too bored to die

Känner att livet går väldans långsamt just nu alltså. Allt är bara vitt vitt vitt och allt är rakt. Ingen bergådalbana. Bara rakt. Och allt är vitt. Just inga andra färger. Bara vitt.

 

Man vaknar. Försover sig varje morgon. Man stressar i ungarna frukost. De åker. Man städar av lite. Man läser Marx. Man läser tidningen. Man går till dagis. Man stannar till i pulkabacken. Pratar med nån annan förälder. Man fryser tårna av sig och går hem. Man lagar mat. Man umgås med sina barn. De somnar. Man ser på tv. Har man tur får man ligga. Man somnar i soffan. Släpar sig sedan upp till sängen. Somnar.

 

Kul. Oj så skoj.

 

På helgen händer det att man gör något utanför ramen. Man kanske hälsar på föräldrar/svärföräldrar. Äter på resturang. Kanske åker och badar. Shoppar lite. Åker till pulkabacke. Man det blir aldrig riktigt nån schvung i det. Det blir inga minnen för livet om man säger så.

 

 

I den "andra" världen, internet, händer heller inget. Ingen rolig debatt att följa och lägga sig i. Kommer heller inte på nått eget sätt att provocera fram roligheter. Skriver trötta texter. Får kritik för att vara mesig. Hur fan ska dom ha det egentligen?

 

Det skulle sitta jävligt fint med ett Äventyr nu. Vad som helst. Bara det hände nånting.

 

Känner att livet går väldans långsamt just nu alltså. Allt är bara vitt vitt vitt och allt är rakt. Ingen bergådalbana. Bara rakt. Och allt är vitt. Just inga andra färger. Bara vitt.

 

Man vaknar. Försover sig varje morgon. Man stressar i ungarna frukost. De åker. Man städar av lite. Man läser Marx. Man läser tidningen. Man går till dagis. Man stannar till i pulkabacken. Pratar med nån annan förälder. Man fryser tårna av sig och går hem. Man lagar mat. Man umgås med sina barn. De somnar. Man ser på tv. Har man tur får man ligga. Man somnar i soffan. Släpar sig sedan upp till sängen. Somnar.

 

Kul. Oj så skoj.

 

På helgen händer det att man gör något utanför ramen. Man kanske hälsar på föräldrar/svärföräldrar. Äter på resturang. Kanske åker och badar. Shoppar lite. Åker till pulkabacke. Man det blir aldrig riktigt nån schvung i det. Det blir inga minnen för livet om man säger så.

 

 

I den "andra" världen, internet, händer heller inget. Ingen rolig debatt att följa och lägga sig i. Kommer heller inte på nått eget sätt att provocera fram roligheter. Skriver trötta texter. Får kritik för att vara mesig. Hur fan ska dom ha det egentligen?

 

Det skulle sitta jävligt fint med ett Äventyr nu. Vad som helst. Bara det hände nånting.

 

 

 

En annan sak som skulle sitta fint är Vår.

Tänk om nån månad. När vi kan plocka blåsippor på hemvägen.

Och på kvällen, efter kvällsmaten, kan man sätta på sig de blommiga trädgårdshandskarna och gå ut i trädgårn. Gräva lite. Plantera lite. Pyssla om lite. Arrangera och planera.

Min man ska gräva en stor rabatt till mig såfort tjälen går ur marken. Sen ska jag plantera. Vårda. Ta hand om.

 

Barnen ska få överta pallkragarna där jag odlat ätbara saker de senaste åren. I år ska jag bara ha blommor och barnen ska få odla lite jordgubbar och morötter i pallkragarna.

Jag ska ha penseér, lavendel, pelargoner, blomsterkrasse i alla krukorna. I rabatten vet jag inte riktigt ännu. Men luktärt, ringblomma, solros, tagetes, lupin, prästkragar och blåklint ska jag iaf pressa in nånstans.

 

Och om vårkvällarna ska vi vara i vår trädgråd. Pyssla och dona. Grilla korv. Och när vi kommer in har vi svarta sorgkanter under naglarna av all jord. Gud. Vad jag längtar efter sånt.

 

Jag längtar även efter mina fastlandsvänner. Efter en viss period ifrån varann börjar det alltid rycka lite i själen. Det rycker och drar och övergår senare bara till ren smärta faktiskt. Längtan är bara skön och mysig ett tag. Sen gör den bara ont.

 

 

Tänk sen när Körsbärsträden blommar! Åh. Jag tror jag ska plocka in en gren redan idag. Sätta den i ljummet vatten och den blommar om vara en dryg vecka. Jag tror det är körsbärsgrenarna som har fått oss av överleva de senaste vintrarna när jag tagit in dem och låtit dem blomma redan i februari- mars.

 

Och här sjunger Jens Lekman så fint om dom:

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0