brunheten

Varje gång jag får mens så fylls jag av en enorm lättnad. Ty varje gång jag får mens kan jag se två veckor bakåt i tiden och fyllas av det sköna faktum att jag inte är varken psykiskt sjuk eller har aggressivitetsproblem! "Det var bara PMS" utbrister jag varje gång jag ser allt det röda och förväntar mig sedan omedelbar förlåtelse för alla mina synder från två veckor bakåt i tiden fram till dagens datum. Dessutom förväntar jag mig, i samband med mensens start, förlåtelse i förskott för alla synder jag ska komma att begå de närmaste 5 dagar!

 

Jag brukar oftast få det oxå. Min man är en väldigt förstående man, fast han är en...man.

Han brukar köpa glass, tamponger samt killa mig på ryggen i princip varje kväll under mensen. Ja men OJ vilken gullig och kärringstyrd kille, kanske ni tänker nu. Men hallå!! Om det rann blod från honom, om han oxå ville dö vissa utvalda dagar i månaden och om han oxå hade så ont att han tvingades gå framåtböjd under tre dagar varje månad skulle jag göra exakt samma sak. Det är sånt man gör för varandra i ett äktenskap anser jag! Så särskilt mycket tacksamhet får han inte ens.

 

 

 

Ikväll börjar det där jävla barnmodellprogrammet på 3:an. Tur att vi inte har den kanalen. Det skulle inte vara bra för min psykiska hälsa så här runt mens.

Läser lite om det iaf och finner följande citat, som egentligen inte har särskilt mycket att göra med barnmodellandet i sig utan om en annan grej som jag hatar:

 

"Gunilla Persson, 51, själv en kritiserad ”stagemom” sedan hon uppmanade sin sjuka dotter till att uppträda i en talangjakt i ”Svenska Hollywoodfruar”, ger produktionen en känga eftersom de visar hur en flicka får sina ben rakade av mamman. Detta började mamman med när dottern blev retad i skolan.

”Blir värre för flickan”

– Om hon mobbas för att hon har hår på benen är det okej att de tar bort det. Men det borde inte ha visats i tv. Då blir det ännu värre för flickan, säger Gunilla."

 

"Om hon mobbas för att hon har hår på benen är det okej att de tar bort det". Sånt här alltså. Finns inget som gör mig så upprörd.

Om barnen mobbas- ÄNDRA PÅ BARNEN! Byt deras mössa, köp coolare kläder, banta ner barnen, lär dem läsa eller va fan det nu kan vara som de mobbas så för. Ändra på det bara! Gör dem lite mer LIKADANA bara, så de smälter in och inte sticker ut så in i helvite!

 

 

Samma sak med kvinnorna. Om kvinnorna har varit förtryckta sedan urminnes tider- ändra på dem!

 

Gud vad jag hatar sånt.

Där har vi även en av anledningarna till att jag aldrig någonsin i hela mitt liv kommer att sträva efter att vara smal. Har man en gång varit retad och mobbad för att man varit tjock är det ju som att ge dem rätt genom att bli smal! Därför kommer det aldrig att ske. På samma sätt som jag aldrig kommer att unvika eller prata illa om sådant som anses som kvinnligt (förutom de rent destruktiva grejerna, som tex, skönhetshets) för det vore ju som att pissa sig själv i ansiktet.

 

Jag har överhuvudtaget jävligt svårt för när det pratas om FÖRÄNDRING. Folk ska förändra sig själva så jävla mycket hela tiden. Man ska träna mer, bli en bättre människa, sluta vara så negativ, inte var ditt och inte vara datt. Folk är så jävla missnöjda med sig själva hela tiden. Och media hjälper så gärna till att spä på den känslan. Oerhört många delar av samhället BYGGER PÅ att människor är MISSNÖJDA med sig själva på något sätt.

Människor lägger även ner sån jävla energi till att gå runt och ÄLTA allt det här DÅLIGA hos sig själva. Men jag gör tvärtom. Jag omfamnar det.

