brunheten

 

Alltså. Vilken Perfekt Dag.

 

Jag måste berätta om den Perfekta Dagen. Ni ska för den sakens skull inte tro att såna här Perfekta Dagar är något vi har alltid här, nejnej. Men det händer ibland, liksom för de flesta.

Såhär går våra Perfekta Dagar ofta till och såhär gick den till idag:

 

Jag å maken vaknade på 10. Ja det är sant. Vi hade "fått" sovmorgon av våra barn som snällt lekte på nedervåningen... Ni kanske tänker att vi är galna och att barnen ju han dö av att vara ensamma? Nej. Så är det inte. Det har faktiskt aldrig hänt någonting under de morgonstunder som barnen rätt ofta är ensamma på nedervåningen. Grejen med ungarna är att de vaknar, går ut och ser på morgonbompa och sen börjar de leka. Eventuellt ropar de på oss när de börjar bli hungriga på frukost. Men annars väcker de oss inte. De har så fullt upp med sitt. Sina lekar. Tror de tycker det är rätt mysigt faktiskt.

 

Hur som helst så kom vi upp och min man fixade frukost och jag började dagens Tvättprojekt. Har tvättat säkert tio tvättar idag. Svinkoppstextilier och julgrejer.

Sen åt vi värsta lördagsfrukosten vid halv elva och satt och filosoferade lite. Pratade om att åka ner på stan, men sen kom vi igång alla på varsitt håll. Maken kom sig för att städa ur det som vart skafferi men numera är en städskrubb. Jag fixade med all tvätt och lillungen hjälpte mig. Storungen spelade nintendo rätt länge. Det är ju lördag.

 

Vi har hittills inte sett några dåliga effekter av det där nintendot, förutom att man ibland får påminna henne om att hon måste gå och leka lite. Men oftast kommer hon ihåg det själv. Hon börjar bli riktigt grym på spelen hon har i nintendot oxå och har genom det även blivit bättre på wee:et. Min man är ju systemutvecklare och datorkunskap är något som vi är rätt övertygande om att det kommer vara viktigt i framtiden. Så vi uppmuntrar det. Puschar det. Det är coolt med databrudar. Jag har alltid sugit på datorer. Min bror är bättre på det. Han uppmuntrades till det, men inte jag.

 

Min man har såna där magiska barn och ungdomsminnen av dataspelen. Lan. Osv. Och ja... Jag tror på barn&datorer. Helt enkelt. Det är inte 1965 längre liksom.

Men självklart inget våldsamt och inte alltför långa stunder. Så moraltanterna (gamlingarna) behöver inte vara oroliga.

 

Sen blev lillungen lite rastlös och jag och hon klädde på oss och gick ut. Hon kommer ju inte ihåg snön från förra året då hon knappt var 2 år, så hon är lite lyrisk. Det blåste rätt rejält ute och hon ville ha solglasögon för att slippa vinden i ögonen, vilket hon oxå fick. Det är inte mycket snö nej, bara lite vitt på marken liksom. Gräset sticker ännu upp. Men hon tycker det är så häftigt. Hon ville gå på "vinterpromenad tillsammans med dig mamma" sa hon så vi gick. "Kom, mamma!" sa hon och så pinnade hon iväg, med en liten vagn som hon drog efter sig. Vi gick rundan i skogen. Kollade på all grafitti på de många pumphusen i skogen och plockade vackra saker och la i vagnen. Det var en fin stund av den här dagen.

 

Sen gick vi in och pappan ställde sig och stekte pannkakor, vilket lillungen hade beställt. Stortjejen slet sig från nintendot och lekte med sin syster. Ja gud, vad de kan leka när de kommer igång. Vi käkade och sen kollade maken bilen som hade låtit jävligt konstigt igår. Det va nått med bromsklossarna och maken sa att han inte tänkte köra en meter till med den. Det var helt enkelt inte säkert. Nehej. Medan han meckade med bilen ställde jag å ungarna oss och bakade muffins. Chokladmuffins.

