satan

Helvete.
Idag är en dålig dålig dag. 
Köpte nya kängor i söndags. Det skulle jag helt enkelt inte ha gjort. Har ett varande köttsår på varje häl nu. Svårt att gå. Måste ha foppaskor när jag hämtar på dagis idag. I november. 
Ute är det så mörkt att det helt enkelt aldrig blir riktigt ljust. Jag blir deprimerad. 
Har äntligen kommit fram till ett samband med mina regelbundna perioder av nedstämdhet: varje gång en ny årstid inträder blir jag nedstämd. Jag klarar inte av förändringar helt enkelt. 
Och nu är alla löven bruna och döda och det är mörkt dygnet runt. 
Dessutom har jag mens. Min kropp protesterar värre och värre för varje äggtömning.. Det är HELT EMOT allt vad den här kroppen vill att ha mens. Min kropp verkar vilja kräkas oupphörligt i nio månader och bära en bebis. Eftersom den bestraffar mig såhär. Känns som en vass klo sitter fast runt min livmoder och liksom kramar ur både den och mig på allting. 
 
Det enda och det är inte så "enda" för den delen, är 
1. Min man. Vid varje menstruations start tar han hand om mig på ett väldigt fint sätt. Han köper det jag behöver (igår var det tamponger och kex), killar mig på ryggen, klappar min värkande mage med varma händer och så säger han att jag är hans lilla, lilla tjej. Trots mina 178 cm och stadiga kropp känner jag mig lika liten varje gång jag får mens. Och då är det ju väldigt skönt att vara omhuldad. Det är runt de här dagarna varje månad som han ibland sätter på Dirty Dancing, eller kommer med följande line:
 - Ska vi inte åka och handla lite? Du brukar ju må bra av att konsumera någonting fint när du har det så här..?
Sen åker vi och köper nånting fint till mig. Typ ett litet ljus eller ett par öronhängen för 19 kr eller så. 
Han är så fin mot mig.
 
2. Mitt barn har nu bestämt sig för att vara stjärnperson på lucia. Jag har nog aldrig använt mig av ordet stjärngosse och detta har ÄNTLIGEN lett till att ett av mina barn själv valt att vara just stjärnPERSON. Hon vill ha "trollspö" och så ska jag måla en svart katt på hennes strut. 
Det blir fint. 
Andra ord vi använder oss av i familjen:
* brandperson, snöperson, bankperson, sop-person, 
 
På torsdag ska 3.5åringen och hennes förskolegrupp till brandstationen. Jag hoppas för brandstationens skull att de "visar upp" någon av sina kvinnliga brandpersoner också, samt att de talar om att TROTS att yrket har det något missvisande namnet brandman (hyser inga större förhoppningar om att varken förskolan eller brandstationspersonalen använder sig av könsneutrala ord så nej..) så är yrket lika öppet och välkomnande mot killar som mot tjejer. Annars fattar jag faktiskt inte varför förskolans småtjejer ska släpas dit också. 
 
 
Även fast det är lite jobbigt att ha det så här varje månad när de obefruktade äggen ska ut, så finns det även en viss tillfredsställelse i det. Jag gör mig av med "vänner" på Facebook som jag tröttnat på, tex. Inskränkta, rent av korkade "vänner". Varenda jägare har jag tagit bort ur vänlistan nu tror jag. I alla fall de jägare som högt envisas med att deklarera sitt varghat. Jävla idioter. 
Jag drar mig heller inte för att göra klart ett och annat för väl valda personer och jag tänker ovanligt smarta och arga tankar. Det är sunt att vara arg då och då. 
 
Nu ska jag ta och förvandla ilskan till lite kreativitet
Amen
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag tror jag älskar dig. Det är vad jag känner när jag läser det här inlägget.

2012-11-27 @ 09:52:20
Postat av: Julie

Jag tycker du verkar förvalta mens-tidens vedermödor väl och sättet du förvandlar det arga till handlingskraftighet är. Inspirerande!

Ska försöka göra likadant om ett par dagar när det är dags för mig. Men med tanke på hur illa jag lyckas leva med pms:en nu för tiden så är jag inte så hoppfull. Jag upplever samma som du att det blir värre för varje gång (jag är 30 år). Två veckors protestkrig mellan livmoder och hjärna.

2012-11-27 @ 10:09:18
URL: http://missjulieskriver.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0