leva livet
För 4 år sedan hatade jag påsken. Ännu mer hatade jag påsken för 2 år sedan. Jag hatade när alla vännerna kom hem och alla ville ses och jag orkade inte för jag var trött och stressad och orkade inte umgås med vänner som inte hade egna barn och inte fattade grejen när man tvingades avbryta samtal var 5 sekund. Jag orkade heller inte umgås med vänner som var lika gamla som mig, men i helt andra faser i livet. Vad skulle vi prata om? Jag kände mig utanför och ensam och orkade helt enkelt inte med. Vänner. Så jag tappade många. Med mening. Inte för att det var något fel på dem. Utan för att jag helt enkelt inte orkade med.
I år. År 2012. Sitter jag och mailar försiktiga mail till de vänner jag saknat som allra mest under de här åren. Och frågar om de mot all förmodan på något sätt skulle kunna tänka sig att träffa mig under påsken. Jag har bjudit hem de bästa vännerna. De som har hängt kvar.
Och jag sitter och känner dels hur annorlunda jag var innan jag fick barn, mot nu. Jag känner även att jag var så fruktansvärt annorlunda under mina första år som förälder, än mot nu. Och jag känner att tiden verkligen går. Och att man verkligen förändras. Med åren. Och att ens liv ändras. Hela tiden. Och att det är skönt.
En sång för jättegamla tiders skull:
