en julsaga

Ett minne som väcks i mig varje år såhär dags är minnet av den dagen då jag nästan dog. 
Den lilla anekdoten blev en ganska rolig krönika i GT faktiskt. Här får ni den, så ni får lite roligt också och inte bara den här skiten:
 

En julsaga

 

Det var runt de sista dagarna i november och det började bli dags för mig att föda. Eller. Nej. Jag var ungefär i fjärde månaden. Jag var smalare än jag någonsin varit eftersom jag, de senaste månaderna, hade ägnat mig åt att spy upp allt som var jag. Jag var sjukskriven och hade precis börjat med insulin för min graviditetsdiabetes. Mitt järnvärde låg runt 90.

 

Den här dagen var mitt stora barn på dagis och jag hade planerat att börja julpynta lite. Vaggas in i friden och harmonin som brukar komma med julen. Så jag satte på julskivan, drog fram julkartongen och började damma av tomtar och änglar. Vanligtvis hör detta till något av det bästa jag vet, men den här dagen lyckades jag inte få till julkänslan riktigt.

 

Vid den tiden hade det utfärdats att regiondirektören skulle få ett diskret litet lönelyft och jag kände mig lite upprörd där jag stod bland glittret och tomtarna. För att muntra upp mig tänkte jag äta en liten chokladbit som jag hittat i skafferiet. Tre tobleronebitar. Eftersom jag ännu höll på att testa mig fram vad gällde insulindoserna kände jag mig lite osäker på vilken mängd som skulle krävas för dessa små godbitar. När jag hade graviditetsdiabetes förra gången, med första barnet i magen, krävdes enorma doser då diabetesen var riktigt aggressiv. Så för att vara på den säkra sidan, drog jag i mig nitton enheter, åt min chokladbit och fortsatte att pyssla med tomtarna.

 

Jag pysslade på. Försökte fokusera på julen, det allra bästa jag vet. Men den här dagen lät julmusiken bara fult i mina öron. De svindlande siffrorna på lönelyftet flimrade framför ögonen på mig. Jag började slamra oroväckande med de ömtåliga tomtarna. Tänkte att tomten kan dra åt helvete, Staffan stalledräng är en tönt, lucia en slampa och julen bara en enda stor kapitalistisk bluff och liknande tankar. Jag bytte skiva och lät Hoolabandoola band uttrycka mina känslor. Dansade lite ryckigt för mig själv. Men det räckte inte. Ilskan växte i min kropp. Jag kastade ifrån mig tomtarna och skakade av ilska när jag tänkte på den där jävla regionsdirektörn och hans jävla lönelyft. Jag hade aldrig någonsin tidigare känt en sådan ilska!!

 

Så plötsligt började mina händer darra. Oj, det är inte klokt vad det här lilla lönelyftet tog på mig då, hann jag tänka, innan benen vek sig under min kropp. Det började svarta för ögonen och jag tänkte ”jävla kapitalismen, jag vill inte döööö”. Jag kröp in på dotterns rum där vi hade en madrass på golvet. La mig och försökte andas, men kände hela tiden att jag ville somna in. Ringde min man en första gång och han sa oroligt åt mig att äta en macka. Jag kröp ut i köket och försökte, stående på knä, att göra en macka. Men det tog för lång tid och istället kröp jag till skafferiet, öppnade en sockerpåse och åt tre teskedar strösocker. Sedan kröp jag tillbaka till madrassen och ringde min man.

 

Det tog honom fem minuter att ta sig från högskolan och hem till vårt radhus i södra Visby. När han kom hem var jag en svettig, darrande liten pöl till människa, som hela tiden ville somna. Han tryckte i mig macka, kokte ägg och släpade ut mig i köket där han serverade pastasallad. Sedan släpade jag mig upp i sängen och somnade och sov i tre timmar, övervakad av min räddare i nöden.

 

Jag tog sedan naturligtvis allt detta till mitt hjärta och begrundande det. Man ska ta det försiktigt med insulin och proggmusik, lärde jag mig. Några månader senare föddes det lilla barnet som funnits i min mage, frisk och kry. Och jag har inte ätit vare sig toblerone eller rent strösocker sedan dess.

Och det var sagan om när regiondirektörens lönelyft, bokstavligen, höll på att bli min död.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0