avundsjuka och drivkrafter
Håller med, dock tycker jag det finns lite skillnad i avundsjuka, jag kan vara jätteavundsjuk men ändå inte missunna den personen det.. Ibland kan jag gräma mig att jag inte tog tag i ngt som jag tänkt å så hinner ngn annan före. Då blir jag galen svär lite tycker illa om det hela men nog inte om själva personen.
Typ lite så.
Väldigt roligt med F&F..
Jag blir avundsjuk. Rätt ofta. Typ dagligen.
Jag ser det som en helt naturlig känsla, vi alla har den. Den kan vara en bra drivkraft men också en giftig glädjetjuv.
Och jag håller delvis med dig om den mjuka, omhuldande ton som många kvinnor föredrar i diskussioner. Som att kritik inte vore att spela shyst i ett samtal.
Visst behöver vi kunna ha raka rör.
Men det är också en flytande övergång mellan ett rakt, ärligt samtal där ingen duckar för kritik eller att leverera obekväma sanningar till att låta hånfull, elak eller förminskande.
Det tycker jag är hela faran med den "manliga" typen av samtal. Raka rör, visst, men det är sällan långt till tjyvnyp, härskartekniker eller bara en hånfull ton. Som inte hjälper någon, utan bara förminskar och sårar. Det är inte heller vägen framåt i ett bra samtal.
Att hålla den balansen, vara rak och ärlig och stå för sina åsikter utan att bete sig grisigt, är faktiskt inte det lättaste när en diskussion hettar till.
Haha, lite amen på det! Men också lite ensidigt: Diskussionsgrupperna domineras av de som är lättkränkta skulle jag tro. En del motiverat en del inte. Kvinnor kan också vara inte-så, män kan också vara så. Alla är så jädra bra på att klaga, alla borde ta sig själv i kragen lite mer, samarbeta mer, visa både vad dom gillar och vad dom inte gillar mer. Inte hålla tillbaka, gömma, förneka.
Jag tror att det många gånger blir förvirring kring begreppen "avundsjuka" och "missunnsamhet" vilket ju är två helt olika saker. Avundsjuka känner väl de flesta ibland, men att vara missunnsam är ju något helt annat. Att inte unna någon annan det som har hänt. Då kan man ju per definition inte vara glad för den personens skull. Avundsjuka däremot hindrar ju en inte från att glädjas för personens skull, som du säger.
Sen dömer jag inte någon om den är missunnsam eller hämndlysten, det blir vi väl alla ibland. Det betyder ju inte att man måste agera på den känslan och låta det gå ut över någon annan. Hur rättvist det än skulle kunna kännas. ;-)
Bra inlägg. Och så måste jag bara meddela att jag jobbar och har jobbat med många kvinnor. Med alla kvinnor som jag har nära mig är jag väldigt öppen. Om jag är avundsjuk för att min vän plötsligt är fem gånger snyggare än jag så säger jag det alltid. Då blir jag av med känslan och min vän får en komplimag. Samma gäller arbetstillfällen. Jag har inte upplevt någon skilland mellan män och kvinnor på detta plan. Kanske, kanske nästan tvärtom, att männen har svårare att säga åt en kvinna att dom är avundsjuk på henne. (Åt en annan man lättare?) Men mera handlar det nog om personlighet eller kön.
Jag är avundsjuk i vågor, mest när det går dåligt för mig förstås. Det är ju helt naturligt! Inget att skämmas över. Man är ju inte en dålig människa beroende på vad för känslor man. Dålig blir man först bär ens handligar är onda.
Väldigt intressant detta om att det är ur mörker som ens drivkraft kommer. Jag tror det kan stämma för jag kan känna själv att jag aldrig haft någon sån ordentlig drivkraft inför något (hur avundsjuk är inte jag på de som har det). Inte så att jag saknar drivkraft helt men jag måste inte ha något utan kan oftast tänka mig flera olika vägar eller val. Och jag har inte heller speciellt mycket mörker i mig. Klart jag varit med om jobbiga saker men inget sådär jättesvårt och framförallt har jag fått massa stöd och hjälp att hantera det svåra i livet.
Avundsjuk kan jag däremot vara och precis som du beskriver det tycker jag mest illa om mig själv då. Men varför då egentligen? Mycket spännande och tänkvärdt inlägg idag!!
Intressant och bra inlägg. Men går avundsjuka eller bristande insikt på detta att dela in i kvinnligt och manligt? Jag tror att det är individuellt och handlar om självinsikt och hur bra man är på att tolka och förmedla det man känner.
Sen är det väl så att det inte alltid är av godo att berätta och prata om att man är avundsjuk och varför, i många fall är det bra och kan göra relationen mer rak och ärlig men ibland kan det nog försämra också tror jag, bättre då att konstatera för sig själv "ok, jagar avundsjuk men hen har sitt och jag har mitt" typ. Inte nämna det.
En annan jobbig och felaktig grej med avundsjuka som vi (oavsett kön?) gör är att lägga ihop flera egenskaper/lyckosamma händelser för flera personer och jämföra summan av dom med oss själva. Garanterat onödig failure där liksom.
Vilket tänkvärt inlägg! Det vore skönt om avundsjuka inte kändes så fult. Jag har en vän jag ofta är avundsjuk på. Det kan riktigt bulta innanför tinningarna när jag tänker på allt hon är/har som inte jag är/har. Lyckligtvis kan jag prata med min sambo om detta, med honom törs jag vara avundsjuk, önskar bara att jag kunde prata med henne om detta utan att det skulle vara någon stor grej. Säga att jag också skulle vilja ha det si eller så precis som hon har det. Men vi har inte den relationen hon och jag. Vi är lite ojämna. Känner man sig lika mycket värd kan man ju prata om skillnaderna utan att själv känna sig misslyckad, den som slängde ut hinder åt sig själv.
Din blogg är bra! Och det är bara din blogg som är det. Tror jag.
/krisarn