en helt annan fråga

En sak som jag funderat mycket på de senaste dagarna men inte riktigt kommit någon vart med är det här inlägget av min darling LadyDahmer. 
Mest den allra sista meningen som lyder:
"Sen kan jag tycka att det är bra att problematisera idealen, normerna och det vi kvinnor gör när vi faller i de stereotypa fållorna. Men det är ju en helt annan fråga"
 

Just det har jag nämligen skrivit om den där "andra frågan" väldigt många gånger i mina dagar. 
 
Mitt försvar av den "klassiska kvinnkvinnligheten" började faktiskt vid en exakt tidpunkt och det var precis efter att jag hade fött min andra dotter. Troligen var det omgivningens milt medlidande uppsyn som fick igång mig. "Jasså det blev ingen lillebror? Jaja, men det är ju härligt med två systrar och så kan ni ju alltid göra en lillebror sen"- äcklet som jag då och då möttes av från folk som inte riktigt fattat att jag var lyckligast i världen över att ha fått sätta ännu en fantastisk varelse med snippa till livet. 
Det var då jag började skriva arga texter om hur jag aldrig ville ha en son och det var då jag började skriva arga texter om hur dumma alla feminister var som lade ner så fruktansvärt mycket tid på att klanka ner på och försöka förändra sitt eget kön istället för att fokusera på det väsentliga problemet- nämligen manligheten. 
Det är inte vi med döttrar som ska oroa oss och önska att våra döttrar var söner eller i alla fall LITE MER SOM POJKAR, det är föräldrarna till söner som borde oroa sig (det är ju de som ska hälsa på i fängelser sen) och det är föräldrar till söner som borde önska att deras barn var lite mer som FLICKOR. Skrev jag. Och blev omåttligt opopulär.
Jag står ännu för vartenda ord dock. Men jag är inte motvillig inför att få en son längre. Bara livrädd och orolig. Men även nyfiken.
 
Hur som helst. Den där raden, i LD´s inlägg är ju jävligt svår. För hur fan kritiserar man kvinnligheten utan att kränka/dumförklara/förnedra kvinnorna i den?
 
Alex Schulman gjorde helt klart fel. Men samtidigt... Har jag gjort samma sak ack så många gånger själv. Hånat den där kvinnliga fåfängan. Lady Dahmer har också gjort det. Alla har vi gjort det. 
Apan gör faktiskt precis samma sak när hon parodierar en modell. Skillnaden är bara den att för oss är modellen ingen. Bara ett uttryck för något som vi föraktar. Marie Serneholt ger också uttryck för något vi föraktar, men hon vet vi vem det är. Och därför kan vi ge oss på henne personligen, vilket Alex Schlman även gjorde. 
 
Sigge Eklund har även en klar poäng när han talat om "trippelbestraffning" i sin och Alex pod. För eftersom vi vet vem Marie Serneholt är så kommer det något kvalmigt över det hela. Hon kanske också skrattade som fan när hon såg Alex bilder? Hon kanske är skitstolt över sina bilder och ser dem som ett led i sin karriär. Och så kommer alla feminister och klappar henne på huvudet och säger att hon är ett offer för en massa strukturer.... Hon har blivit en feministisk symbol nästan, saker tillskrivs henne utan att hon själv har fått den minsta talan. 
 
Det är lite som med horona. De glada hororna. Som alla feminister tycker så synd om. Porraktriserna och stripporna som faktiskt trivs med sitt jobb. Skit samma VARFÖR de gör det, vilka strukturer som får dem att älska sin jobb. Vilka är vi att klappa dem på huvudet och säga "du är förtryckt min lille vän"??
 
Skitsvår är den, den där "andra frågan" som Lady Dahmer snuddar vid. Och jag personligen har gett upp försöken att komma runt dem. Jag försöker vara konstant i mitt beslut att aldrig kritisera kvinnor för att de är "för kvinnliga". Att anklaga kvinnor för att vara lurade/offer/synd om. Jag försöker köra systerskap all in och fokusera just där jag anser att problemen ligger. Hos männen och patriarkatet. 
 
