Jag är så jävla trött på att vara 27 år och fortfarande inte ha en jävla aning om vad jag ska göra med livet.
Jag är även så jävla trött på att vara 27 år och ha så otroligt mycket SKIT att ta tag i.
Jag fattar inte när det liksom ska bli KLART för en att DET HÄR ska jag göra! Jag fattar heller inte HUR man ska se till att få göra just det där som man vill göra. Jag hatar att man inte kan bestämma själv. I en av mina sociologiböcker står det så bra, att just arbetsmarknaden kan man inte rå över själv. Man KAN inte bestämma sig för att DET jobbet vill jag ha. För det är andra som bestämmer det åt en, vilket jobb man får eller inte. Om man då inte blir egen företagare och BLIR SIN EGEN LYCKAS SMED, som Blondinbella så fint uttrycker det.
(moderat-tugget, som jag jag uttrycker det)
Alltså spelar det ju egentligen ingen roll om man BESTÄMMER sig eller inte, man vet ju aldrig var man hamnar. Och det STÖR mig. Jag vill VETA. Och jag vill BESTÄMMA SJÄLV.
Jag är alltså 27 år och har ännu inget körkort. Dessutom har jag diabetes och så snusar jag och brukar väl mycket treo och näs-spray. Jag har inte gynundersökt mig på flera år och jag har minst två tänder som behöver lagas. Det är så MYCKET. Som jag försatt mig i. Och jag har hittills inte vetat vart jag ska börja. Eller, nu vet jag ju det. Diabetesen först. Sedan gyn&tänder. Sedan körkort. Sedan nässpray och snus och treo får eventuellt gå. Helt perfekt har jag faktiskt ingen lust att vara. Perfektion tråkar ut mig.
Utöver det funderar vi på fler barn. Ett tag vad det jag som tjatade medan maken var tveksam. Nu är det han som gått igång på tanken medan jag känner blankt nej. HUR SKA MAN LIKSOM KUNNA KOMMA FRAM TILL NÅTT??
Det här med att PLANERA BARN alltså... Jag fattar inte hur folk kan göra det! Har ni gjort det????
Vårt andra barn var visserligen påtänkt. Vi blev tillsammans den 15 juli 2008. Då hade vi pratat lite löst om att skaffa ett till barn (vi fick barn som "kompisar" först och blev inte ett par förrens 1.5 år efter hennes födsel). Ganska exakt 9 månader efter att vi blev tillsammans föddes vårt andra barn. Inte helgenomtänkt direkt får man säga. Men i alla fall PÅTÄNKT! =)
Vårt första barn blev ju till som genom magi, på midsommarafton för 6 år sedan.
Och jag får säga att jag gillar det där spontana sättet på vilket vi tillverkat våra första barn. Det är nog ett ålderstecken att vi plötsligt känner att vi måste hålla på och planera. Och kanske en svit efter den enorma, ett år långa, 2barnschocken vi drabbades av efter 3åringens födsel.
Och det är jävligt svårt att planera ett barn. Det tycks aldrig passa in...
Naj hu. Det är så jobbigt ibland, att vara MÄNNISKA. Med fel och brister och så jäkla mycket ansvar. Jag måste inta fosterställning på soffan ikväll alltså och låta maken gosa bort alla bekymmer. Igår killade han mig UNDER fötterna, precis efter att jag vart ute och gått och var maximalt svettig över precis hela kroppen. Det är TRUE LOVE det!
Amen
här blev vi tillsammans. framför håkan på kongresshallen i Visby 15 juli 2008