 

Det är en fröjd att baka med ungarna nu. Det fanns en tid, typ för ett år sedan, som det var lite kämpigt att baka med 2 ungar, varav en 2åring, alltså... Men det tar sig med en nästan 5&3åring! De är så stora nu!

Stortjejen knäckte äggen, felfritt. Lilltjejen hällde i ingredienser. Stortjejen vispade. Lilltjejen hällde i smör. Sen fick de dekorera muffinsarna. De älskar chokladmuffins båda två. Mer än livet självt.

Sen ställde de sig och "låssasbakade" ett tag. Kladdade med äggskskal, diskmedel och mjöl. Hade hutlöst roligt.

 

Och sen fikade vi. Och sen la jag å maken oss på soffan en stund. Barnen lekte och det slutade med att vi var monster som jagade dem så de skrek av både skräck och förtjusning.

 

Sen sa maken att "till affären kan vi nog iaf köra, vi måste ju ha lördagsgodis" så vid 18 åkte vi de 500 metrarna till affären och handlade i vår närbutik. Ganska mycket handlade vi. Njöt av gå runt i affären. Köpte nytt tvättmedel, tulpaner, kattmat, helgrillad kyckling och lördagsgodis.

Åkte hem och åt kyckling. Katterna fick resterna till kvällsmat.

Sen såg vi bompa en stund och åt lördagsgodis.

Och sen dansade vi.

 

Vi dansade mycket förr. När stortjejen va typ runt 2-3. Hade vi ofta dansstunder. Men inte så mycket på senare tid av nån anledning. Ikväll drog vi på "dedication to my ex" och dansade loss. Pardans. Ungarna svängde runt med varann i någon form av tango och jag å maken buggade. Barnen har helt skilda versioner av dem språkligt rysliga låten.

Stortjejen sjunger: - amiss Repunzel...Repunzel...Repunzel...OOOOH (nån seriefigur som heter Repunzel...?)

Lilltjejen sjunger : - amiss de Pussel de Pussel de Pussel...OOOHH (vår katt heter Pussel)

 

 

 

När svetten rann om oss var det läggning.

Våra fina små ungar.

 

Imorrn ska lilltjejen följa med på "familjegympan" som stortjejen går på varje söndag med sin farmor. Hon är otroligt stolt över detta. Att HON har blivit så STOR att hon oxå ska få följa med! Det är, med andra ord, en stor dag imorrn.

Och jag å maken får 2 timmar för oss själva. Han ska fixa med bilen och jag...jag får nog plugga. Måste få klart mitt PM.

 

 

Min åldersångest når hela tiden nya höjder. Inatt grinade jag för första gången över min kommande ålder (27 på tordag..). Eller.,...mer dödsångest kanske... Sedan en vän blev sjuk i cancer i höstas har min hypokondri även nått nya höjder. Har haft ont i ett bröst i några dagar och igår blev det fullkomligt klart för mig: det är nu jag ska dö.

När sedan maken lyckats lugna ner mig grinade jag över det faktum att jag nu har nått den åldern då det faktiskt inte är helt omöjligt att man skulle drabbas av såna hemskheter. Det KAN hända.

Förutom min vän (som är på bättringsvägen) har jag även börjat följa en blogg av en kvinna som har samma sjukdom som min vän, men som det inte går så bra för. Det är så oerhört...SVÅRT att läsa en människors texter och tankar och följa hennes liv när man samtidigt vet att hon troligen inte har särskilt lång tid kvar i livet. Man blir så tagen. Får lite nya perspektiv. Jobbiga perspektiv.

 

Sen det här med min åldersångest oxå... Den verkar störa många människor. Vilket jag är övertygad om är de människor som själva har någon form av ångest. De som blir provocerade av att jag har ångest över att fylla 27 är i princip alltid äldre än mig. Och troligen mår de lite dåligt över det.

