brunheten

Många feminister (ofta de som älskar att bråka med andra feminister) älskar att skriva följande mening:

- Det finns väldigt många kvinnor som även de upprätthåller patriarkatet.

På Wikipedia kan man läsa följande:

”Teorin att även kvinnor upprätthåller könsmaktsordningen: de fostras att ha en syn på sig själva som mindre värda och självklart underordnade mannen. Eller omvänt uttryckt: Flickor fostras att upprätthålla synen på pojkar och män som normen och det positiva samt att anpassa sig så gott de kan till det. Kvinnor anses i hög grad vara traditionsbärare i detta värderingssystem genom att de fostrar sina söner till maktinnehavare och sina döttrar till "duktiga flickor" och "riktiga kvinnor" enligt normen för att kvinnan underordnar sig naturligt. Könsmaktsordningen får kvinnorna att uppfatta sig själva som mindre värda, något som kallas för falskt medvetande, ett begrepp som ursprungligen kommer från marxistisk teori men som då handlar om arbetarnas underordning i samhället. I ett parförhållande där en maktkamp uppstår drivs detta till sist till en punkt där kvinnan ser sig som mindre värd, "smutsig" och enbart värd förakt och våld.” (sökord:könsmaktsordningen)

Jag gillar inte det här. När man säger att "kvinnor upprätthåller patriarkatet" så låter det i allra högsta grad som att de här kvinnorna MEDVETET tagit ett BESLUT att - nu jävlar ska jag hjälpa till och upprätthålla patriarkatet lite för det tycker jag ju är så himla bra!

Det är inte så. Kvinnor FOSTRAS att upprätthålla patriarkatet. Kvinnor (och män och alla) fostras av patriarkatet. Alltså är det patriarkatet självt, som upprätthåller sig.

Jag läste en artikel där en forskare eller barnpsykolog eller vad det nu var, pratade just om detta - hur det ofta är kvinnor som uppfostrar sina döttrar i samma spår som man själv blivit uppfostrad och ofta då till "duktiga flickor". Personen (vad han nu var) sa att här var det viktigt att papporna klev in "höll tillbaka" mammorna i deras ivriga duktigflicka-fostrande. Vilket jag tror är en god ide.

Jag och min man har pratat MYCKET om det efter att vi läste det. Och vet ni vad som är så bra med det?

JO. Ansvaret läggs inte på MIG. Jag och min man pratade om det och insåg att det stämmer till viss del här i vår familj. Vi insåg att JAG på många sätt upprätthåller kvinnligheten (och därmed en viss dos av duktigflicka) i vår barnuppfostran, men vi pratade om det utan att lägga SKULD på mig. För JAG kan inte hjälpa det. Det kommer automatiskt många gånger. Sedan bestämde vi att HAN ska försöka "hålla tillbaka" mig när han märker det där mönstret, vilket alltså tar ansvaret och kravet på förändring bort från MIG och hamnar på honom istället.

Och det är ju så det ska funka tycker jag, med tanke på det jag skrev igår om kvinnors ständiga press på sig att alltid FÖRÄNDRAS och FÖRBÄTTRAS alltså.

Vi behöver liksom inte skuldbelägga oss själva eller varandra för att vi på olika sätt "upprätthåller patriarkatet". Vi kan acceptera att det är och inse att skulden inte är vår och så kan vi försöka lägga ansvaret för förändring på andra håll än på oss själva/varandra.

Amen