brunheten

Idag har Fanny en debattartikel i Aftonbladet.

Jag håller med om det allra mesta i artikeln, förutom den allra sista meningen.

" Mansrättsaktivister måste sluta klaga på oss feminister för att vi inte tar upp deras problem åt dem."

Jag håller inte med helt enkelt för att jag är likadan, fast åt andra hållet. Jag klagar konstant på Män I Min Närhet (vet dock inte om man kan kalla den mansrättsaktivister..) för att de inte tar upp kvinnors problem oftare. För att de inte hjälper till.

- Gör det för dina döttrar, din fru eller din morsa, brukar jag tjata på tex min vän Mats som skriver krönikor i samma tidning som mig.

- Du får ju för fan säga ifrån när de håller på så! gastar jag till min man när han berättar om någon sexistisk kommentar som någon i "gänget" fällt.

Och jag skriver:

"om bara fler män kunde hjälpas åt att rösta in kvinnor i styrelserna". "Om bara fler män ställde sig på barrikaden och skrek DET HÄR ÄR FEL (angående våldtäkt osv)". "Om bara fler fäder kunde sluta att föra över sitt eget skadliga machobeteende på sina söner".

Jag skriver "vi kvinnor har kämpat i hundra år, nu är det männens tur att göra sin del för jämställdheten".

Och på ett sätt kan jag även därför förstå de där "mansrättsaktivisterna". För jag ser också det där förtrycket mot männen. Jag ser också de där strukturerna som trycker in dem i fyrkantiga små boxar. För länge länge sen insåg jag att oavsett om/hur det är synd om oss kvinnor så är det faktiskt ännu mer synd om männen. Männen med sina små boxar. Som inte tillåter dem att gråta. Som ständigt gör dem till de lite sämre föräldrarna. Bara en sån simpel sak som renovering. Ingen riktig man säger "nej jag vill inte stå ute och bygga på altanen hela kvällen, för jag vill leka med barnen en stund nu". Män får inte vara svaga och kanske är det den värsta av allt.

Män har mer pengar än kvinnor. Och mer makt. Mem vem har sagt att pengar och makt gör en lycklig? Finns det på allvar någon som tror det?

För när jag tänker lycka så tänker jag kärlek, familj, välmående osv. Och med just dessa saker tycks män ha väldiga problem på många sätt. Många män har väldigt svårt att uttrycka känslor, tex, vilket liksom bäddar för problem och ensamhet. I familjen är mannen ofta bihanget, roliga gubben, alltid den som bryr sig lite mindre, alltid den som har lite mindre koll. Och män har sämre hälsa än kvinnor. Och kortare livslängd. Det går inte bra för dem, helt enkelt.

Många av "mansrättsaktivisterna" kallar sig just det, inte på grund av att de har ett brinnande intresse för att rädda sin medmän ur förtrycket, utan snarare för att jävlas med feministerna, ifrågasätta och dumförklara.

Men de män som ser samma saker som jag: självklart ska vi feminister hjälpa dem! I alla fall stötta och uppmuntra.

Kort kan man säga att jag ser på saker och ting som följer: män har i årtusenden varit överordnade kvinnan. Samhällen är uppbyggda på den strukturen, med mannen överst och kvinnan i botten. Den manliga normen har i årtusenden format både kvinnor och män. Att många kvinnor är sjukligt besatta av sitt eget utseende och går igenom svält och plågsamma operationer för att bli vackra grundar sig, enligt mig, på tusentals år med mannen som norm (man vill bli bekräftad, älskad, man vill behaga den som är på toppen). Och så vidare. Det är inte kvinnorna själva som har gjort fria val och format vår könsroll till vad den är idag. Det är den manliga könsmaktsordningen som har skapat även den kvinnliga könsrollen.

Därför är jag av den åsikten att ändras mannens könsroll, så kommer även den kvinnliga könsrollen att förändras.

Sedan kvinnor började kämpa för sina friheter och rättigheter har både den manliga och den kvinnliga könsrollen ändrats. Dock mest den kvinnliga. Den manliga har långa vägar kvar att vandra. Och jag tror att när den gör det, så kommer det som vi kvinnor inte haft möjlighet att förändra under de senaste 100 årens arbete (tex skönhetshetsen) att lossna.

Vi kvinnor har alltså allt att vinna på att männen jobbar med sig själva och sin, ja, vi kan kalla det frihetskamp.

Vi ska heller inte förringa hur män hjälpt oss under vår kamp. Den första kvinnan i riksdagen tex, måste ju rimligtvis ha valts in av män. Lagförslaget om att hon skulle få möjlighet att väljas in borde rimligtvis ha gjorts av män osv.

Sedan har väldigt många män även motarbetat kvinnokampen och gör det än idag, bla många av de här sk "mansrättsaktivisterna"..

Men vid seriös kamp för att BEFRIA MÄNNEN :) ser jag det som en självklarhet att vi kvinnor ska hjälpa till, underlätta och stötta.

Mycket av "förtrycket" mot män är vi kvinnor med och upprätthåller. Som det att vi inte vill dela med oss av föräldraledigheten (män har ofta i grunden ett sämre föräldrasjälvförtroende än vad kvinnor har. När sedan en kvinna säger att hon vill ta hela föräldraledigheten, ja, men det är väl klart att mannen inte protesterar då när både han och kvinnan "vet" att hon gör det mycket bättre) eller som det att vi stressar på våra män ekonomiskt (de tjänar ju mer och vi kvinnor blir ofta beroende av det) och som det att många hus och renoveringar ofta faller endast på männens axlar osv. Småsaker enligt vissa, delar av en struktur enligt mig.

Det jag hatar allra mest med både kvinnorkamp och manskamp är offerrollen som alltid faller på kvinnornas axlar. Det är ALLTID synd om oss. Vi behöver även ALLTID förändra oss för att funka. Vi duger aldrig som vi är.

Männen är det aldrig synd om. Det är inte manligt att vara ett offer, inte manligt att det är synd om en. Och DET anser jag är männens och manlighetens största problem. DET måste ändras.

(Och där är,tex, vi kvinnor också ofta väldigt snabba med att kontra "ni har i alla fall inte lidit under tusentals år av förtryck" eller "ni tjänar i alla fall mer och hej, vem är det som våldtar vem", säger vi. Jag också. Ofta. )

Männens kamp kan aldrig bli lik vår. Kvinnors kamp grundade sig i så oerhört mycket förtryck och orättvisor och kampen kom att bli en kamp byggd på ilska.

Mycket av kvinnans kamp har handlat om att förändra samhällets syn på saker och ting. Den har handlat om att BEVISA saker och ting. Och den har också handlat om att förändra kvinnorna själva.

Männen kamp för att komma undan mansrollen och dess skadliga machoideal måste gå ut på samma saker. MEN. Den han aldrig grundas på ilska. Kanske är det därför den dröjer så?