Och jag är vid den fullaste övertygelsen att när vi väl fått bukt på männen och deras könsroll och deras järngrepp kring patriarkatet så kommer kvinnlighetens problem att lösas upp i kanterna. Kvinnligheten har problem på grund av att manligheten har det. Deras skit påverkar oss mycket, för mycket och det är väl det som ÄR hela patriarkatet. Och patriarkatet måste, som sagt, krossas. 
2012-09-28 @ 12:00:00 Feminism Permalink

Kommentarer
Postat av: Annelie

Min tanke blir hela tiden, är inte feminism även att låta människor få vara, göra som de vill. Utan att bli hånad, diskuterad m.m.
Är inte vi vuxna individer som ha rätt att själva avgöra om man nu vill exponera sig på ett sätt, har vi inte rätt att få göra det då. Måste alla tänka likriktat, om vad som är rätt eller fel.
Måste rätt eller fel, bara tänkas på ett"rätt"sätt.


Svar: Precis som jag tänker. Jag kan dock hålla medLady dahmer att det kan behövas diskutera varför
Både kvinnor och män gör de dör sakerna som liksom upprätthåller
Ramarna och normerna.. Men innan vi gör det behöver vi diskutera
HUR detta ska göras, om det ens går att göra det, utan att begå allvarliga brott
Mot det dödsviktiga systerskapet.
jenny persson

2012-09-28 @ 12:30:42
Postat av: Tessa i höghuset

Jag läser och Lady Dahmer, och reagerade också på den där bisatsen. För hon kändes lite motsägelsefull där. Jag har gått mer och mer mot systerskapet i min feminism, just för att det ju inte är så jävla lätt. Man vill inte heller ha en värld där man tassar runt på tå för att inte göra "fel". Eftersom det ju inte finns ett "rätt" sätt att vara kvinna på.

Men jag håller inte med dig om att man bara ska fokusera på mansrollen. Ja, jag funderar och jobbar jättemycket med mansrollen med mina söner. Samtidigt som de också måste få fungera i det här samhället. (Men det är underbart att ha söner också, tro inget annat! Och mina barn dissar inget kvinnligt!) Men jag känner att jag själv har haft stor nytta av att problematisera kvinnliga stereotyper. Jag har själv lidit av dem (utseendefixering, duktig flicka-syndrom, dåligt självförtroende, inte våga bejaka teknikintresse, etc.) och finner styrka i att se mönstren och våga bryta dem. Men som du säger, man ska akta sig för att kritisera andra.

Svar: Ja jag vet! De första trevande stegen som de allra flesta har tagit in i feminismen är ju säkert sådant man upptäckt i den kvinnliga könsrollen. Skönhetshetsen, tex, som det började med för mig. Det är bara det att det är så väldigt länge sedan för mig (har kallat mig feminist sedan jag var 15) vilket gör att det känns lite förlegat. Men självklart har du rätt i att det är sunt att problematisera kvinnliga sterotyper... Bara man gör det på rätt sätt liksom. Och rätt sätt är inte att dissa de kvinnor som ännu inte fattat :) Och jag står nog ändå ganska fast i att de flesta av de kvinnliga '"problemen" beror på patriarkatet och att den dagen patriarkatet inte längre existerar så existerar inte heller kvinnlighetens "problem"...
jenny persson

2012-10-05 @ 23:25:51
URL: http://femitio.blogspot.se
Postat av: Tessa i höghuset

Hmm, är det verkligen så att det flesta "kvinnliga problem" beror på patriarkatet... det måste jag ta mig en funderare kring. Men visst, mycket av det förstärks ju i samspelet med en man som kör sitt race. Duktig flicka t.ex. kan ju urarta när omgivningen består av "sköna grabbar". Men mycket av problemen uppstår ju i att man trycker in folk i roller som de inte trivs i eller mår bra av - och det drabbar ju både kvinnor och män. Och där är väl patriarkatet en del av orsaken, men inte hela tror jag. Intressant i vilket fall!

2012-10-12 @ 22:16:00
URL: http://femitio.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0