brunheten

Jag har tänkt så jävla mycket på kapitalism och klasskillnader på senaste. 

Beror nog kanske på nya tv:n, nya sovrummet och det faktum att min unge sa så här när hon visade vår nya tv för min moster:

 - Här är vår nya tv! Den andra var för liten!

 

Kanske beror det på min nya Androidtelefon. Kanske beror det på vänner som måste spara ihop hundratusentalskronor innan de ens kan börja drömma om att köpa sig ett hus medan vi sitter här i vårt, visserligen bruna och slitna, men dock ändå: hus. 

Kanske beror det på utflykten till Fridhem. När vi satt och spanade upp emot de fina villorna bygda med världens havutsikt uppe på klinten och fick syn på ett hus som verkligen märkte ut sig. Högst upp klippan. Enormt. Troligen bara ett sommarhus. 

 

Jag är så jävla kluven också. Samtidigt som jag i smyg kan jämföra våra barns kläder med kläderna på deras dagiskompisar och känner lite ångest över att våra barn ofta går i ärvda, eller loppiskläder så blir jag orolig och nervös när jag hör dottern säga

 - De har en ganska liten soffa. Inte alls lika stor som vår...

 

Kanske beror det på att vi befinner oss i en klass vi inte borde befinna oss i. Min pappas död/arvet när jag var tonåring gjorde det möjligt för oss att skaffa hus, gjorde det möjligt för mig att överleva även krissituationer. Vi har ett hus. Men renoverar själva, sparsamt och mycket mycket billigt. Vi köper aldrig det finaste, det vi kanske egentligen vill ha, utan nöjer oss med det billigaste. Billigaste färgen på väggarna. Billigaste listerna. Billigaste lamporna. Billigaste allt. Då och då får vi tillgångar. Som vid jul när jag får tillbaka på skatten (jag äger alltså en bondgård), tidiga arv eller om maken gjort nått bra på jobbet som belönas lite extra. Då kan vi kosta på oss. Köpa den där svinstora, dyra soffan eller tvn. 

Samtidigt har jag ju vänner som köpt säng för mer än vad vår soffa kostade.

Vår dubbelsäng kostade oss 1500:-. På Blocket. Soffan gick på 13 000 och det var en svindlande summa. Nu är tv:n vårt dyraste inköp

 

De här plötsliga tillgångarna gör alltså att vi på vissa plan kan köpa upp oss. Och mitt arv efter pappa gör också att vi kan leva på ett sätt som vi aldrig skulle ha kunnat leva på annars. Bara den grejen att vi äger ett hus. 

 

Vårt hur ligger nära "Gråbo", Visbys del av miljonprojektet. Stora lägenhetshus fulla med asbest. Gotlands getto, även kallat. Därför går många av barnen därifrån på vår förskola. SAMTIDIGT finns fina villaområden kring förskolan, däribland vårt, som bara ökar och ökar i popularitet. Därför finns villabarnen också på förskolan. Våra barn har ett hus, men flera av de andra barnen på förskolan har finare hus och mer välbeställda föräldrar. Samtidigt som flera av barnen på förskolan har mindre. 

Likadant i vår umgängeskrets. Vissa har fina stora hus och är välbeställda på alla sätt. Andra kämpar med vardagen. 

 

På många sätt är jag glad att vi kan ge barnen den här blandningen. Våra barn kommer aldrig att befinna sig i en kall, homogen grupp av varken överklassungar eller arbetarklassungar. De kommer alltid få ta del av allt, helt enkelt för att vi befinner oss däremellan.

Rent logiskt tillhör vi egentligen arbetarklassen. Men huset, umgänget och det faktum att vi då och då får råd att köpa oss en dyr pryl, gör att vi når upp till medelklassgränsen. Visserligen den längre delen av medelklassen, men ändå. 

 

När vi köpte Brunheten hade jag precis fått två nya kompisar. Vi kallar dem N och A. N hade precis fått färdigt sitt drömhus. En enorm, slottliknande villa med havsutsikt och ja...det är nog det vackraste huset jag någonsin sett. N och hennes man är lite äldre än oss och hade båda bra arbeten och kunde kosta på sig precis den inredningen de ville ha i sitt drömhus. 

A hade just köpt en stor villa i vårt grannkvarter. Även de var äldre än oss och hade två fasta inkomster. De renoverade. La in grangolv och byggde altan.

Så var det då vi. I ett brunt litet hus renoverat senast 79 och inte så stora utsikter för någon jätterenovering. Vi fyllde huset med loppis/Rusta/Öbgrejer, tvättade de bruna platsmattorna på golven så gott vi kunde och flyttade in.

Det tog jättelång tid innan jag kunde låta N komma hem till mig. Inte förrens jag var inne i en jobbig period och verkligen inte ORKADE BRY MIG fick hon komma.

