brunheten presentation

Det va hut de va hemskt me folk som har hittat hit de senaste dagarna!
Jag blir inte klokt på vart ifrån den första länken har kommit, men sedan har jag förstått att många av er kommer från Lady Dahmer. Det känns lite jobbigt. LD´s anhängare är inte att leka med och otroligt lojala sin frälsare. Men ni kanske kan gilla mig oxå?! Jag älskar oxå Treo. Jag älskar även snus och snabba kolhydrater, är såkallad Grov i munnen och jag svär som en borstbindare.
Ja jag tänkte att jag skulle presentera mig lite närmare för er som är nya och funderar på att hänga kvar.
Såhär ser jag ut.
väldigt sällan. Ungefär 3 gånger om året ungefär, när jag festar.
Oftare finner man mig i det här tillståndet:
Jag heter Jenny Persson och jag fyller 27 om ungefär 17 dagar, men vem räknar?
Till den stora dagen har jag kallat mina närmaste vänner till Krismöte.
Nina Ruthström www.ninaruthstrom.se hör till dem och henne känner säkert endel av er igen oxå.
Jag bor i Visby och Nina nån mil härifrån i Lummelunda. Ibland tror jag och Nina att vi är Gotlands enda feminister... Men säkert finns det ett par, tre stycken till.
Jag har två barn, två döttrar, på snart 5 och snart 3 år. Jag var med andra ord en ganska ung mamma när jag fick den första vid 22.
Jag har även en man. Det kan bli lite komplicerat ibland eftersom jag har ganska stora problem med män och manligheten som fenomen. Men man får säga att jag ändå lyckades få tag på ett av de bättre exemplaren. Han är även pappa till båda våra barn.
Vi bor i ett Brunt Slott.
och har två katter.
Jag pluggar just nu, till Folkhälsovetare. Jag har en plan att specialisera mig på sexualhälsa med inriktning på män. Män och sexualhälsa, helt enkelt. Detta på grund utav att jag anser att det är ett område som det behövs jobbas med.
Jag har kallat mig feminist sedan jag var 14, 15 ungefär. I 20årsåldern läste jag ett år på Kvinnofolkhögskolan och då kursen Feministiska studier.
Min personliga feminism har verkligen svängt hit och dit. När jag ännu gick i skolan och hade karlar i grupp omkring mig dagligen, handlade den väldigt mycket om att göra sig hörd och kämpa mot direkta orättvisor. Jag och min bästa feministkompis sprang uppe hos rektorn titt som tätt och klagade och klargjorde/visade olika orättvisor för honom och det mesta fick vi igenom.
Mycket handlade det oxå om sex&sprit. Killarna kunde knulla som de ville, vi blev kallade för horor. Detta ägnade vi mycket tid åt att bekämpa. =D
Senare, runt Kvinnofolkstiden, kom det där vanliga nybörjarfelet. Det som handlar om att förakta allt som är kvinnligt. Det som går ut på att försöka förvandla sig lite mer till en man. Vi (jag och klassen) klippte av oss håren, dumpade våra pojkvänner, de flesta blev lesbiska, vi hasade runt i baggyjeans, dansade breakdance och pratade skit om andra tjejer som inte vågade vara lika coola och manliga som vi....
Sen gick det över. Idag, som gift och morsa handlar min feminism väldigt lite om kvinnor och väldigt mycket om män. I min roll som morsa, i min roll som fru, i min roll som kvinna, människa och student, inser jag mer och mer för varje dag som går att det inte är hos oss felet ligger. Vi har kämpat nog och nu är det dags för männen att ta och skärpa sig.
Jag kommer därför aldrig att ta på mig rollen som FÖREBILDEN som så många anser att unga kvinnor behöver. Inte heller kommer jag att ägna någon tid åt ledarskapskurser (där kvinnor får lära sig att anamma lite mer av den BERÖMDA, MANLIGA, ledarskapsstilen) eller tjejjoursarbete.
Däremot kan det hända att jag startar en mansjour. Forskar kring män och sexualitet. Startar projekt där unga män får kurser i respekt, känslosamhet, ödmjukhet och lyhördhet osv. Manligheten har många fel och brister. Men man får inte ge upp om de små liven!
Jag skriver sedan snart 4 år tillbaka krönikor i en av Gotlands hela två lokaltidningar. Jag är en av 4 krönikörer där och den enda kvinnan i gruppen. Jag är känd som den kaxiga feministen, givetvis.
http://helagotland.se/kronika/jenny_thomasson.aspx?articleid=7378860
Ja det var jag det. Nu tänker jag lägga upp på inlägg som jag skrivit som reaktion på LD´s senaste.
Jag anser mig inte ha tid att sitta framför datorn dagarna i ända så därför är LD´s blogg en av väldigt få jag läser. Jag har helt enkelt gjort ett urval av Sveriges bästa bloggar och håller mig till dem, vilket resulterar i att de jag läser får alla mina reaktioner och i vissa fall ifrågasättande.
LD´s inlägg:
http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2012/january/utkast-jan-2-2012.html#comment
Mina kommentarer:
"Någonting säger mig att Ninja aldrig kommer bli ett pipigt våp." och "På 16 and pregnant är det flera tjejer som talar i viskningar, och låter killarna bara köra över dem. Och en mamma i teen mom är helt besatt i hur söt hennes dotter är, och vad hon har på sig, och berättar för sig ettåriga dotter att "du är så söt så du borde vara modell!", och ger sällan om aldrig andra komplimanger."

