kvinnorummet
Har ni läst Kvinnorummet??
Det är en av mina favoritböcker av Marilyn French. En skönlitterär bok som på ett ganska basic och aggro-vis går igenom och förklarar och diskuterar kring de mest grundläggande stenarna i feminismen.
I början av boken bor huvudrollen, Mira, i ett mellanklassigt bostadsområde i USA. Hon är hemmafru, liksom de allra flesta kvinnor på gatan (det är typ 60tal). Kvinnorna blir alla goda vänner, hänger med varann på dagarna och samtliga kvinnors äktenskap skildras.
Senare knäcks vartenda äktenskap och alla börjar om på nytt och flyttar vidare, men ändå.
Min favoritdel i boken är den i bostadsområdet. När kvinnornas liv kretsar kring barnen och vänskapen. De sköter även hushållen och sköter om dina mansgrisar till män. Men livet kretsar kring barnen och vänskapen.
Precis som mitt liv gör nu (förutom det där med att ta hand om mansgris förstås!).
När jag och han, som numera är min man, flyttade tillbaka till ön och fick barn så fanns inte en enda av mina gamla vänner kvar här. Några nära och fina släktingar hade jag kvar, men vännerna hade utvandrat. Jag och min man var väldigt ensamma under vårt äldsta barns första år och det tärde hårt på mig. Att vara barnledig och inte ha nån att umgås med är inte kul liksom.
Jag hittade ett gäng andra unga mammor och så startade jag en Unga Föräldrar- grupp på Öppna förskolan och ansträngde mig verkligen. Men saknade ändå någon att umgås med på ett naturligt och spontant sätt.
När jag så väntade vårt andra barn visade det sig att en hel drös av dotterns dagiskompisar också skulle få syskon. Vi var nog 6-7 stycken som gick vi väntans tider samtidigt. Perfekt tänkte jag. Och började bjuda hem folk på fika, vilket idag har lett till en väldigt trevlig stämning i föräldragruppen på dagis.
Men den första jag började prata med var M. Hela vintern hälsade vi på varandra på förskolan. Började prata försiktigt med varandra med tjockmagarna i luften. Jämförde och beklagade oss lite.
Så fick hon sin son. Nån vecka senare fick jag vår dotter.
Vi möttes sen med barnvagnarna. Hon fick världens mjölkstockning och kom i tjockaste vinterjackan till förskolan när vi skulle hämta de stora. Jag gick på knäna psykiskt då jordens alla tyngder verkade vila på mina axlar just då.
För att få tiden att gå tills våra män skulle komma hem från jobbet började vi gå till olika lekplatser med våra barn efter dagis. Barnen lekte så bra med varandra. Blev bästekompisar direkt. Bebisarna låg i vagnarna och var lika godmodiga bebisar båda två. Jag och Marika satt på parkbänkar. Vände ut och in på oss själva. Öppnade våra själar och drog fram våra innersta tankar för varandra i vårsolen.
Hon, en då 36årig 3barnsmamma. Jag, en då 24årig 2barnsmamma.
Kort därefter kom S in i bilden. Med hjärtat utanpå kroppen hon också. Och ännu efter 3 år ses vi ofta flera gånger i veckan. Efter hämtningen av barnen. På vintern parkerar vi vid valfri snödriva och låter barnen riva loss. Övriga året är vi på lekplatser, i skogen, eller i varandras trädgårdar. Barnen leker som det stora härliga bästekompisgäng de har blivit. Och vi pratar. Avbryts ideligen av barnen. Snyter näsor, knyter skor, förmanar om tröjor och mössor och strumpor, gungar, lyfter, puffar på. Men samtalet dör aldrig ut.
Allting stöter vi och blöter. En sekunden handlar det om ett bra recept på lax, andra sekunden om sorg och tvivel. Det finns ingenting vi inte kan berätta, inga tabun och inget skuldbeläggande.
Det är Kvinnlig Vänskap när den är som allra finast. Djupast.
Jag vore tom och platt utan dem. Eller kanske snarare sprängfull och överfull. Om jag inte hade dem att ventilera med. Dela allt.
Och när vi sitter där på vår bänk med 6 busiga och underbara ungar (idag råkade M´s unge kalla mig för mamma!) omkring oss och kexsmulor och snortappar och barnskratt som klingar och vi flamsar lite för att i nästa sekund börja prata om döden, det är då jag är som allra jävla gladast över att jag är kvinna. Jag känner ingen man som har såna här relationer. Och jag skulle dö om jag inte fick ha det.
