brunheten

 

Idag har jag Vårdat min själ. 

En del av att vårda min själ bestod tydligen i att ställa sig vid spisen och göra jävligt många qournfärsbiffar med fetaost åt mig själv... Sen gjorde jag mitt livs första köttfärslimpa till familjen. E och maken åt som hästar. 

Ja jag kan tycka att det minsta jag kan göra för familjen nu när jag går runt och är så overksam är att laga ordentlig mat. Så det gör jag. 

En annan del av att vårda min själ bestod av en springtur. Jag har hållt stenhårt på varannan kväll förutom en kväll då jag hade för ont i ryggen. Ja jag får nämligen lite ont i ryggen av att springa. Men jag tänker att det beror på att ryggmusklerna helt enkelt är otränade och att de tränas upp av mitt springande.... Kanske är det helt fel tänk men det skiter jag i. Jag. Måste. Springa.

Det där behovet, begäret. Hur jag, för första gången i mitt liv, frigör tid för motion, håller hårt på mina 40 minuter varann kväll och verkligen ser det som en investering- det är helt fantastiskt.

 

Det har nog mycket att göra med att jag inte springer varken för diabetesen eller nån jävla smalhets skull. Jag springer för psyket. För välmåendet. 

 

Jag har dock gett upp det där med att försöka springa i tystnad. Det blir för jobbigt. Måste ha nått som distraherar en från helvetet så att säga. Så när jag springer lyssnar jag på Värvet. Världens andra bästa pod. Timslånga intervjuer med olika mediafolk. Älskar det.

(världens bästa pod är givetvis Alex och Sigges. I förra avsnittet började Sigge gråta när Alex berättade om en sak han upplevt i sin terapi. Fantastiskt. Så jävla fantastiskt. There is hope for the manlighet)

 

Idag har jag tänkt på hur fantastiskt det är när man gör något som förälder och märker att det ger frukt. 

Förra veckan ville inte L gå till förskolan. Hon var låg och lite deppig och då lät jag henne vara hemma när hon vill det. Och vi pratade och pratade en hel massor om allt möjligt och vi övade på bokstäver och gjorde sånt hon tycker om. 

Och nu är hon så till freds igen. En rad genomtänkta insatser från oss föräldrars sida och hon är glad och harmonisk igen och vill gå till förskolan.

Det känns så jäkla skönt att man, än så länge, han fixa sina ungar. Hjälpa och styra liksom. Både genom sig själv och genom förskolan. 

Och jag får sån jäkla ångest när jag tänker på att de ska börja skolan sen. Skolan som är obligatorisk. Skolan som inte har lika många vuxna närvarande och skolan som lämnar föräldrarna ute på så många sätt.

 

Så fort det är något på förskolan så kan jag ju prata med den fantastiska personalen där. Minsta småsak kan jag reglera och justera. Mitt barn vill stå mer i snickarvrån. Mitt barn vill öva på bokstäverna. Mitt barn tycker inte om höga ljud. Och de fixar det. Det är helt fantastisk egentligen. 

Men skolan. huuuu. 

 

Nu ska jag fortsätta mitt Girlsmaraton. 

P&k