Samma sak med A. Jag glömmer aldrig den dagen A och hennes familj skulle komma hit till oss på inflyttningsmys. De hade tjatat. Sagt "men vi är ju nästan 10 år äldre än ni! Om 10 år har ni också råd med grangolv!" Vi bjöd dem på spagetti och köttfärssås och vi fick de finaste ljusstakarna och den finaste lilla lampan av dem i inflyttningspresent. 

Både A och N hade precis köpt sina första hus. Båda kom från lägenheter, precis som vi. Skillnaden var att de planerat och väntat och troligen sparat en hel del innan de investerade i sina hus. Därför kunde de dels köpa/bygga stora och vackra hus, samt investera i de inredningsgrejer de länge hade önskat. De var också äldre än oss, hade hunnit göra det man normalt gör innan man köper hus och dessutom gjort livet i "rätt ordning". 

 

När vi köpte vårt hus var jag barnledig och maken pluggade. Vi fick lån ändå, tack vare att jag ägde gården och då kunde man ännu ta topplån, vilket vi gjorde. 

Eftersom A och N var de jag umgicks med mest vi den tiden blev allting liksom lite snedvridet. Jag SKÄMDES verkligen över vårt hus. Skämdes över vår billiga inredning och våra loppisgrejer. Skämdes över den vildvuxna trädgården och den 70talsgröna badrummet. SKÄMDES. 

Min syn på att flytta till hus var ju N och A´s. 

 

Istället för att se den enorma fördelen och hur extremt förspänt vi faktiskt hade haft det, så skämdes jag. Som värsta överklassungen kan jag tycka såhär i efterhand. 

 

Nu umgås jag inte lika mycket med A och N längre. Kanske har det att vi är på så olika platser i livet. Att ekonomin alltid kommer att vara som en nagel i ögat på mig, fast jag egentligen inte vill. För trots att jag numera inser hur bra vi har det, vilket flyt vi har haft och hur vackert och charmigt vårt bruna lilla hus är, så är det svårt att komma ifrån att det naturligtvis även kan vara jobbigt att se andra ha sådant man själv gärna skulle vilja ha.

Vi lever ju liksom i den tiden nu. Kapitalismens högtid kan man säga.

 

Och jag tänker inte anklaga mig själv för att jag kan känna så som jag ibland gör. Lika lite som jag någonsin skulle anklaga någon som eventuellt mådde lite dåligt av att vi har ett hus, eller en stor dyr tv. Det är ju det drygaste man kan göra. 

 

För mig är trädgårdarna det känsliga. Jag kan bli så satans avundsjuk på folk som bara kan åka till ett växthus och köpa precis just det de vill ha. Hela träd. Buskar. Mängder av blommor av samma sort. AVUNDSJUK! Eller såna som kan hyra in stenläggare. Såna som kan lägga om gräsmattan helt. Jag blir grön. Av avund. Helt enkelt därför att jag älskar trädgård och odling, men när man har lite pengar och ett hus fullt av renoveringsbehov kommer trädgården sist. När barnen har flyttat ut räknar jag med att kunna börja tämja den på allvar. Om en 15, 20 år med andra ord. 

Såklart att vi lägger ner pengar på vår trädgård, verkligen. Men inte långt ifrån så mycket som vi skulle behöva göra..Enligt mig då. 

 

En motsats till det blir tekniken. Min man är systemutvecklare och tekniknörd. Vi har ofta det senaste och bästa av alla såna där tekniska saker. Sånt prioriterar min man och eftersom det är han som tjänar pengarna får han göra det. Eftersom han är en nörd vet han även de billigaste sätten att skaffa sig det han vill ha också.

Och ibland kan jag skämmas över det. När kompisar kommer hit som kanske inte alls har en skitstor tv, en fin dyr kamera, massa olika boxar och system för filmer, bilder och tv och ljud eller de bästa datorerna. Då skäms jag istället. För jag vet att till skillnad från många många andra så lever vi i överdåd. Samtidigt som vi till skillnad från andra lever fattigt/spartanskt/loppis. 

Det beror väl helt enkelt på vad man prioriterar. Vissa har råd att prioritera precis allting. Såna som vi får välja våra prioriteringar. Och andra har inte råd att prioritera någonting. 

Och samtidigt som jag är glad att vi befinner oss i mitten, kan jag både avundas andra och skämmas inför vissa. 

 

Och till sist: varför vi köpte huset överhuvudtaget?

För att vi ville det, men framför allt för att vi kunde det. Trots att omständigheterna verkligen var de sämsta för oss att köpa hus just då så gjorde vi det. Min make låg på och ville det mest. 

Om det inte vore för mig skulle min man aldrig ha kunnat köpa hus då. Men tack vare mitt arv efter pappa blev det möjligt. Maken är sen den som ser till att vi har råd att ha huset. 

Vi har även fått mycket hjälp av våra föräldrar. Ibland med så grundläggande saker som att betala räntan. Ibland med inköp. Min gård har även räddat oss många gånger. Förspänt är egentligen bara förnamnet. 

 

 

Barnen i Brunheten