brunheten

Får sån ångest av att läsa såna här och såna här inlägg hos LD... Det får mig att känna mig som en värdelös förälder.

För att det låter så enkelt och så självklart.

Klart som fan att utseendefixeringen som många kvinnor lider av kommer någonstans ifrån. Klart som fan att barn måste få kladda. Punkt. Inget mer med det.

 

Eftersom feminismen är så otroligt bred och kan läggas över i princip vad som helst i samhället, har nog de flesta feminister sina grejer som de brinner extra mycket för, vilket ju är som det ska vara och det bästa. Tråkigt vore om alla brann för och ville samma saker.

Jag tror att det handlar mycket om kring vad man upptäcker sin första grej. Den första orättvisan.

Jag kan tex tycka att hela genusgrejen är otroligt tråkig och mesig ibland... Och det beror på att jag var 15 år när jag blev feminist. Då handlade inte min feminism på något sätt om barn. Däremot om en småbarnsmamma grundar sin feminism då hon upptäcker storleksskillnader på kläder eller märker en växande irritation över uppdelningen rosa/blått eller lägger märke till omgivningens olika bemötande av hennes son och hennes dotter- kommer det ämnet förblir troligen att förbli väldigt viktigt för henne under hela hennes liv.

Alla har en grund liksom.

 

Min grund, det allra första jag upptäckte, var att killarna satt på så otroligt mycket mer makt än oss. Mina första upptäckter bestod i det faktum att jag och de andra tjejerna inte vågade räcka upp händerna på lektionerna. Eller i att killarna alltid fick välja lag på fotbollen och att vi då alltid blev valda sist. Att allt som killarna gjorde och sa var så självklart. Och att vi var "tjejerna". De var människor och vi var tjejer.

Min feminism har alltid handlat om att männen har fördelar som inte vi har. Om att vi förtrycks av dem.

Min feminism har även handlat mycket om systerskap.

Då jag blev feminist som 15åring kom min feminism sedan att handla mycket om sex och jämlikhet. Alla knullar med vem de vill och så mycket eller så lite de vill och så är det inget mer med det.

 

Visst har min feminism breddats otroligt mycket sedan jag fick barn. Men det är inte där den är mest utvecklad. Vilket gör att Lady Dahmer, tex, fyller en viktig funktion hos mig.

 

Istället handlar min feminism nu i vuxen ålder nog faktiskt mest om männen. Om mansrollen. Kvinnorollen har stötts och blötts och hånats och bespottats och ändrats så otroligt mycket bara sedan jag var unge. Mansrollen...ja...på vilka sätt har den egentligen ändrats?

 

I tonåren och början av 20årsåldern hade jag också dagliga ahaupplevelser angående saker som kvinnor gör eller utsätts för. Vi sminkar oss. Pratar skit om varandra. Osv osv. Ja listan är så otroligt lång över dåliga saker som kvinnorollen innehåller. Medan mansrollen, vilken faktiskt är den som har problem, lämnas till sitt öde.

 

Jag fick tidigt lära mig om systerskap. Och kanske har jag missuppfattat systerskapet ganska rejält, men jag har svårt att se hur ett ständigt tragglande om alla fel och brister vi kvinnor har, är systerskapligt?

Jag har svårt att förstå vitsen med att trycka alla nackdelar och brister i ansiktet på kvinnor som som grupp redan är jäkligt nedtryckt och medveten om sina brister.

Jag antar att jag är ganska gammaldags i min feminism. Lite 70tal andas ännu om mig. Då när det handlade om att gå tillsammans. Störta patriarkatet osv.

 

Nu handlar det mycket om barn istället. Och det är förstås väldigt bra det också. Dels ur ett feministiskt perspektiv, men även ur ett rent pedagogiskt och föräldramässigt perspektiv. Att bredda sin syn på barnuppfostran är aldrig av ondo. Upplysning är alltid bra. Men som vanligt läggs detta i de kvinnliga forumen. På bloggarna och i mammatidningarna. Och papporna kommer undan.

Jag kan ofta lida över det att min man inte på alls samma sätt som jag hänger med i dessa diskussioner. och framförallt kan jag lida över mina egna tillkortakommanden.

 

Och jag är så jäkla trött på att känna mig kass. Under hela min uppväxt skulle jag först känna mig kass över

1. Att jag inte var tillräckligt "killig" och kunde spela fotboll med killarna på rasterna och kaxa och passa in i deras hårda jargong

2. på högstadiet över att jag inte var tillräckligt kvinnlig. Inte vacker att se på. Lite väl högljudd. Tog lite väl mycket plats.

3. på gymnasiet återigen att jag inte var tillräckligt cool...inte passade inte i killarnas domnierande gäng med den råa humorn och hårda jargongen..

4. på kvinnofolkhögskolan återigen för att jag inte var tillräckligt "fri" och vågade/ville anamma de manliga egenskaperna vilka de andra tjejerna i klassen utforskade för glatta livet..

 

och sen träffade jag min man och fick barn och nu orkar jag inte ha ångest mera. Väldigt mycket i mitt liv har handlat om hur dåligt det är att jag är kvinnlig. Att jag är kvinna. Att jag inte spelar fotboll. Att jag inte kan ha överseende med den manligt hårda jargongen

 

( - MEN ÄR NI BÖGAR ELLER VAD ÄR DET FRÅGAN OM??? ropade jag tillslut till killarna i det "tuffa gänget" i klassen när de för tusonde gången använde sig av ordet "fitta" i negativ bemärkelse.. Ni ser...svårigheter med att anpassa mig efter manliga könsnormativa mönster...) att jag är känslosam och gråtmild och älskar att prata om känslor och viktiga saker.

