brunheten

Det här har engagerat mig ett tag.

Fotbollsspelaren, dömd för kvinnomisshandel, stängdes av från landslagsspel (hans Holländska klubb hade dock överseende och pratade om alla "problem" som fotbollsspelaren haft med sin exfru..) en kort tid innan domen föll. Och nu kort innan EM- uttagningen hävdes avstängningen och han blev "öppen" för spel i sommarens EM.

Igår hölls EM-uttagningen och aldrig tidigare har en fjantig EM-uttagning engagerat mig så.

Men han blev inte uttagen. Och det känns väldigt skönt.

Domen är överklagad och kommer tas om hand av hovrätten i höst.

Jag bryr mig i normala fall inte mycket om sport. Men eftersom den här personen är gotlänning fick jag nys om det. Skrev en krönika om det, vilken gav ganska massiv respons. Fick mycket mail från killens anhöriga som tyckte det var fult av mig att "ta parti" så öppet i media. Vilket var lustigt eftersom han redan var dömd då.

Jag anser att har man en dom på sig, så gäller den domen tills eventuell ny dom faller på en.

En annan lustig sak är att jag ungefär är den enda som skrivit  om det här. Lokaltidningen undviker det i den mån de kan. Och ingen, förutom jag, har skrivit lite mer reflekterande/personligt, kring det. Expressen har skrivit många artiklar kring det, men tror inte att jag har läst någon sportresporters personliga syn på saken.

Alla är så jävla fega.

För alla tar FOTBOLL så jävla allvarligt.

MANLIG fotboll, vill säga.

Jävla fjantar.

Det är klart att det är ett jävligt diskutabelt ämne det här med sportstjärnors privata moral.

Vilka jävla signaler skickar det ut liksom?

Nu verkar de flesta vara överrens om att det inte är okej att ha en dömd kvinnomisshandlare i EMtruppen i sommar. Och det var väl skönt. Inger ett visst hopp. Om manligheten.