brunheten

Idag alltså. Vilken dag. 
Klockan 09 imorse kom beskedet att min bästa och äldsta vän (och kusin) äntligen nedkommit med sitt tvillingpar som legat i magen och gonat de senaste 27 veckorna. VILKEN KÄNSLA! 
Det har varit lite turbulent och de är tidigt födda med sina 27 veckor. Men de mår bra och är friska! Och ute! 

De bor på fastlandet så nåra fysiska kramar kan man inte dela med sig av.
Men idag slutade även två av släktens kusiner 9:an, vilket innebar att stora delar av släkten samlades uppe på Hemse idag för att vara med på deras avslutning och se deras vagnar. Ja, på Hemse åker även 9:orna traktor och vagn då de slutar skolan. 
Hur som helst så var det nära på eufori där uppe, oss släktingar emellan. Dels gladdes vi med de lyckliga niorna och dels svävade vi på moln tacka vare tvillingarna. Mostrarna grinade och den nyblivna mormodern visade stolt upp bilder på de små små barnbarnen. Och runt omkring oss körde vagnarna runt med glädjemusiken strömmande över hela samhället. 

När jag berättade för barnen att Fannys bebisar hade kommit ut ropade 3åringen överlyckligt: - JAAAA DET ÄR SOM TVÅ SMÅ SMÅ KATTUNGAR!!!
Ännu lustigare är att vår katthona här hemma idag har visat de första tecknen på ett vilja köra igång att föda. 

Ja fy fan. Vad glad jag är idag. Och vad jag önskar att jag var närmare den nyblivna mamman och de små barnen. 


Ta den här låten och ni har känslan(texten kan ni bortse från) på den här dagen. Lite eufori. Mycket lättnad. Massa glädje. Och lite vemod över att vara så långt ifrån när man så himla gärna vill vara nära. 



Och så en sång till tvillingarna såklart. Den här spelar jag så ofta jag bara kan för mina egna döttrar. 
Den är så vacker så man kan gråta.