Samtidigt har jag ofta fått lida för att jag INTE är tillräckligt kvinnlig på många sätt. Att jag tex inte håller käft. Att jag är politiskt jobbig. Men framför allt att jag är stor som ett hus. Har hög och kraftig röst och inte sminkar mig särskilt mycket och aldrig har noppat mina ögonbryn.

 

 

Inte heller feminismen har varit nådiga i sina dömmanden. Jag är egentligen lite vääääl kvinnlig för att vara feminist. Samtidigt som att jag på andra sätt är för extrem och exkluderande med min håriga kropp och orädsla för att göra mig hörd.

Jag lekte med barbies till jag var 14 år. Jag klär mina barn i rosa. Jag har inget emot porr. Jag saknar mina gamla killkompisar och önskar att det fanns fler män i mitt liv. Jag älskar när min man köper blommor till mig och har ett bekräftelsebehov utöver det normala. Jag gillar att pyssla och baka och plantera vackra blommor men hatar gräsklipparen och att spackla. Jag omfamnar vissa könsrollsmönster med glädje men är benhård på andra, oftast dem som kräver minst ansträngning från mig själv (men min utgångspunkt i feminismen är också att det är männen som behöver jobba mest på sina könsroller!!).

 

Jag tänker att min feminism, den ska finnas till för att gagna mig, inte för att stjälpa mig. Min feminism finns till för att göra mig stark och för att göra mitt liv lättare. När feminismen gör mitt liv ångestfyllt pga att jag ständigt upplyses om mina egna tillkortakommande, då fyller den ingen funktion för mig. Min feminism ska istället upplysa mig, stärka mig och göra mitt liv lättare.

 

Exempel: Jag blev upplyst om att många kvinnor dubbelarbetar. Det är jobbigt för kvinnorna och leder till en massa skit. Slutsats: jag dubbelarbetar inte. Ett jämlikt äktenskap är GRUNDEN vilken min feminism står på. I vår familj sköter vi all daglig ruljans tillsammans. Tvätt, disk, städ, mat osv. Delar vi. Allt utöver det- bilfix, spackling, trädgårdspynt och bakverk till olika kalas- delar vi på utefter vad vi gillar och kan.

Omsorgen av barnen delas. För allas bästa.

 

Exempel: feminismen upplyste mig om att kvinnohistoria är ett ämne som ofta undviks i skolan. Slutsats: jag och min kompis gick till rektorn och fixade det på ett kick. Fick in kvinnohistoria i läroplanen. Positivt för mig då jag dels fick lära mig min kvinnohistoria och dels lära mig våga ta saker i egna händer.

 

Exempel: feminismen upplyste mig om att kvinnoförtryck tar sig form på många sätt, där ett av dem går ut på att lura kvinnor att deras utsida är otroligt viktig, vilket försätter kvinnorna i jobb med otroligt ytliga och behagande ting, medan männen skrattar hela vägen till bastun och herrklubbsmötet.

Slutsats: jag slutade raka mig. Sminkar mig endast vid nödfall och klär mig uteslutande i kläder som inte påverkar min andningsförmåga. Positivt för mig då mitt liv är mycket mer bekvämt numera.

 

Så ska min feminism fungera för mig.

 

Och hur kommer LD´s inlägg in i den bilden? Jo. Jag råder inte över mina barn. Jag kan bestämma vissa saker. Men inte allt. Jag kan heller inte bestämma över hur övriga samhället ska agera mot dem. Och framför allt kan jag inte skydda dem i all evighet.

Jag orkar inte dö inombords varje gång de sätter på sig en prinsessklänning och är superkvinnliga. Jag orkar inte dö inombords så mormor säger "åh så fint du har målat". Det finns inget bra i det. För oss är det för sent liksom. Och då blir såna där inlägg bara ångestfyllda.

Samtidigt är det ju ett bra sätt att få folk att tänka till.

 

Men jag vet inte... Jag vet inte hur bra mina kompisar mår då jag berättar om vår jämlika familjesituation. Om en man som är högst medveten, modern och närvarande i sitt faderskap. Jag vet inte om jag stimulerar mina kompisars feministiska intresse genom att berätta för dem hur bra allting blir bara man delar på hushållsarbete och barnuppfostran. Jag vet inte om mina kompisar blir mer feministiskt intresserade då jag visar dem min orakade armhåla...

 

Jag tror att jag har påverkat ganska många av de som finns i min direkta närhet feministiskt. Jag tror inte att det är en slump att de allra flesta av mina kompisar har ganska digra samlagslistor, tex..Attityder smittar av sig.. Men jag vet inte hur mycket jag har påverkat dem i annat... Framför allt vet jag inte hur jag har lyckats påverka dem på de sätt jag verkligen har påverkat dem. Vad var det jag sa eller gjorde som slog an strängen? Vilka av mina textrader var det som startade tankebanan? Det vet jag inte.. Var det skuldbeläggandet eller uppmuntrandet?

Var det när jag sa "vet du en sak, det är så JÄVLA SKÖNT nu när jag har slutat raka mig" eller var det "du vet väl att du är förtryckt när du envisas med det där rakandet?".

Var det " vi har testat att skriva ett schema över hushållssysslorna nu och det funkar jättebra" eller var det "men herregud! hur kan du stå ut med en man som inte gör sin del hemma??!!"?

Var det "ert barn är verkligen duktig med fotbollen, ni har inte funderat på att sätta henne i fotbollsskola" eller var det "ursäkta mig, men vad tror du att det är här prinsessklänningar och barbiedockor leder till? JO ANOREXIA!!!"??

 

i dont know.

FÖRTRYCKTA SMÅ BARN

HOPPET ÄR UTE