Återigen. Mellan raderna i detta kommentarsfält och i princip vartenda kommentarsfält som finns till alla genuspratande bloggar finns det där enorma föraktet. Ninja ska minsann aldrig bli något våp! Och tjejerna i Teen mom är helt förkastliga.De LÅTER killarna köra över dem. Det är alltså tjejernas EGET FEL eftersom de LÅTER killarna köra över dem!! Vad är det för människosyn??!! Ingenstans finns någon form av analys till varför tjejerna är som de är. Och istället för att ta upp hur man skulle kunna jobba med killarnas bemötande av tjejerna- vilket i sin tur leder till tjejernas förtryckta beteende, är det tjejerna och deras beteende som problematiseras. Hela tiden. Hela genusgrejen gör så vackert anspråk på att vilja inkludera båda könen, men i grund och botten får man hela tiden klart för sig vad det handlar om- nämligen tjejerna.

Vad skulle hända om vi körde den här genusgrejen bara på pojkarna tror ni? För om det kan vara så, som jag tror, att pojkars beteende och attityd har väldigt mycket att göra med tjejernas (tjejer beter sig förtryckt helt enkelt på grund utav att de ÄR förtryckta..), så kanske det blir så att när killarna lär sig hålla käften, blir lite mjukare och mer feminina, så kanske det automatiskt ger större spelrum för tjejerna?

Eller? Vad tror ni genusfolk?
och:
"Flickrollen:
- Utseendefixering från unga (!) år.
- Dålig självkänsla. (Ofta kopplat till utseende)
- "Fröken duktig-syndromet". (Prestationsångest, sätter sig själv i andra rum osv.)
- Så småningom utbrändhet, kopplat till föregående punkter."

Och vart kommer allt detta ifrån?
"Utseendefixering"- grundar sig i att män har fått kvinnor att tro att vårt utseende är otroligt viktigt. Och upprätthållandet av utseendefixeringen upprätthålls ständigt, av båda könen. Men det var KNAPPAST kvinnor själva som FRÅN BÖRJAN valde att "nu ska vi göra allt vi kan för att vara så vackra som möjligt bara för att det är kul". Nej. Utseendefixeringen grundar sig på härskartekniken som MÄN har uppfunnit, vilken går ut på att förminska kvinnor till endast kroppar. Att sedan männen är normen, vilket gör att det viktigaste i världen för många (de flesta) kvinnor är att hitta en MAN, gör inte direkt saken bättre.

"Dålig självkänsla"- varför tror ni? Är det kvinnorna själva som väljer att ha dålig självkänsla? Nej. Vi har dålig självkänsla därför att vi alltid är "det andra" könet. Aldrig normen. Aldrig viktigast. Aldrig bäst. Och det är inte på grund av oss själva utan på grund av MÄNNEN. De som förtrycker oss.

"fröken duktig-syndromet"- för att kunna mäta oss med männen måste vi vara minst dubbelt så duktiga som dom. Männen har dessutom fått oss att tro att vi är bäst lämpade för både barn och hushållsskötsel, vilket leder till att kvinnor ofta dubbelarbetar.

Fattar ni vart jag vill komma? Jag anser inte att det mindre bra som inryms i det kvinnliga beteendet, är kvinnornas eget påfund. Att säga så är som att säga att det är vårt eget fel att vi varit förtryckta i tusentals år, att vi tjänar mindre och ja...har det så jävligt som kvinnor som grupp har det världen över.

DET ÄR INTE VÅRT FEL!!! Och det är INTE VI som behöver ändra på oss!

Om männen slutade bedöma oss utefter våra kroppar, om de slutade att ständigt förminska oss och se oss som det "andra" könet och om de kunde lära sig att dammsuga och sköta om ungar. Så skulle de flesta av kvinnlighetens "dåliga" sidor försvinna. Fattar ni inte att vi är förtryckta? Och att allt det här tjatet om genus och könsneutralt och försöken att sudda ut könsrollerna är ett försök av genväg från vår sida- att komma runt problemet? Vi försöker förändra oss själva, när det egentligen är några helt andra som skulle behöva en rejäl förändring, nämligen de som har förtryckt oss i hundratusentals år! //jenny
och
LD: ja. allt det där håller jag med om. Jag är inte FÖR att flickor och pojkar stramt ska uppfostras in i särskilt utvalda roller. Ännu mindre för det är jag då den ena rollen så uppenbart förlorar på upplägget. MEN. Jag tänker lite...utanför det. Och jag tror faktiskt, att det inte är rollerna det hela grundar sig i. Jag tror att det inte spelar någon roll. Jag tror att även om pojkar klär sig i rosa och utbildar sig till sjuksköterskor senare i livet. Och även om flickor klär sig i grönt och utbildar sig till läkare senare i livet- så kommer männen ändå vara de som drar fördelarna.
Ta läraryrket som exempel. Som tidigare var ett "mansyrke" och väldigt respekterat och välavlönad. Numera är det främst kvinnor som är lärare (iaf för mindre barn, men även där var männen i dominans förr) och lärare är ett av de sämsta jobben man kan ha idag med sjukt mycket "dubbelarbete".
Skulle vi i framtiden få mjukare män som blev sjuksköterskor och förskolepedagoger så skulle de yrkena bli högstatus och egenskapen MJUKHET den mest eftersträvansvärda.
Och som med färgen rosa. Tidigare var det en "överklassfärg" och en fin färg att bära, då överklassens herrar ofta bar den. Sedan blev den en "kvinnofärg" och den mest bespottade färgen i världshistorien.
Så tror jag.

Sedan vad gäller rent barnmässigt, även om jag har väldigt svårt att förstå det här med att BARNEN plötsligt har blivit det främsta "vapnet" och allt som feminism och jämställdhet kretsar kring, så är jag övertygad om att genusmedvetenhet i uppfostran kring ett barn enbart är av godo. Förutsatt att man inte drar det "för långt" och ger sitt barn skuld och dålighetskänslor över något, vilket jag är övertygad om att du inte gör. // jenny p
På mig bara!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0