. Jag älskar alla lillans trygga och bekanta vänner. Älskar stämningen. Älskar alla sakerna. Älskar att allting är precis så som det varit. Ja. Sån är jag.