mattis och lovis behövde i alla fall inte oroa sig för pedofiler

 

Yes. Krönikan idag rev upp lite av varje. Har fått sjukt många mail och debatten på helagotland.se frodas och gror. Jag fick till det så jävla bra!

Ämnet är så jäklans intressant också, om vad som händer då kvinnor är förrövare, i detta fall vid en misshandel. Vilket jag ställer mot ett annat känt misshandelfall där en känd gotländsk fotbollsspelare dömds för hustrumisshandel av tingsrätten. Läs den för fan! Sprid den! Sprid mina ord och världen skall för alltid bli en bättre värld! (men glöm för i helvete inte att citera!!! :D )

 

Idag var en fin dag. Vi var barnvakter för två barn i samma åldrar som våra egna. Solen sken och vi var ute i trädgården allihopa. De två 3åringartobe gungade och lekte i sandlådan. Jag putsade fönster. Maken pysslade om sin Volvo. (vi gillar att dela våra uppgifter i hemmet utefter vilka kön vi har) Solen sken och fåglarna kvittrade och de stora ungarna frågade om de fick gå ut i skogen alldeles själva.

 

Vår tomt gränsar till en liten skog nämligen, med massa spår i där många hundägare och pensionärer rör sig. Från vår tomt går världens vackraste lilla skogsväg rakt in i den lilla skogen och denna vackra skogsväg är en väldigt stor anledning till att vi köpte detta hus.

Vi hade vackra fantasier om hur barnen skulle leka i skogen. De skulle plocka vitsippor, fiska i de små bäckarna, rida på vildhästar och umgås med rumpnissar. Typ.

 

Nu är våra barn ännu för små för att vara i skogen ensamma, men båda har även tyvärr visat tydligt ointresse för att vistas där. Trots makens många försök att få sällskap under sina svampletarpromenader har han oftast fått gå ensam. Vilket man i och för sig kan förstå. Inte ens jag följer med på dessa. Trots att de små svampletarutflykterna brukar börja bra. Vi går ut i skogen, har fika med oss, sjunger etttvåtrefylfemochsexochsjuutiskogentågarallanufargårförstochtummelitensisttystdetärejrörsenendakvist. Men sedan avviker alltid far från sin plats i  fronten. Säger - jag ska bara... och försvinner in i snåren där barnens korta ben inte kan ta sig fram. En halvtimme senare står ännu mor och barnen kvar på stigen, ensamma. Gnager på ett litet Mariekex. Undersöker samma barkbit för 20 gången. Och tillslut blir mor sur. Vrålar NU GÅR VI HEM rakt ut i skogen och får svar från ett helt annat håll att - OKEJ JAG KOMMER SNART JAG HITTADE FULLT MED TRATTISAR HÄR!!! Så mor och barnen går hem, går in, sätter på videon och nöjer sig med att istället titta på naturen via Ronja Rövardotter eller annan valfri Astrid Lindgrenfilm. Sen kommer far hem och i flera veckor framöver tvingas mor och barn få sina såser och övriga maträtter spetsade med trattkantareller. Mor och barn hatar trattkantareller. Men far älskar dem och det är ju det viktigaste tycker far!

 

Hur som helst. Barnen älskar inte skogen. Ett tag var de rädda. Kände sig oroliga och hotade i skogen. Mor och far var besvikna.

Därför blev vi väldigt glada idag när vår stora unge nu ville gå ut själv i skogen med sin kompis. Så vi sa ja och ropade - OCH SÅ AKTAR NI ER FRÅN ATT TRILLA I HELVETESGAPET innan de gick.

 

Fem minuter senare gick jag skogsvägen ner för att titta till dem. Men de var inte där. Jag började ropa. Jag har en väldigt stark röst och den ekade i den lilla skogen. Eventuellt rasade ytterligare delar av Visby ringmur bara av ekot. Men inget svar. Maken hörde mina oroliga rop och kom springande. Han sprang förbi mig och fortsatte skrikandet och ropandet då han försvann runt kröken.

Jag fick skynda tillbaka till de små som satt kvar i sandlådan. I tre minuter satt jag med renaste skäraste dödsångesten. Tänkte att MATTIS OCH LOVIS behövde iallafall inte oroa sig för PEDOFILER och småsnyftade för mig själv.

 

Tills de kom tillbaka. Springande. Maken hade tvingat de små äventyrarna att springa tillbaka till mig då han visste hur orolig jag var.

De hade varit ända borta vid cykelvägen de små tokorna. Lite modstulna blev de under vårt lilla förhör, men visade sedan stolt upp alla fina skatter de hittat i skogen. Och jag såg hur det glittrade lite extra i min unges ögon. Det är inte alls likt henne, nämligen, att göra såhär. Hon är till vardags lite försiktigt av sig och gör väldigt sällan sådant som hon vet att hon inte får. Men den där lilla kompisen hon har är inte alls likadan utan lite mer full i fan och när de leker händer ALLTID något som vi föräldrar kanske inte älskar. Fast innerst inne älskar jag det.

Och tänk den känslan de måste ha haft i sina små kroppar när de, alldeles ensamma, strövade i vår trygga skog. Vilka pirrande frihetskänslor som måste ha spirat där inne. De måste ha känt sig nästan alldeles precis som Ronja Rövardotter.

 

Allt det här skrev jag med tanke på ett inlägg som Apan hade i sin blogg för ett tag sedan då ett gäng småbarnsfamiljer boende i Sthlms innerstad suttit och diskuterat hurvida de hade dåligt samvete eller inte för att de bodde i innerstan i Sveriges största stad med småbarn.

Jag hade först tänkt skriva ett aggroinlägg under parollen JAG HADE MINSANN HAFT DÅLIGT SAMVETE och sedan ägnat mig åt att brodera ut ljuva små berättelser om våra barn och den spirande, vackra naturen runt omkring oss. Men med närmare eftertanke kommer jag inte att göra det. Efter dagens upplevelse vill jag också flytta till Sthlms innerstad. Bo i trång lägenhet, gärna med dubbla dörrar och titthål och grejer och helst med en stor, stinkande övertrafikerad gata utanför och tusentals farliga korsningar runt omkring vilket tvingar mig att för evigt följa mina barn till både skola, aktiviteter, kompisar och varför inte gymnasiet också. Jag skulle bosätta mig så långt ifrån parker som möjligt och helst bara omge mig av höghus med gråa lekplatser med galler omkring. Tryggt.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0