tänkt i veckan

Jag Känner mycket just nu. Går runt och Känner Efter. Hur MÅR jag? Vad TÄNKER jag på? Hur är min SINNESSTÄMNING? När jag GLAD? När är jag INTE glad? Osv. Ja det låter skitjobbigt och ganska pretto. Men SÅN ÄR JAG!
 
Gud vad jag älskar meningen SÅN ÄR JAG! Den har räddat mig så många gånger i livet. SÅN ÄR JAG! Och det GÅR inte att ändra. Typ. Inget att göra åt. Inget ansvar. Bara acceptera. 
 
Jag tror att vi som någon gång blivit mobbade gärna drar oss med den meningen. SÅN ÄR JAG. Av ren stolthet vägrar vi att ändra på oss. En gång ville några att vi skulle göra det och fick oss att må skit i den villjan så av REN PRINCIP så KAN vi bara inte ändra på oss! Då får de ju rätt!
Mycket av mitt kroppsliga självförtroende har jag där. Eftersom jag som liten retades för att jag var tjock. Hade jag ändrat på mig så hade de ju vunnit. Så därför har jag aldrig varit smal. Det är skitfult att vara smal. 
 
Och så hänger det med till flera punkter. Jag för jag är mycket för det där- SÅN ÄR JAG. Och i vårt äktenskap är den allra viktigaste punkten den där att vi måste älska varandra Just Så Som Vi Är. Min man brukar säga så. - Jag älskar dig- just så som du är. 
Och är inte det den allra finaste kärleken av dem alla?
 
Samtidigt finns det ju vissa minus med detta. Det här med Personlig Utveckling tex. Och att lära sig nya saker. Det är inte sånt som Såna Som Jag sysslar med. Vi kallar oss för jordnära. Säger att vi "nöjer oss med det lilla" men i själva verket handlar det om att vi inte vågar/orkar göra saker som eventuellt kräver en viss förändring hos oss själva. Det blir problematiskt ibland. Och lite Simple life över det hela. 
 
Det kan vara svårt med vänner också. När man inte orkar göra sig till. När man vill ha renhet och äkthet och djup direkt. Ytligt tjafs funkar inte. SÅN ÄR JU JAG och jag kan inte kompromissa med den delen av mig själv som kräver djupa relationer. Då rationaliseras hellre de ytliga relationerna bort. 
 
Men i det stora hela får man säga att det är en behaglig tillvaro. 
 
Och just nu går jag runt och Känner. Har jag inte känt mig lite vemodig den hela den här veckan? Har jag ägglossning? NÄR kommer vemodskänslorna?
Jo de kommer när himlen är mörk och det känns som höst ute. Vilket är typ hela tiden. Och de kommer när jag påminns om den stora döden som vi alla står inför just nu. Aklejian som dött. Bigaråerna som tagit slut. Veden som snart ska tas om hand. Semestern som tickar mot sitt slut. 
Ikväll sa vi hej då till makens bror och hans familj som varit nere några veckor liksom varje sommar. Det är ett hösttecken när de åker. Nu ses vi inte förrens fram emot jul. 
 
Och jag tänker mycket text som sig bör när det är torsdag och krönikadags. Vill skriva om både våldtäkt och komplimanger till barn. Två ämnen som Lady Dahmer ofta skriver om och dessutom skrivit om på senaste vilket givetvis är orsaken till att jag själv tänkt på det. Vilket gör att jag känner mig som en tjuv. Det är svårt det där, med tankegångars upphovsmakare. Och svårt att veta hur jag i krönikan ska referera. 
 
Det är mycket mattankar också. Jag saknar socker. Jag blir lätt deprimerad vid tanken på "aldrig mer". Har gått ner nästan 5 kilo på 4 veckor. Vilket ju känns väldigt motstridigt eftersom jag inte vill bli smal. Jag vill ha grova lår och mjuk mage. (annars vinner de ju och dessutom är det snyggt att ha mjukhet och dessutom är det puckat att lägga energi på såna ytligheter!) Jag har inte egentligen gjort nått särskilt för att gå ner. Bara inte ätit socker, samt dragit ner på kolhydraterna. Och så händer det att jag tar en promenad då och då. Måste bli bättre på det dock. 
 
Ja. Det snurrar på i skallen med andra ord. Och nu måste jag skriva krönika. 
Imorrn blir det Mys Med Mammor och på kvällen ska jag och 3åringen gå på cirkus. På lördag ska maken gå med 5åringen. Vi fick gratisbiljetter och då får det gå. Egentligen är vi emot cirkus. Men det är mycket man var emot innan man fick barn som man sedan nu får anpassa sig till. Cirkus. McDonalds osv. 
 
Ha det fint
 
P&K
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Maria

"Det är skitfult att vara smal." Wtf? Inte snällt.

Svar: Nej. Men om du läser hela texten och försöker lägga lite nyans i det hela... Jag blev alltså mobbad för att jag var tjock när jag var liten. Rent logiskt borde jag alltså sträva efter att bli smal. Men det vägrar jag och vänder istället på biffen. Det var dom som var fula med sina spinkiga kroppar och inte jag med min runda. Osv. Det blev en försvarsmekanism.
jenny persson

2012-07-20 @ 10:47:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0