brunheten

Tänkte på det här med Barn som slåss.

Jag diskuterar detta i en tråd på min facebook just nu. Älskar diskussionerna som kan blossa upp där! Som en krydda på vardagen kan man säga!

Hur som helst diskuterar vi det faktum att Pojkar som Grupp, bråkar och slåss mer än Flickor som grupp. Det är så tokigt att man ens diskuterar det, hur vida det är så eller inte alltså. Jag tänker inte göra det något mer. För det är så. Det är klart att det finns massa, fantastiska små pojkar som har mjuka sätt och som ALDRIG slåss och det är klart det finns flickor som är hårda och våldsamma (?? har dock aldrig träffat nån). De här pojkarna som slåss är till och med undantag, för de flesta pojkar slåss INTE. (precis som att de flesta MÄN inte våldtar och/eller misshandlar). MEN. Av de barn som faktiskt SLÅSS, är majoriteten pojkar. Amen.

Det som är intressant är VARFÖR det är så.

Jag har naturligtvis tankar om det.

Några tankar om vilka anledningar jag tror kan ligga bakom det faktum att majoriteten av de barn som har ett aggressivt och våldsamt beteende samt slåss (obs: de med funktionshinder typ adhd icke inräknade, även fast det är är lusigt hur aggressivitet och våldsamthet är ett av symptomen för POJKAR med adhd, medan symptomen för FLICKOR med adhd beskrivs på andra sätt...):

Jag tror att det finns två stora och helt olika faktorer till att vissa pojkar slåss.

Det ena är problem vid gränsdragande. Många föräldrar verkar ha inställningen "boys will be boys". De tänker att "pojkar är så" och godkänner därför en hel rad olika beteenden som de anser är "manliga".

Stökighet: Klättra, springa, knuffas, dra, osv.

Uppkäftighet: Vägra svara. Vägra prata. Strunta i att svara på tilltal. Gasta emot. Bete sig buffligt.

Fysiska gränser:  Man sitter lugnt och tittar på när lille Kalle klättrar högst upp på Hoburgsgubben. Man låter lilla Kalle balansera, klättra högt, hoppa högt osv i tanken att lille Kalle klarar det, eller att han får lära genom att göra. Lära sig genom att slå sig, osv. Pojkar kan ta det. Lite smärta bara. Inget att tala om. Med flickorna daltas det istället, vilket inte heller är bra. Men den där fysiska gränslösheten alltså... Jag tror att den leder till det riskbeteende som sedan får pojkarna att köra fort, supa tills de spyr, skjuta varandra med Soft airguns och andra sjuka saker som ungdomliga och vuxna män ägnar sig åt. Och detta riskbeteende är något man har med bland anledningarna till varför män har kortare medellivslängd än kvinnor.

Alltså. Vissa pojkar tycks mig i många fall ha väldigt få gränser. Jag har alltså stått bredvid en liten pojke som tog tag i min lilla unge och knuffade henne, med huvudet före, rakt ner för en stor snöhög. Helt medvetet gjorde han det. Och hans mamma sa ingenting. BOYS WILL BE BOYS, vet ni!!

En annan, helt motsatt, stor anledning som jag tror finns i föräldrars uppfostran av sina pojkar till barn, är strängheten. För där vissa föräldrar är helt gränslösa, tycks andra föräldrar inte annat än skrika och gapa på sina pojkar. Det är hårda tag. Man "vet" hur pojkar är och man "vet" att pojkar behöver hårdare tag. Strängare tilltal. Tillsägningar för minsta lilla. Aldrig konstruktiva, för man "vet" ju att pojkar helt enkelt ÄR såhär och det är ju svårt att vara konstruktiv när man utgår ifrån att beteendet är biologiskt. Svårt att komma med förslag och alternativ när man redan har bestämt på förhand att hoppet är ute.

Vilket resulterar i att det enda man ständigt påpekar för den lille är de fel han gör.

Den här typen av föräldrar kramar sällan. Och de pratar heller inte. De "vet" ju att pojkar inte är så mycket för varken prata eller kramar.

Sen har vi de som gullar bortom sans. Som tjuter upphetsat när den lilla pojken, efter att ha klätts i kläder med bilar och traktorer sedan den dag han föddes,efter att ha fått följa med pappa på traktorpulling och Gotland grand national sedan han var nyfödd, efter att man stannat och tittat och jublat åt varenda liten traktor, lastbil eller övrigt vägarbete sedan den lille lärde sig åla- plöstligt själv uttrycker att han älskar bilar...

Mammor som jublar åt sina små "charmörer" som pussar 1åriga flickor på dagis och pappor som myser i skägget när lilla pojken trampar runt på sin tramptraktor.

Familjer som älskar och älskar sitt barn, som älskar hans "manlighet" och omfamnar den utan gräns. Här ligger nog de allra flesta föräldrar faktiskt och här finns ofta de pojkar som inte slåss. Händer det får pojken givetvis tillsägning, MEN, det ligger ändå där. Den där snoppen, som liksom ursäktar det hela.

Som sagt så tror jag att få föräldrar VILL att deras barn ska slåss. Men med tanke på det faktum som vi ju redan konstaterat så finns det alltså någonting hos alla de föräldrar till pojkar, som leder till att pojkar och män som grupp har ett mer våldsamt och aggressivt beteende. Det kan man inte sticka under stol med.