brunheten

Ursäkta min frånvaro. Så är det med den här bloggen. Den är lite opålitlig.

Jag har haft Krisdagar och inte haft nån lust att blogga.

Ikväll har jag vart på AA-möte. Nej ni  behöver inte oroa er, jag super högst två gånger om året. Men en vän hade fått i skoluppgift att besöka ett öppet möte och ville ha support. Så jag hängde på. Det var faktiskt en helt otrolig upplevelse. Vilka modiga själar jag har suttit och lyssnat på ikväll.

Skämdes gjorde jag också. Vad är det håller på och töntkrisar mig om? Och varför får jag då och då för mig att jag inte kan saker? Sluta snusa, börja träna, sluta med socker osv? Vad är det för en tönt jag har blivit. Jag kan ju allting.

Ja så ska jag försöka börja tänka.

Jag har några jävligt stora problem med mig själv. Här kommer nu problemen:

1. Jag blir lätt uttråkad, rastlös, orolig i själen

2. Jag slutför sällan saker (om de inte är väldigt roliga)

3. Jag skjuter upp saker till absurdum och inte oviktiga saker heller, utan viktiga saker

4. Jag förstör gärna för mig själv, bränner mina broar, målar in mig i hörn osv, ofta genom att just skjuta upp saker (exempel på eventuella effekter: betalningspåminnelser, dålig hälsa, kaosartat liv)

Ja. Nu har jag visat er mina fulaste delar. Förtäljt er om det jag annars absolut inte pratar om om du inte känner mig jäääääävligt väl. Men jag är så jävla TRÖTT på att varje gång jag hamnar i en låg period gå runt och tro att det BARA ÄR JAG på hela JORDEN som har problem. För det räcker ju med att man sneglar på de allra flesta människor för att förstå att de flesta har mer eller mindre issues. Psykiska besvär. Konstiga egenheter. Skador av olika slag.

En del är till exempel pinsamt rädda för att framstå i dålig dager, rädda för att bjuda på sig själva, oförmögna att skratta åt sig själva. En del är besatta av att framstå som perfekta. En del har jävligt konstiga relationer till sina barn. En del har stora problem med att hantera känslor som ensamhet, ilska osv. En del är nästan sjukligt egoistiska. En del sjukligt blyga. Ja. Ge mig valfri person på jorden så kan jag ganska snabbt berätta vad den personen "skulle behöva jobba på " så att säga.

Och jag är även väl medveten om vad jag själv "behöver jobba på". Jag skulle till exempel behöva bestämma mig för vad jag vill med mitt liv utöver det jag redan gjort.

Det finns faktiskt väldigt många jobb jag skulle kunna tänka mig att ha och de flesta är inte ens särskilt coola eller särskilda.

Men nu är det ju 2012 och för att få ett jobb behöver du en utbildning och för att få en utbildning behöver du BESTÄMMA DIG för vad du tycker är roligt och vill syssla med, uthärda x antal år i skolan där du närstuderar detta roliga och sedan söka och hoppas på att få ett jobb. Vilket är av olika procents chans. Att du får alltså.

Du skulle ju kunna tänka lite praktiskt och utbilda dig till något som alltid behövs. Typ sjuksyrra. Men ärligt. Jag vet att det finns såna människor, men JAG kan INTE sysselsätta mig med saker som jag inte BRINNER för. Det går max ett halvår. Sen känner jag att min själ skrumpnar ihop och dör, sakta med säkert.

Och ja...jag vet inte ens om det spelar nån roll om det är roligt...Det finns ju många roliga saker liksom. Tänk om du är mitt uppe i en rolig utbildning när det plötsligt visar sig att du hellre vill göra någon av de ANDRA roliga sakerna?? Och ännu värre! Tänk om du då utbildar dig till något JÄTTEROLIGT. Lägger 3 år av ditt liv på intensiva studier. Och sen får du inget jobb inom det jätteroliga, utan får nöja dig med ett halvroligt, eller rent ut sagt tråkigt jobb i jättemånga ÅR innan du eventuellt förhoppningsvis får ett roligt jobb???

Ni måste tänka på att jag bor på GOTLAND här nu. På GOTLAND kryllar det inte av möjligheter förstår ni. Här kan väntan bli lång.

Och hur som helst så undrar jag varför om det inte är meningen att livet ska va lite roligt? Besvär och sorger kommer ju alltid liksom, men kan det då inte vara en ganska skön grundläggande grej om man i alla fall har ett roligt jobb? Går det att stå ut med ett tråkigt jobb?

Extra sur och bitter blir jag då jag tänker på hur det ser ut på många arbetsplatser idag. Alla gamlingar som klagar över dagens ungdom. Som själva fick sina jobb nån gång på 50-70talet när utbildning knappast var något man prioriterade och när det fanns jobb precis överallt. Man liksom bara halkade runt. Tyckte man om sin radio kunde man lätt söka jobb på radiostationen och få det, utan att kunna ett skit. Osv osv.

Nu ska man snart ha högskoleutbildning för att sitta i kassan på Ica. Och så jävla mycket arbetskraft går åt spillo. I alla fall min.

Jag är stark, ung, verbal, smart, trevlig, social och öppen. Jag kan vara vårdande och öm och jag kan vara hård och bossig. Jag är grym på att skriva, grym på folk i allmänhet och stark nog för fysiska jobb. Hur jävla svårt ska det va liksom?

Jag önskar att man kunde få Praoa med lön. Vuxenpryo. Åka runt på olika arbetsplatser och känna efter. Gå bredvid nån och göra så mycket man kunde. Läras upp av folk på plats. Slutligen stanna där man trivdes.

Eller att utbildningarna var kortare. Att det fanns "prova på- utbildningar".

Jag hatar det vuxna, ansvarsfulla livet när man ska va så jävla KLAR över saker och ting. Fattar folk inte ATT JAG INTE ÄR KLAR ÖVER DEN SAKEN??! JAG ÄR INGEN MASKIN- JAG ÄR KVINNA!!"

Jag har i alla fall tagit mitt ansvar för min fysiska hälsa nu. Ringt vårdcentralen. Nämnde jag att jag har diabetes typ 2? Sedan ett år tillbaka har jag vetat det, men inte brytt mig om det och frossat som aldrig förr.

Från och med den 19 juni blir det ändring på den saken iaf. Fatta vilken kris jag står inför med fullkorn, proteiner och daglig motion. Jag kommer fan att dö inombords.

Men det kan ju va schyst att leva tills man blir gammal. Och att slippa bli blind osv.

Imorrn ska jag boka tandläkartid och gyntid oxå. Jag missade nämligen gynprovet med flit i höstas. För SÅN ÄR JU JAG!

2 dagars totalt mörker är i alla fall över nu. Och innan sommaren är slut SKA jag vara klar över hur jag ska gå vidare med mitt liv. Fortsätta plugga? Eller klippa mig och lyckas tjata mig till ett jobb någonstans. Om jag så ska sälja min kropp på gatan. Undrar vad de skulle säga om man registrerade ett företag i hor. Ett hor-företag. Man kanske kunde slå sig ihop med en frisör och kalla företaget för Jennys hår&hor. Starta ett creperie och kalla det: Pannkakor&Prostitution. Ja ni hör. Ideérna vet inget slut!

Amen