brunheten

3åringen kommer troligen vara hemma hela nästa vecka också. Jag och maken kommer hjälpas åt med vabbandet men eftersom jag ändå är hemma hela dagarna oavsett får jag lite panik. Särskilt vid tanken på att stora ungen lär få sina någon gång mot slutet av nästa vecka, vilket alltså innebär ytterligare 2 veckor med sjukt barn hemma. På många sätt är det ju guld värt. Man får kvalitetstid med att barn i taget. Man blir så nära så nära. Idag känns det som att min 3åring bott under min hud, så nära har hon vart. På ett fint sätt.

Men jag får ingenting gjort. Ingen skola, inget skrivande, inget hushållsarbete. Hade storungen vart hemma också hade det vart en helt annan sak. Då underhåller de sig fint själva och jag brukar tom kunna skriva krönikor med dem omkring mig. Men med bara en unge är det svårare. Hon blir ju så lonly. Jag tycker synd om henne även när hon inte tjatar och det slutar ändå med att jag sitter där och gör pärlshalsband istället för att städa övervåningen fast hon inte har varken bett om det eller haft sin magiska gnällröst som alltid gör att man gör precis som hon vill.

Hur som helst. Jag får aldrig vara ensam. Mina ensamdagar med plugg, p3 och långa ensamfrukostar är förbi. För när de blir friska är det ju i princip sommar. Och då ska vi vara hemma allihopa.

Men JAJA. Det är ju härligt också. Att ha dem under sitt skin.

Imorrn ska jag köpa en blommig klänning för att muntra upp mig. Konsumtion förnöjer helt enkelt.