brunheten

Jag har bråkat så jävla mycket på senare tid. Inte bara bloggmässigt utan även med min lärare. Jag är så glad över att jag inte längre är rädd för att bråka och jag är glad för att jag håller så pass hårt på mig själv som jag gör.

Mitt ordstäv i livet, det av Jonas Gardell

 

(  - låt ingen jävel sätta sig på dig. låt dem gärna sätta på dig. men låt ingen sätta sig på dig. )

 

det är så himla bra. Och jag tolkar det precis som det låter. Man måste sopa framför sin egen dörr. Hela tiden jobba för att allting ska kännas bra. Är det något som inte känns bra, då får man göra något åt det.

 

UnderbaraClara skrev för ett tag sedan ett inlägg om att curla sig själv. Visserligen handlade det om att man skulle laga mat till sig själv dagen innan och på så sätt undvika stress och var det var, men jag har ändå tänkt på det där. Att curla sig själv är bra grej.

Jag lagar inte pajer till nästa dags lunch direkt, men jag curlar mig på andra sätt. Idag, tex, ska jag curla mig själv. En sak som saknas i mitt liv är nämligen en granne att prata med över staketet. Därför har jag bjudit in vår nya grannfru på kaffi.

 

Samma sak om det är något som gnager mig. Som tex den där diskussionstråden i ett seminarieklassrum på skolans intranät där de disskuterar hur man skulle kunna arbeta för att undvika att unga tjejer föder barn, eftersom unga mammor ofta hamnar i en utsatt socioekonomisk situation senare. Den har gnagt på mig. Och nu bråkar jag med min lärare om den. Jag kanske inte vinner, men jag får iallafall säga mitt hjärtas mening.

(varför det gnager mig: det finns fler grupper i samhället som "ofta hamnar i socioekonomisk utsatts position". Invandrare tex. Men det skulle aldrig i helvite förekomma att vi skulle sitta och diskutera hur man skulle kunna arbeta för att undvika att invandrare förökar sig. Unga mammor däremot, dessa kan man kränka utan slut och framför allt utan eftertanke.... )

 

På förskolan uppkommer ibland situationer som gnager i mig. Då brukar jag säga till personalen, direkt. Ikväll ska vi på möte efter en sådan tillsägning. Vi ska prata om genus.

 

Imorse grät mitt lilla barn och betedde sig på ett väldigt konstigt sätt. Först sa hon att hon inte ville till förskolan idag, men sedan ändrade hon sig och skulle dit ändå, trots erbjudande om att få vara hemma (våra barn får alltid ett sådant erbjudande om de uttrycker att de inte vill gå till förskolan en dag). Nu är hon där. Men med stor sannolihet får hon vara hemma imorgon hos mig. Så att jag kan ge henne det där hon troligen behöver. Så att jag ska slippa den där gnagande känslan som jag hatar.

 

Samma sak med äktenskapet. Såfort det blir nått jobbigt där så måste jag reda ut det. Ha äktenskapsmöten. Stöta, blöta och hitta lösning. Tystnad är inte tillåtet i vårt äktenskap. Allt ska lösas. Och kan man inte lösa en situation måste vi iallafall komma överrens om att vi inte är överrens och gå vidare ändå.

 

Jag jobbar med andra ord väldigt hårt för att ha flyt i livet. För att inte behöva gå runt och må kasst.

 

 

Och ibland blir det som sagt bråk. Det är ju inte så kul förstås, men nödvändigt. Jag har dock lärt mig en sak av den senaste tidens gräl. En sak som många människor ofta reagerat på under åren men som jag ganska mycket skitit i. Och det är mitt sätt att uttrycka mig när jag skriver. Jag låter så hård. Jag har märkt hur de flesta andra kvinnor liksom virar in sina ord. Skriver "jag förstår hur du tänker" och "jag för min del, tror att det kan vara såhär:". Så gör inte jag! Jag tror att det kanske beror på att jag inte är den där å ena sidan- å andra sidan- typen. Jag är ingen diplomat så att säga utan ser fort vad jag tycker är rätt och fel. Sedan har jag väldigt svårt att ändra mig. Jag GÖR naturligtvis det när jag verkligen kommer fram till att jag HAR fel. Men det är inte särskilt ofta. Jag skulle vilja säga att jag helt enkelt har en snabb hjärna som direkt hittar sina åsikter. Plus att jag går mycket på hur saker och ting KÄNNS. Min hjärna samarbetar med magen kan man säga och ser till att hålla gnaget i magen borta.

 

Jag har funderat på om jag borde ändra på mig. Skriva med en lite vänligare ton kanske. För jag är ju snäll. Snäll är nästan mitt mellannamn (!!=D !!) men det tror ju inte folk. Folk tror att jag är hårrrd sum stain. Och det är jag visserligen oxå. Men man kan ju vara snäll för det..

 

Vi får se hur jag gör!

 

Ps. Jag var kamratstödjare genom hela skoltiden, vald av mina klasskompisar.

När jag åkte hem från skolan på högstadiet brukade jag ha långa listor med mig hem över folk som ville ”prata ut” och som ville att jag skulle ringa dem. Det är ju helt sjukt egentligen. Och vad fick jag ut av det? Jo, väldigt många som tyckte väldigt mycket om mig. Jag blev populär genom att vara allas bästa vän. Själv hade jag ett fåtal inför vilka JAG pratade ut, ett fåtal vilka var intresserade av att höra även om MIG. Det hela var ju ohållbart, då så sjukt mycket av min tid lades på att curla ut andras liv.

Så då slutade jag vara snäll och började knulla och dricka sprit istället. Och man får säga att det kan ha varit det bästa jag någonsin gjort i curlingväg. D.s