 

Några saker hos mig själv som jag försöker eller sedan länge omfamnar:

 

* det faktum att jag är oerhört pessimistisk

Jag ser inget dåligt med det. Att vara pessimistisk innebär att man hela tiden blir positivt överraskad. Och man slipper ofta blir besviken. Ett bra skydd med livets tråkigheter. Och bara för att jag är pessimistiskt lagd betyder inte det att jag går runt och är sur och arg jämt och ständigt. Nej. Jag är en normal människa. Glad och lycklig. Men pessimistisk. Jag anstränger mig dock hårt för att detta inte på något vis ska finnas med i min barnuppfostran. Jag försöker vara en "ja men hoppa du från köksbordet, det går säkert bra" fast jag innerst inne VET att det INTE kommer att gå bra, osv. Men förutom sånt som gäller barnen och deras prestationer är jag av inställningen att allt går åt helvete. Och jag är så lycklig!

 

* min hypokondri som växer sig starkare och starkare.

Jag lyssnade igår på ett väldigt bra sommarprat av en kvinna som sedan 4 år tillbaka har ALS. Hon var verkligen en grym personlighet! Hon sa att hon genom sin tidigare (innan hon fick ALS) hypokondri hade levt mer i NUET. Hon var GLAD över att hon varit en hypokondriker eftersom den ständiga rädslan för sjukdomar och döden hade gjort att hon blivit en människa som lärt sig uppskatta de "små" sakerna i livet, mycket tidigare än när hon fick ALS och inte längre hade något val än att lära sig att glädjas över sådant.

Jag är faktiskt precis så oxå. Jag tror det beror på att min pappa är död. Det att jag har väldigt lätt att glädjas över saker i livet. Typ barnaskratt. Eller en kärleksfull blick från min man. Jag behöver varken bungyjump eller terapi. Det räcker med så sjukt lite för min del. Jag har döden med mig vart jag går, kan man säga. Och det är inte av ondo. Det är av godo.

 

* Min inställning till sport och motion.

Den här är svår, eftersom jag faktiskt har diabetes typ 2. Vilket gör att jag MÅSTE ha lite ångest för att jag inte sportar och motionerar mer. MEN. Jag har lagt av med dendär intensiva ångesten. Jag gillar det helt enkelt inte. För MIG känns inte sport och motion jättebra. För MIG kan det kännas rent osunt och onaturligt. Och jag har inte ångest för det. Jag tänker att det får duga med mina promenader. För det är det enda jag kan tänka mig. Så. Fine. Inget mer med det. Alla är ju olika.

 

* Mina beroenden. Nässpray, snus, tuggummi, socker, Treo. Ja. Det är ju inte så bra. Men här är jag faktiskt ganska optimistisk. Jag tänker nämligen att "när den dagen kommer" så slutar jag väl. Jag tänker att nån dag kommer jag att sluta med allt. Förutom snuset förståss. Men allt det andra. Och tills dess tänker jag NJUTA!

 

 

* Utseendet. Kanske det som det har jobbats hårdast på. Och jag är inte helt där ännu. Jag gillar inte badkläder och strand och offentlighet. Alltså. Jag skuttar inte obehindrat runt på Tofta strand i bikini om man säger så. Men i övrigt är jag fri. Jag är tillfreds med mitt utseende och har varit det länge. Den största anledningen till det är faktiskt det där med smartheten. Det är så fruktansvärt HJÄRNDÖTT att prata om, tänka på och ödsla energi på saker som BENRAKNING. SMINKANDE, PRATADE om olika produkter och tips&råd å skit. Att PRATA om KLÄDER, liksom. Why? Det är väl bara och köpa nått som man tycker är fint och sätta på sig det?

Sen finns det naturligtvis saker RUNT allt det här som är intressant. Som det faktum att det är svårt att hitta kläder om man överskrider en viss storlek. Att Cubus säljer bh:ar i storlek 65 a. Att modellerna är så smala att de knappt syns. Att det är olika storlekar på pojk&flickkläder trots samma angedda storlek osv. Det finns jävligt mycket politik runt modeindustrin.

MEN självaste GREJEN- fy fan vad hjärndött. Jag rent ut sagt FÖRAKTAR människor som lägger onormalt mycket energi på sånt här.

 

Ja. Så går jag igenom livet. Nöjd och glad.

 

Idag har jag haft ont. Hela dagen. Ungefär var 3 månad blir det så. Att jag får vansinnigt ont i magen vid mens. Mamma har hjälpt mig lite idag, med hämtning och underhåll av barn osv. Sen kom maken hem. Jag har varit en usel mamma idag. Ont och sur. Såna här dagar borde faktiskt inte få finnas. Hoppas det blir bättre imorrn. Annars kommer jag att grina hela dan. Imorrn är min sista dag som 26åring.

 

Amen