himlastormande män och gråtmilda kvinnor?
Jag läser nästan uteslutande böcker som är skrivna av kvinnor. Jag vet egentligen inte varför, men jag antar att det är för att jag helt enkelt har mycket lättare att ta dem till mig. Det finns igenting så kraftfullt som en skildring av ett kvinnoliv kan jag tycka.
Böcker av män är ofta skitnödiga och okänslosamma enligt mig. Kanske på grund av att män helt enkelt inte är lika begåvade när det kommer till att formulera känslor..
Några män är dock undantag för mig och det är som bekant Alex Schulam och även Jonas Gardell, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, Peter Pohl och Per Nilsson. Men det är också typ bara dom.
Den grejen, att jag helst läser böcker skrivna av kvinnor, gör även att jag på vissa sätt kan förstå de män som bara läser böcker skrivna av män. Eller de stå upp komiker som på allvar säger att kvinnor helt enkelt inte är lika roliga som män. Det är ju för att de inte förstår, inte kan ta sig till- kvinnor. Skillnaden är väl kanske att jag inte är dum i huvudet och tror att bara för att JAG tycker något så är det så... Och visste jag att män av olika anledningar hade svårt att bli publicerade, svårt att få "gig" osv, så hade jag kanske försökt tänka om och verkligen anstränga mig för att lyfta fram dem. Men det är ju uppenbarligen, bara jag.
När det kommer till musik är jag helt tvärtom. Jag lyssnar mest och oftast på musik framförd av män. Undantag finns som Robyn, Aretha Franklin, Marit Bergman, Annie Lennox, Regina Spector osv. Men mest är det män.
Och där tror jag att jag har fingret på det redan och jag tror det beror på att kvinnor sällan gör Pampig musik. Kvinnor gör ofta mer lågmäld musik (tänk Norah Jones, Miss Li, Ane Brun osv) och det finns väldigt många män som också gör lågmäld musik. Men det finns även många (fler?)män som gör pampig musik med mycket svallande känslor. Både Robyn, Marit Bergman, Annie Lennox och Aretha Franklin är även kvinnor som gör pampig och lite högstämd musik. Och dem gillar jag. Men de här tjejerna som sitter överallt i Sverige just nu med sina gitarrer och viskar fram gråtmilda toner- nej det går inte! Inte männen heller för den delen.
Och det är väl lustigt egentligen. Hur män, som ofta är så kassa på att uttrycka känslor, kan lyckas göra såna himlastormande, känslosprängda låtar...Men på många sätt typiskt också. Alltid ska de ta sån jävla plats!
Några himlastormande låtar av män:
Den här låten ska jag ha på min begravning:
Kommentarer
Postat av: Caranlachiel
Utan att ha reflekterat över det dras jag faktiskt också till kvinnliga författare. Intressant! Och jag lyssnar också hellre på manliga sångare, men av en annan anledning än du. Jag tycker helt enkelt att den manliga rösten är skönare att lyssna på. Och att de män som verkligen kan sjunga sjunger hundra gånger bättre än kvinnor som verkligen kan sjunga.
Svar:
jenny persson
Postat av: Johan Malmros
Då kan jag tipsa om Hanna Lagers blogg Feministbiblioteket http://feministbiblioteket.wordpress.com/ Hon recenserar och reflekterar över feministiska och kvinnohistoriska böcker. Det finns också begåvade manliga författare som är bra på att hantera känslor. Jag kan varmt rekommendera Roslund och Hellström.
Svar:
jenny persson
Trackback