 

Jag tycker INTE att det här med åldersnojja är något konstigt. Det är väl helt jävla logiskt att inte vilja bli gammal? För när man blir gammal- ja då DÖR man. Kroppen försvagas. Man blir sjukligare. Svagare. Skröplig. Tänker sämre och saktare. VEM FAN VILL BLI GAMMAL?? Vem fan              VILL att livet ska ta slut?

 

 

Min nojja handlar dessutom inte så särskilt mycket om just det att bli ÄLDRE... Det handlar snarare om att för varje dag som går, desto längre ifrån kommer jag perioder i livet som varit helt fantastiska.

Barndomen tex. Sedan ungdomen. Sedan småbarnstiden. Alla perioder eller "tider" som tagit eller är på väg att ta slut. Jag har väldigt svårt för förändring. Och av den anledning har jag väldigt svårt att se framåt i livet. För man vet ju själv att livet förändras hela tiden. Även fast jag bodde på exakta samma ställe, hade exakt samma familj och tillgångar för ett år sedan- så är ju mitt liv ett HELT ANNAT LIV än det jag hade för ett år sedan, liksom.

 

Däremot tycker jag mycket om att se BAKÅT. Minnas. Analysera. Försöka minnas och komma åt KÄNSLAN av olika delar av livet som gått. 17årskänslan liksom! Eller den där underbara känslan när man som barn förlorade sig i lek. Såna minnen älskar jag.

 

Jag har även otroligt bra minne. På gott och ont. För vissa saker är jobbiga att minnas. De underbara sakerna är värst att minnas. För när man minns saker så bra så kan man även SAKNA dem. De där soluppgångarna när man va 18 och påväg hem från nån efterfest, tex. Soluppgångarna. Blombuketterna man plockade. KÄNSLAN av att vara ung och oövervinnerlig.

Nu är man mer en tant som oroar sig för cancer...liksom.

 

Jag är dessutom otroligt RÄDD att livet inte ALLTID ska få va såhär bra som det är nu. Ja, ni hör ju själva. Pessimist ut i fingertopparna. Ja, man är verkligen en sann pessimist när man i lyckliga perioder samtidigt känner sorg och oro över att det inte alltid kommer att vara såhär bra.

Men jag ser inget dåligt i det heller faktiskt. För när man är sån, när man är medveten om att livet går upp och ner så att säga, då har man även vett att vara GLAD OCH TACKSAM för de där fina stunderna. Som idag. En vanlig jävla hemmadag i januari liksom. Men lite snö, lite chokladmuffins och tvätt som torkar på ställning framför vedspisen. En tungkyss vid frysdisken på ICA. En barnahand i sin. Såna grejer. Uppskattar man. När man är medveten om döden och livets vändningar.

Så nej. Jag tänker inte försöka bli av med min pessimistiska läggning. Jag tänker OMFAMNA den!

 

 

 

Jag bjöd in till födelsedagen idag. Mamma, hennes sambo, mormor, svärisarna samt moster och hennes barn.

Jag ska göra rotsakssoppa och köpa en tårta från ica maxi. Önska mig tulpaner och pengar till kurslitteratur. Med lite blommor och främst mina gäster, kommer det bli en fin dag. Bara jag undviker att tänka på att det är tio år sedan jag fyllde 17 år...

 

Till nästa lördag har jag bjudit hit 5 av de bästa tjejerna jag vet. På Krismöte. Det blir en fin kväll.

 

 

Nej hörrni. Nu måste tanten med dödsångest ta itu med sitt PM.

Min frågeställning är

"hur upplever en människa med öppet främlingsfientliga åsikter att hans/hennes åsikter bekräftas och upprätthålls av övriga samhället?" Ja. Ni hör ju själv att jag har gett mig ut på djupt vatten... Hur kom jag på det liksom? Ja. Det kan man undra.

 

Amen

OJ vilken harmonisk stund! En bild tagen för typ 1.5 år sedan. Vår fina fina familj.